Här är EUs familjesilver, Trump – önskas något mer?

Trump dunkar till EU igen, trots de mest ihärdiga försök från EU-kommissionen att ge USA allt och lite till för att glädja den lättkränkte amerikanske presidenten.

Von der Leyen gjorde sig i veckan kvitt generaldirektören för handel, Sabine Weyand, en mångårig tjänsteman som gjort sig känd långt utanför EU-kommissionen för stor skicklighet i förhandlingar.
Officiellt heter det att Weyand placeras på generalsekretariatet som ”speciell konsult.” Men det är allmänt bekant att Weyand retat sin chef genom att inte hylla den undermåliga uppgörelse som Von der Leyen slöt med Donald Trump förra sommaren.

EU-kommissionen har för sin del envist fortsatt att försvara och kämpa för den dåliga uppgörelsen – och att svansa för amerikanerna. Von der Leyens trogne vapendragare, handelskommissionär Maros Sefcovic, gjorde allt han förmådde förra veckan i Washington, berömde sina amerikanska motparter och erbjöd dem nya eftergifter från EU.
Ändå slutade veckan med att Donald Trump höjde EUs biltullar till 25 procent.

Just biltullarna var ett av de viktigaste argumenten för att alls ingå Trumps deal förra sommaren, den deal där USA tog allt och EU lämnades med smulor. Att det blev ett ja från EU-regeringarna berodde bl a på att Tyskland såg bara bilindustri (EUs största biltillverkare), Italien likaså (stor underleverantör till tyska bilar).
Vad Ursula von der Leyen rentav kallade ”seger” med uppgörelsen var att USA höjde biltullarna från 2,5 procent till ”bara” 15 procent (britterna fick 20 procent) trots att EU förväntades sänka sina tullar till 0 procent för amerikansk import.

Sabine Weyand som kan sitt EU väl, insåg förstås att det hela var juridiskt extremt tveksamt.
Turnberry-dealen fanns inte ens på papper efter mötet och parterna hade delade meningar om vad som ingick. Vilka lagar sorterar den under och hur ser en tvistlösning ut?
För EU som är en strikt juridiskt regisserad rättsordning blir politiska ”handslag” ett problem.
Det märktes när det lagstiftande EU-parlamentet uppmanades att göra lag av 0 procent tull på allt amerikanskt.
Parlamentarikerna behandlade förslaget på samma sätt de alltid gör, de övervägde, tog tid på sig och meddelade att de hade motkrav. T ex att dealen skulle vara tidsbegränsad, t ex (3 år). Att den skulle sluta gälla om motparten bröt mot uppgörelsen eller hotade att annektera EU-territorium (Grönlandsparagrafen), osv.
Därför är lagen ännu inte klubbad, först ska EU-regeringarna och parlamentet komma överens i enlighet med EUs beslutsprocess.

Trumps ursäkt för att överge överenskommelsen och nu höja biltullarna till 25 procent blev därför ”EU hade inte gjort sin del”.
Eller kanske var det – vilket Trump också säger – ett straff för att tyske förbundskanslern Friedrich Merz retade Trump förra veckan med att säga att USA förödmjukas av Iran.
Fast i början av april, när Trump fortfarande var kompis med Merz, höjde USA utan någon förklaring tullen på EUs bussar och skåpbilar till 25 procent. Och förra året ändrade de andra delar i överenskommelsen, bara för att Trump kände för det.

Den tyska regeringen tar i alla fall Trumps ilska på allvar och dämpar nu tonen. Biltullarna kom ju parat med ett oroväckande amerikanskt besked att Trump drar hem 5 000 amerikanska soldater från sina baser i Tyskland. (Oroväckande är att dessa tycks vara just de som skulle hantera Europas enda långdistans-missiler, de som kan nå ända bort till Ryssland.)

Friedrich Merz´ partikollega Manfred Weber som dominerar Europaparlamentet med sin EPP-grupp, vill göra som Merz, svara medgörligt på Trumps senaste fientligheter.
”Enda vägen fram är att bara godkänna pakten. Vår industri tål inte mer osäkerhet,” sa Weber till Politico och vill skynda på ärendet.

