Orban solade sig i glansen och Olaf Scholz värmde sig i kollegors sympati vid EUI-toppmötet i Budapest.
Trodde de, ja.
Från en ung brittisk journalist kom frågan vid Budapest-toppmötets slut:
”Ett EU-toppmöte i Lissabon i mars 2005 lovade att Europa inom tio år skulle vara världens mest konkurrenskraftiga region. Varför skulle européerna tro er idag?” (när ni lovar detsamma) ***
Victor Orban, detta halvårs EU-ordförande, tog belåtet ordet och svarade att LEDARSKAPET gjorde hela skillnaden för nu är VI UNGRARE i ledningen och det var UNGERN som hade lyckats frambringa dagens viktiga deklaration om konkurrenskraft som därför ska heta BUDAPEST-DEKLARATIONEN och därför kommer Europas konkurrenskraft att bli toppen, välkommen tillbaka om sex månader i fall ni inte tror mig.”
Ursula von der Leyen hade svårt att hålla kvar sitt artiga leende, stående på samma podium som Orban när han bredde ut sig om hur han just hade räddat Europa.
Men hon höll god min och gav diplomatiska svar när det blev hennes tur.
Om detta toppmöte var en framgång för någon, så var det nog snarare just för Von der Leyen.
Hon var den som lagt ut beställning på tre tunga framtidsrapporter (Draghis, Lettas och Niinistös). Hon har lutat sig tungt mot deras slutsatser för att formulera arbetsinstruktioner till de nya kommissionärerna. Europaparlamentet har anammat samma slutsatser tillräckligt noggrant för att ständigt citera dem i pågående utfrågningar.
Och här på toppmötet i Budapest, enades på fredagen stats- och regeringscheferna om en deklaration där de begär att få utfört en rad av förslagen ur framförallt Draghi-rapporten.
När Ursula von der Leyen nästa vecka får sin nya EU-kommission godkänd i Europaparlamentet och kan sätta dem i arbete, så har hon både parlamentet och EU-regeringarna med på sitt tåg mot att bygga ett tajtare och ett tuffare EU.
Victor Orban solade sig belåtet i värdskapet för EUs stats- och regeringschefer men hans stund i solen riskerar att bli kortvarig.
Orban tolereras på EU-toppmöten på de övrigas nåder, hans många regelbrott för honom allt närmare stupet. Det var en seger att EU-kollegorna alls kom, man hade övervägt att låta bli.
Orban talade lyckligt om triumf och skålade för att ”vännen” Donald Trump vunnit valet i USA men sviker han EU-solidariteten i tvister här också, efter att gång på gång ha svikit EU-kollegerna gentemot Ryssland, så lär han vara illa ute.
På hemmaplan är Victor Orban dessutom för första gången sedan år 2009 omkörd i ungerska opinionsmätningar. Värst är kanske att oppositionsledaren Peter Magyar, nyskild från en av Orbans närmaste politiska kumpaner, känner till alla insider-hemligheter kring Orban-regimen.
En annan regeringschef som i Budapest tyckte sig känna värme från EU-kollegorna var Olaf Scholz, som efter att ha sparkat sin finansminister och förlorat det liberala partiets flesta ministrar, nu leder en minoritetsregering.
Om han kände någon sympati i Budapest så var den fejkad.
Alla är tvärtom rätt nöjda med att få se ryggen på denna Scholz-regering som i sin politiska förlamning och förkärlek för att göra ingenting, hunnit bli rejält ogillad av övriga europeiska stats- och regeringschefer.
Den tyska passiviteten – alltså 20-30 år av icke-investeringar från offentlig sida i infrastruktur, i digitalt, i arbetskraft, i någon som helst modernisering – har gjort Tyskland till en ekonomisk dinosaurie och Scholz-regeringen har ovanpå det valt att vara en politisk dinosaurie.
Förbundskansler Scholz trodde liksom franske presidenten Macron, att han kunde välta sin regering och ändå kontrollera utfallet.
Han skulle tagit lärdom av Macron som föll på eget grepp .
”Vi behöver en lugn debatt om tidsaspekter,” tyckte Scholz vars segdragna plan för Tysklands fortsatta regerande bygger på den optimistiska idén att oppositionen ska samarbeta med hans minoritetsregering för att klubba hans budget för år 2025.
I mitten av januari skulle förbundskanslern då ställa frågan till Bundestag om han har deras förtroende. Skulle svaret bli nej, utlyser Scholz val till slutet av mars varpå följer koalitionsförhandlingar vilket gör att tidigast till sommaren, kanske först efter sommaren, skulle förbundskansler Scholz tvingas lämna sin taburett till näste förbundskansler.
Men oppositionens ledare och trolig vinnare av ett val, CDU/CSUs Friedrich Merz vill inte leka Scholz-leken – han vill ha val meddetsamma och kunna ta över fortast möjligt.
Resten av EU är på Merz´ sida här – ingen ser någon poäng med att Scholz hänger kvar ett halvår till och gör ingenting.
EU har saker att göra.
I Budapest nickade regeringscheferna alltså medhåll till Draghi-planen, snart i den nya EU-kommissionens rastlösa händer.
Det kanske inte var uppenbart där och då, men Budapest-mötet lär inte leva i minnet som en framgång för varken Orban eller Scholz.
—————————————-
*** Apropå journalistens fråga:
Ingen på podiet i Budapest var med 2005 i Lissabon. Annars hade de kunnat berätta att den gången, valde EU på brittisk inrådan, att göra reformerna frivilliga för alla EU-länder.
Bindande lagstiftning behövdes inte för alla skulle känna sig pressade att genomföra reformer ändå, hävdade brittiske PM Tony Blair mycket övertygande.
Lissabon-processen gav så pinsamt dåliga resultat att EU lät det hela falla i glömska innan man nådde det avtalade 10-års-strecket.