”EU splittrat”, ”EU krackelerar”. Fiaskorubrikerna över EU:s och ”Bryssels” hantering av coronaviruset fyller medierna i dessa dagar. Innan det blir en ”vedertagen sanning” att det är Ursula von der Leyens fel som ny ordförande för EU-kommissionen kan det vara värt att påminna om varför det är skillnad på kriser och kriser – galna kosjukan, eurokrisen och coronakrisen.
+ Galna kosjukan. 27 mars 1996. EU-kommissionen förbjuder export av brittiskt nötkött, levande däggdjur, köttprodukter samt sperma och embryon från djur. 2 april: EU:s jordbruksministrar beslutar att fyra miljoner brittiska kor ska slaktas.
+ Eurokrisen. 23 juli 2012. Europeiska centralbankens chef Mario Draghis bevingade ord Whatever it takes – ”ECB kommer att göra vad som än krävs för att rädda euron. Och lita på mig det kommer att vara tillräckligt.” ECB gjorde massiva uppköp av statsobligationer från euroländerna, finanshajarnas attacker upphörde räntorna sjönk och hoten om statsbankrutt minskade.
+ Coronakrisen. 10 mars 2020. Ursula von der Leyen efter EU-videotoppmötet: ”Kommissionen kommer att använda alla sina verktyg för att se till att Europas ekonomi klarar den här stormen. Det kräver en samordning mellan medlemsstaterna, kommissionen och ECB”. Resultat: Total splittring, stängda gränser, exportförbud av medicinutrustning till andra EU-länder.
Skillnaden mellan kriserna för EU ligger i order ”verktyg”, som von der Leyen lägger in som en brasklapp i sitt uttalande efter EU-toppmötet.
Vilka verktygen är avgörs i EU-fördraget och de lagar som reglerar EU-arbetet.
+ Brittiska regeringen gick till storms mot EU-beslutet om exportstopp och masslakt. Premiärminister John Major försökte blockera alla beslut på EU:s ministermöten. Brittiska bondeorganisationer och regeringen drog kommissionen inför EU-domstolen med anklagelsen att den överskridit sina befogenheter. Domstolen avslog överklagan på samtliga punkter eftersom EU-kommissionens maktbefogenheter över jordbrukspolitiken finns inskriven i fördraget:
Det har vid prövningen av tolkningsfrågan inte framkommit någon omständighet som är av sådan art att den påverkar giltigheten i kommissionens beslut 96/239/EG av den 27 mars 1996.
+ Europeiska centralbankens makt att sköta euroländernas penningpolitik finns också fastslagen i EU-fördraget och har gett ECB-styrelsen möjlighet att köra över även stora tyska Bundesbanks företrädare.
+ Med hälso- och sjukvårdspolitiken är det precis tvärtom. Där understryks i EU-fördraget att det är medlemsländerna som har makten och att EU inte får fatta några beslut som kan inskränka den. Som i artikel 168:7:
När unionen vidtar åtgärder ska den respektera medlemsstaternas ansvar för att besluta om sin hälso- och sjukvårdspolitik samt för att organisera och ge hälso- och sjukvård. Medlemsstaternas ansvarsområden inbegriper hälso- och sjukvårdsförvaltning och fördelning av de resurser som tilldelas denna.
Därför saknar Ursula von der Leyen och EU-ordföranden Charles Michel ”verktyg” att agera. De kan bara erbjuda de 27 ländernas regeringschefer att hjälpa till i kampen mot coronakrisen.
Och det har EU-topparna i Bryssel verkligen gjort. Kommissionen har samlat vetenskapliga experter från olika länder. Kommissionen har tagit fram miljarder som erbjuds medlemsländerna i coronakrisen. Kommissionen har tagit beslut för att försöka få medlemsländer att sälja medicinutrustning till andra EU-länder.
Men i ett krisläge utan lagstadgad EU-samordning tar politikernas nationella tänkande över. Varje regering vet att den kan vinna eller försvinna på hanteringen av en kris. Se bara på Sverige – Göran Perssons agerande under tsunamikatastrofen bidrog till valförlusten 2006, Fredrik Reinfeldts agerande under finanskrisen vände opinionssiffrorna och ledde till valseger 2010.
Därför agerar nu varje regeringschef med ett öga på medierapporteringen och opinionssiffrorna. Varje anklagelse om senfärdighet eller svaghet möts av ryggmärgsmässiga beslut som stängda gränser.
Just for the record, inför bedömningen av de kommande månadernas kamp mot coronakrisen. Det är den här typen av EU-samarbete utan överstatliga befogenheter som svenska regeringar, oberoende av politisk färg, tagit strid för att vidmakthålla mot förslag om att stärka EU:s förmåga att agera.