Midsommaraftonens morgon 2016 såg EU-projektet ut att ligga i sina dödsryckningar. Väljarna i en av unionens stormakter hade vänt unionen ryggen; EU-motståndare i hela Europa såg det som startsignalen för att få sina medborgare att följa samma väg.
Men knappt elva månader står Emmanuel Macron sida vid sida med Rysslands president Putin med en ny auktoritet som världsledare efter att ha vunnit presidentvalet på den mest EU-positiva kampanjen på decennier. Och i Tyskland tävlar de stora partiernas ledare om vem som är mest angelägen om att stärka EU.
Emmanuel Macron läxar upp ryska fakenews-journalister från Sputnik och Russia Today för att de sprider lögner. Han hotar med militära attacker i Syrien om regimen tar till angrepp med kemiska vapen. Han säger att Frankrike är berett stödja upptrappade sanktioner mot Ryssland om inte konflikten i Ukraina löses på ett fredligt sätt.
Vladimir Putin, som tog emot högerextrema Marine Le Pen inför franska valrörelsen, skruvar besvärat på sig när han ska förklara att det inte var något stöd till henne. Han är imponerad över att få besöka Versailles för första gången och talar vackert om utställningen över ryske Peter den stores besök i Frankrike för 300 år sedan.
Det som hänt är att väljare fått upp ögonen för följderna av Brexit och Trumps valseger, av det politiska kaoset och ökade osäkerheten i Storbritannien och USA, och hur det hotar framtiden i Europa. När Tysklands förbundskansler Angela Merkel kan stå i ett öltält i ärkekonservativa Bayern och mötas av jubel när hon säger att det inte längre går att lita på USA och att Europasamarbetet måste stärkas visar det helomvändningen i det politiska stämningsläget.
Socialdemokraternas kandidat till förbundskansler i höstens val, Martin Schulz, hade redan tidigare attackerat Donald Trump och gick nu ut till försvar för sin huvudmotståndare, Merkel, mot att Trump ”förnedrat” henne. Och den socialdemokratiske utrikesministern Sigmar Gabriel sade att Trump är ett hot mot Europa.
Politiska bedömare gör olika analyser, om det här är ett historiskt skifte i den världsordning av transatlantiskt samarbete mellan USA och Europa som rått sedan andra världskriget, eller om det bara är ett led i de inrikespolitiska valrörelserna i Frankrike och Tyskland där politikerna utnyttjar Donald Trumps kaotiska presidentskap.
Oavsett vilket ger omsvängningen i stämningsläget ett nytt politiskt utrymme – för Frankrike, för Tyskland och för EU.
Storbritanniens uttåg ur EU gör Frankrike till den enda kärnvapenmakten inom EU och den enda med en permanent plats i FN:s säkerhetsråd. Med en ny fransk president som gått till val på att förändra EU-samarbetet och åter göra landet till en stor spelare på den internationella scenen.
USA:s isolationism med Trumps valseger och Storbritanniens hot om stängda gränser med Brexit gör att Tyskland behöver en stark samarbetspartner och ett fungerande EU-samarbete för att försöka stoppa hoten mot landets framgångssaga som ekonomisk stormakt. Tysklands ökade ambitioner att bli en stor utrikespolitisk aktör ökar behovet av samarbete med den politiska och militära stormakten Frankrike.
En återupplivad tysk-fransk axel på mer jämbördig bog kan ge EU den motor som behövs för att genomföra de förstärkningar av främst eurosamarbetet som krävs för att undvika nya haverier som finans- och eurokrisen, och för att undvika nya perioder av massarbetslöshet och lönesänkningar som banade väg för extrema rörelser. EU-apparaten i Bryssel har förslagen, om hur fördjupa eurozonen, om hur stärka löntagarnas rättigheter, och om hur det framtida samarbetet ska fungera.
Tysklands Merkel och finansminister Wolfgang Schäuble är inte motståndare till ett stärkt EU – Schäuble är i själva verket federalist. Deras motstånd har handlat om hur fördjupningen av eurosamarbetet ska gå till och hur man ska få de tyska väljarna med sig. Om Macron kan reformera den franska ekonomin kan han få både Merkel/Schäuble och de tyska väljarna mer villiga att hitta kompromisser ut ur den nuvarande låsningen mellan syd och nord i eurozonen.
President Macron framträdde med Putin som en stor internationell aktör med förslag om en ny samordning i kampen mot terrorism, om att Frankrike är berett att förhandla om en fredlig övergång i Syrien med president Assad. Samtidigt som han krävde humanitära korridorer för att nå fram med hjälp till civila och hotade med angrepp om kemiska vapen används. Macron talade om att hålla ett nytt möte om Ukraina utifrån Minsk-avtalet, där OSSE skulle avlägga en rapport om stridigheterna och vilka som ligger bakom. Han skulle meddela sitt förslag till förbundskansler Merkel senare.
Det var en helt annan fransk president som agerade jämfört med företrädaren Hollande, som mest agerade i biroller i EU och på världsscenen.
Macron antydde också att han framfört en hel del kritik till Putin som han inte tog upp på presskonferensen, utöver det han tog upp om humanitära frågor som förföljelserna av homosexuella i Tjetjenien och medborgarrättsrörelser i Ryssland.
President Putin sade att han var positiv till Macrons förslag om att franska och ryska experter ska utbyta information om hur terroristerna ska bekämpas. Men mest ägnade han sig åt att förneka att Ryssland ägnat sig åt hacking mot franska valkampanjen.
Världspolitiken är inne i en stor förändringsprocess, som ingen kunde förutspå för elva månader sedan.
Tack för en gedigen kommentar.