Illusionen om en Alliansregering krackelerar trots näringslivets lobbying – väljarna röstar på ”grisen i säcken-regering”

Det är mindre än en månad kvar till valet, och ändå framstår regeringsalternativen som krackelerande illusioner. De borgerliga och Sverigedemokraterna har sedan länge heligt lovat väljarna att rösta bort Stefan Löfvens rödgröna allians. Samtidigt blir det för varje dag allt tydligare att de borgerligas valtal om att bilda en ”Alliansregering” är tomma besvärjelser för att inte oroa deras väljare.

Liberalernas Jan Björklund och Centerns Annie Lööf har den gångna veckan ännu ett snäpp hårdare än tidigare försäkrat att de aldrig kan tänka sig att sitta i en regering som förhandlar med Sverigedemokraterna. När då Moderaternas gruppledare Tobias Billström går ut i Dagens Industri och säger att en Alliansregering ska förhandla med SD i riksdagen innan den lägger fram förslag blir splittringen uppenbar. Det är förutsättningen för att en Alliansregering bildad av partier som har färre platser än de rödgröna i riksdagen ska kunna få igenom sina förslag.

”Om regeringen vill kunna få stöd för sin politik i riksdagens kammare måste man på vägen dit försäkra sig om att det finns ett stöd, och det handlar om att ta kontakter på ett tidigt stadium, involvera riksdagspartier och se till att man bygger majoriteter.” Den här frågan är laddad inom alliansen. Men enligt Tobias Billström är det inget nytt att man lutar sig mot SD för att få stöd, det är bara att Moderaterna är mer öppna med det.

Centerpartiets ledning tog direkt avstånd från Billströms utspel:

”Något samarbete med SD i riksdagen är inget vi ställer upp på. Det är vårt besked inför valet”, säger partisekreterare Michael Arthursson till Aftonbladet.

Arthursson försöker bagatellisera utspelet med att M-ledaren Ulf Kristersson sagt att han inte heller vill förhandla med SD. Men det är Kristersson som lyft in Tobias Billström i partiledningen och självklart agerar han inte på egen hand.

Det är snarare så att M-ledningen vill skicka signaler till näringslivet och specifika väljargrupper hur långt partiet är berett att gå för att kunna få till stånd en stabil regering.

Näringslivet har ägnat sig åt intensiv lobbying för att kunna få fritt fram för privatiseringen av välfärdssektorn med skattemedel, där Sverige är världsledande. Sverigedemokraterna har övertygats om att byta inställning från stenhårt Nej till ett översvallande Ja vinster i välfärden, och näringslivslobbyn trodde att hoten om vinstbegränsningar var avvärjt.

Men Centerns och Liberalernas tvekan om samarbete med SD har skapat nervositet inom näringslivet, särskilt som de borgerliga partierna är mindre än de rödgröna i opinionsmätningarna. Därför har alternativet med en ren M-regering lanserats.

Den förre KD-ledaren Göran Hägglund, som numera är lobbyist för privata vårdföretag och sitter i Aleris’ styrelse, talade öppet för det under Almedalsveckan.

Hägglunds tidigare presschef Johan Ingerö, som numera arbetar på näringslivets Timbro med vårdföretag, argumenterar på SvD:s ledarsida för borgerliga uppgörelser med SD framför Socialdemokraterna:

”Gynnsamma riksdagsuppgörelser måste kunna ingås. I annat fall kan de borgerliga tvingas välja en mer smärtsam kompromiss med Socialdemokraterna i, säg, välfärdsfrågor framför en mindre smärtsam med Sverigedemokraterna.”

Ulf Kristersson själv har också markerat att han är beredd att gå fram på egen hand utan stöd av Centern och Liberalerna. Han har lovat kämpa ”in i kaklet” för att ta regeringsmakten. Kristersson har erbjudit Socialdemokraterna att göra upp med enbart Moderaterna om flyktingpolitiken, outtalat för att på så sätt förhindra inflytande från Centern och Miljöpartiet.

Centern och Liberalerna har naturligtvis insett vilka planer M-ledningen arbetar med, och Jan Björklund har öppet talat om att Kristerssons invit till S om en separat migrationsuppgörelse är omöjlig med en Alliansregering, eftersom det skulle krävas en uppgörelse mellan regeringspartierna först.

Men Allianspartierna verkar inte vilja spräcka illusionen om Alliansregeringen före valet. De vill sannolikt inte oroa de borgerliga väljarna. Ungefär som inför en stor 50-årsfest, där hustrun inte avslöjar att de ska skiljas för att inte förstöra stämningen.

Inom näringslivet pågår också debatten om samarbete med ett parti med neonazistiska rötter. Finansmannen Robert Weil argumenterar öppet emot på DN Debatt.

”Det tycks som om somliga krafter helt missförstått grunden i vårt gemensamma samhällsbygge. Vi behöver öppenheten för att utveckla och stärka vårt samhälle. Därför uppmanar jag återigen löntagare och kapitalister: Förena er i denna kamp!

För väljarna innebär det här att de inte vet vilken regering de röstar på den 9 september. Ett vanligt läge i grannlandet Finland, där man kallar det för att rösta på ”grisen i säcken”. Men närmast unikt i Sverige.

”Annie Lööf som statsminister”, lanseras av Lars Ströman på Nerikes Allehandas ledarsida och av Thomas Ramberg, SR:s politiske analytiker.

Likväl som FP-ledaren Ola Ullsten kunde bli statsminister 1978 tack vare att S lade ner sina röster i riksdagen skulle Lööf kunna bli det när alternativet för S är en M-regering som samarbetar med Sverigedemokraterna.

Det här har dock partiledarna bestämt sig för att inte diskutera före den 9 september. Därför kommer inga svar på väljarnas berättigade frågor om vilken politik en C-L-regering eller en C-L-S-MP-regering skulle föra. En röst på C eller L kan därför vara ett stöd för Moderaternas skattesänkningsförslag och skattehöjningar för förtidspensionärer och funktionshindrade, eller ett stöd till Socialdemokraternas skatteförslag.

Tobias Billströms klumpiga utspel i Dagens Industri kan dock leda till att illusionen om regeringsalternativen ifrågasätts mer högljutt under veckorna fram till valet, och att väljarna funderar närmare på hur deras röst kan påverka utseendet på ”regeringsgrisen”.

Ulf Kristerssons mantra, att han ska slåss för makten ”ända in i kaklet” innebär att Moderaterna ska försöka ta makten även om de rödgröna blir största block. Trots att man då kommer att behöva SD:s stöd varje gång de rödgröna partierna står enande – och det gör de ganska ofta.

Den här frågan är laddad inom alliansen. Men enligt Tobias Billström är det inget nytt att man lutar sig mot SD för att få stöd, det är bara att Moderaterna är mer öppna med det.

”Regeringen stödjer sig ju på SD men låtsas som att man inte gör det”, säger han.

”Parlamentarismen bygger på att väljarna väljer ett parlament och sedan får det parlamentet arbeta utifrån de givna förutsättningarna. Man kan inte ignorera valresultat”, säger han.