Gaza – splittrar och förlamar EU

EUs överraskande förmåga till enighet på senare år har nu mött sin gräns:
Inför våldet i Gaza, faller EU istället isär och förlamas.

Enighet är allt!, brukar EU-ledarna påminna varandra, denna helt unika nyckel till framgång om man råkar vara ett ekonomiskt block bestående 27 egensinniga länder.
Och EU-länderna har sedan de grälsjuka åren under finanskrisen 2008-2010 överraskat omvärlden med hur väl man lyckas samla sina 27 medlemsländer till enighet.
Migrationsvågen 2015 möttes med gemensamt stöd för mottagande och uppmjukade gränsregler. Brexit möttes med blixtsnabb och total enighet om att inte ge Storbritannien någon specialstatus utanför EU. Covidpandemin, energikrisen och Ukrainakriget har samlat länderna till helt nya och uppfinningsrika gemensamma tag.

Men inför Israels skoningslösa attacker på palestinierna faller de europeiska regeringarna isär. Fortfarande efter snart två år kan EU samla sig till varken handling eller åsikt.

Splittringen var uppenbar redan från början vintern 2023 när en grupp EU-länder ovillkorligt stödde Israels attacker mot befolkningen i Gaza för ”Israel har rätt att försvara sig.” Tyskland var den starkaste rösten men Österrike, Tjeckien och Ungern var med liksom ofta Polen.
Till denna grupp hör inte minst EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen.

En andra grupp länder invände upprört ”Ja, men med respekt för internationell lag.” Upprördheten i den gruppen har bara växt allteftersom det blivit tydligt att Israel struntar i internationell lag. Först hördes Spanien tydligast i denna grupp men har följts av Irland, Belgien och Nederländerna.

En tredje grupp flyttar sig och gör det oklart var de står.
Frankrikes Emmanuel Macron t ex, har i en ganska o-fransk hållning blandat varmt stöd för Netanyahu och för Israel, med en oro för palestinierna. Likaså Italiens Giorgia Meloni som länge stöttade Israel men under våren har börjat kritisera landet för dess behandling av palestinier.
EUs egen utrikesminister Kaja Kallas får räknas hit. Hon har gått från rätt ointresserad men anhängare av dialog med Israel, till att i sommar börja yttra viss kritik för svältandet av palestinier.
(Kallas och Von der Leyen stöttas för övrigt av en EU-ambassadör mot antisemitism med det intressanta namnet Katharina von Schnurbein som anklagas för att driva ogenerad Israel-propaganda där hon bl a framfört till EU-regeringarna att deras uppfattning om Israels hantering av Gaza skulle vila på rykten om judar snarare än på fakta.)

Utrikespolitiskt lämnar läget EU helt förlamat.

Ju grymmare kriget har blivit, ju fler initiativ har kommit från grupper av medlemsländer – först från ett land, därefter sju stycken, nu sjutton länder- för att EU ska använda alla möjligheter man har att påverka.
Alla förslag har skjutits ned.
EU borde uppmana Israel till vapenvila? Nej.
EU borde frysa sitt samarbetsavtal med Israel? Nej.
EU borde frysa en mindre del av sitt forskningsprogram med Israel? Nej.

Den vacklande franske presidenten Emmanuel Macron nämnde under våren flera gånger idén att erkänna den palestinska staten – som moraliskt stöd och ett slags krav att konflikten måste lösas med en tvåstatslösning och inte som Trump önskar genom att deportera palestinierna.
Han dröjde sedan flera månader i hopp om att få med sig Storbritannien och Kanada på att göra gemensam sak med honom.

Där befinner sig alltså EU idag.
Ett av EUs mest inflytelserika länder vänder sig till två utomstående länder i en av de utrikespolitiska frågor som står allra högst på Europas dagordning.
Macron visste ju att Tysklands Friedrich Merz skulle skjuta ned även denna idé.

Fortfarande ensam, meddelade till slut Macron den 25 juli att Frankrike tänker erkänna den palestinska staten.
Brittiske Keir Starmer – som lovat i sin valrörelse förra året att göra precis det – gjorde ett avvärjande försök att istället samla några ledare till att än en gång berätta för världen hur hemsk de tyckte att situationen är, men ingen blev imponerad.
Den 26 juli landade Donald Trump i Storbritannien och under hans många pressträffar frågade reporter efter europeisk reporter, vad han ansåg om svälten i Gaza. Trump sa tvärt att allt var Hamas´ fel och det fanns ingen svält. Men efter ett par dagar svängde han och sa i London att han sett bilder och de barnen fejkade inte, de var hungriga.

Den 29 juli vågade då även Starmer gå ut och meddela att Storbritannien kommer erkänna den palestinska staten.
Dagen efter beslöt också Kanadas premiärminister Mark Carney att hänga på.
Sannolikt har bägge länder, och många andra, varit under press från amerikanerna att låta bli men när Trump verkade byta fot skymtade en öppning.
(Starmer kom undan oskadd men Trump utnyttjade Kanadas besked till att slå på alldeles extra höga strafftullar på Kanada, hela 35 procent).

Befolkningarna i Europa är betydligt mer eniga i Gaza-frågan än deras regeringar. Stödet för Israel ligger på historiskt låga 6 procent, upp till som bäst 16 procent. Macron och Starmer vet detta om sina väljare, protester och demonstrationer för Palestina infaller tätt och är ovanligt nog särskilt mycket utbrett på fotbollsarenorna.

Dessa politikers beslut att ge Palestina ett diplomatiskt erkännande visade sig heller inte vara nog.
Keir Starmer lovade därför att också börja släppa ned matpaket från luften till de svältande Gaza-borna, parallellt med att Förenade Arabemiraten och Jordanien gör detta. Frankrike följde raskt efter och släpper nu också nödsändningar från flyg.
Hjälpen distribuerad på detta vis är väldigt mycket mindre än om den kunde köras ut i lastbilar och den blir väldigt mycket dyrare men detta är allt vad Israel tillåter för tillfället.

Ingen av de tre ledarna (för Frankrike, Kanada, Storbritannien) kan trots insatserna gratuleras för en modig hållning. Alla tre har fortsatt att sälja vapen till Israel. Storbritannien hjälper dessutom Israel med spaningsflyg över Gaza.

Men deras diplomatiska erkännande av Palestina som en värdig part i målet och deras försök att nå fram med hjälp trots alla hinder, är ändå snäppet vassare än vad EU har åstadkommit under samma vecka.
En omröstning hölls bland EU-regeringarna den 30 juli om Israel pga Gaza skulle uteslutas från att delta i EUs delprogram för småföretag EIC Accelerator vilket beviljar Israel 200 miljoner euro i bidrag… men det blev ett nej.
Tyskland anser att EU istället för sådana gester bör föra dialog med Israel.
Tyskland anser sig också behöva mer tid att fundera.
Tyskland lovar återkomma om man ändrar sig.

I väntan på det sitter EU förlamat inför vad en stor del av världen nu kallar för ett pågående folkmord.


*** Var står då Sverige? Tidö-regeringen får nog sorteras in i den tredje gruppen som är rörlig men samtidigt otydlig. Långvarigt och varmt stöd till Israel från regeringen har ju bytts ut mot svenska ministrars upprördhet i ord över brotten mot civila palestinier. Detta har dock inte följts upp med att Sverige drar in sin pågående försvarsexport till Israel eller återupptar det svenska biståndet till FN-organet Unwra.
Parallellt sägs Sverige i EU ändå ha varit aktivt för att få EU-sanktioner på illegala israeliska bosättningar på Västbanken.