Men det är en helt annan tysk som i just denna fråga har parlamentets majoritet med sig, ordförande för handelsutskottet. Och Bernd Lange (socialdemokrat), vill gå motsatt väg:
”Att han (Trump) återigen tillgriper hot mitt i en politisk process inom en utländsk statsgemenskap, visar hur lite han värdesätter andras suveränitet – nämligen inte alls, när det står i vägen för ett snabbt drivande av hans egna intressen.”

Medan EU-politikerna diskuterar hur man borde ställa sig till USAs agerande, fortsätter Ursula von der Leyen och hennes lojale handelskommissionär Maros Sefcovic att bjuda USA på nya eftergifter från europeisk sida.
Under veckan som föregick Trumps senaste slag mot EU, befann sig Sefcovic i Washington där han bland annat försökte få ett amerikanskt löfte om att sommarens uppgörelse fortfarande håller, trots att USAs Högsta domstol därefter har sagt att dessa tullar strider mot amerikansk lag.
Detta avskräcker inte EU-kommissionen som ändå vill hålla fast vid eländet.
”Ett avtal är ett avtal,” säger Sefcovic som förklaring.
Men i Washington fick Sefcovic bara mummel till svar för Trump-administrationen har ännu inte hittat en väg att komma runt den ovälkomna domen.

Sefcovic håller som sagt fast vid hoppet om goda och nära relationer med USA. För att visa EUs goda vilja, undertecknade han för EUs räkning en principöverenskommelse om att stötta USA i jakten på kritiska mineraler.
Samma mineraler som EU själv saknar.
I sitt hyllningstal passade Sefcovic på att påminna amerikanerna om något som EU hade hoppats få ut av sommarens deal. Där ingick ett löfte från USA om att överväga en stålklubb med EU (för att utestänga Kina).
Sefcovic har sedan dess förgäves försökt få amerikanerna att prata om stålklubben. Han och de andra EU-förhandlarna gick ju med på 50 procents tariffer på EUs stål och aluminium i tron att de skulle vara tillfälliga. Istället la Trump också till 50 procents tull på över 400 produkter med inslag av stål eller aluminium.
Det var kanske inte en smart förhandlingsmetod att ge eftergiften först. Ståltullarna kvarstår fullt ut och USA har inget särskilt att säga om den saken.

EU-kommissionens kompromissvilja avmattas ändå inte. Parallellt har kommissionen förhandlat med USA om att överlämna persondata vilka USA vill ha för att stärka sin gränskontroll.
EU-förhandlarna är bakbundna av flera EU-domar som sagt att sådant får bara ske begränsat och kontrollerat. Det bryr sig inte Trump-administrationen om. De har svarat med hot. Om EU inte går med på att lämna över mer än de någonsin gjort, så drar USA in visumrätten för européer.
Kommissionen har gett efter, enats om villkoren med USA och överlämnar nu förslag på ett avtal till EU-regeringarna för grönt ljus men det är ett förslag som EU-myndigheter varnar strider mot EU-fördraget.

Inte heller det är generöst nog för EU-kommissionen.
En av de saker som Trump och hans näringslivsvänner tycks avsky mest med EU, är våra lagar om internet. Trump-administrationen har uppmanat och hotat EU med krav att riva upp dessa. Men just här har EU envist stått emot.
Hittills.
Under Sefcovic´ Washingtonbesök förra veckan erbjöd han amerikanerna att inleda en ”dialog” om EUs digitala lagar.
”Vi är redo att diskutera,” lovade handelskommissionären den 30 april.
Dagen efter höjde Trump biltullarna.

Von der Leyens EU-kommission skänker tydligen gärna bort familjesilvret till USA. Det är dock svårare än man tror, det räcker inte med att flytta på en envis handelsexpert.
Rättsordningen EU har en hel hinderbana i vägen för Von der Leyen i form av bland annat regler, domstolar, myndigheter och parlamentariker.
Hennes stora böjlighet räcker ändå inte för att mätta Trumps glupska hunger efter andras underkastelse.