Påhitt och idéer för en europeisk valdebatt

En riktigt dålig och en intressant idé till hur debatten i Europa kan europeiseras mer, har varit på tapeten i veckan.
Den riktigt dåliga tycks överleva, den andra är nog stendöd.

I ett halvår nu har tanken på en transeuropeisk lista till Europaparlamentsvalet våren 2019 cirkulerat.
På sina håll har den fått varmt stöd, t ex hos president Macron.
Yannis Varoufakis var för sin del redo att skapa en lista.

Det var de 73 platserna i parlamentet som blir tomma efter Storbritanniens utträde som skulle komma till användning på det viset.
En lista med blandade nationaliteter skulle göra debatten inför Europavalet mer europeisk och mindre nationellt.

Men idén är antagligen stendöd nu.
På tisdagen röstade Europaparlamentet ned den.

Den dog förmodligen när de små länderna, övertygade att stora länder säkert skulle skaffa sig första tjing för sina gubbar på en sådan europeisk lista, snabbt krävde att i så fall skulle de ha ännu fler röster i ministerrådet.

Parlamentet beslöt istället att 27 av de tidigare brittiska platserna bör fördelas mellan nuvarande länder (Sverige får då en extra stol.)
Resten kan få stå tomma till den dag EU får nya medlemsländer.
Totalt får då parlamentet 705 ledamöter iastället för 751 som idag.
Återstår att se om EU-regeringarna säger ja till detta.

Nästa idé för att euopeiska debatten är riktigt dålig men tyvärr i högsta grad levande.
Det är planen att ta en ”spitzenkandidat” som ordförande för nästa EU-kommission.

Varje partigrupp i parlamentet skulle utse sin kandidat, personerna kunde turnera runt och möta varandra i politisk debatt.
Efter valet till Europaparlamentet våren 2019, skulle EU-regeringarna sedan utse den kandidat vars partigrupp gått bäst i valet.

Den här planen kokade Europaparlamentet upp redan före valet 2014.
Det stod mellan Jean-Claude Juncker (borgerlig) och Martin Schulz (socialdemokrat).

Och fast regeringarna sa den gången att det här var ju dumheter, de väljer väl vem de vill, så tog de Juncker.

Ett skäl var att brittiske premiärministern Cameron gjorde det till en stor affär att tala illa om och nobba Juncker.
Då kände övriga (läs Merkel och Hollande) att de var tvungna att rädda Junckers goda namn.

För övrigt var han en rimlig kandidat hur som helst.
Fakta var dessutom att parlamentet ju ska ge sitt godkännande till den person som regeringarna väljer.
Och parlamentet hade gett sig sjutton på att underkänna alla utom Juncker.

Regeringarna är fortfarande inte entusiastiska över idén med spitzenkandidat.
De föredrar att ha full handlingsfrihet att välja den person som ska efterträda Juncker 2020.
Utnämningen brukar ske efter en kohandel där fördelar och utnämningar byts fram och tillbaka.
I stil med. att exempelvis ett stort borgerligt land får kommissioinsposten och ett litet socialistiskt land kan få rådsordförande.

Trots att regeringarnas urvalsmetod inte är optimal (kompetens och erfarenhet, tack!) så är idén om en spitzenkandidat mycket värre.

EU-kommissionen och dess ordförande är ju tjänstemän.
Den ska verkställa vad de folkvalda i EU-systemet beslutar i sina två församlingar (rådet och parlamentet).

Tjänstemän ska inte hitta på egna politiska initiativ.
Kommissionärerna ska vara oberoende, inte ta instruktioner från varen sig sin egen regering, något företag eller något parti.

Därför har det inget med demokrati att göra, att utse en kommissionsordförande som representerar dagens politiskt starkaste strömning i Europa.
Ordförande ska inte ha någon politisk hållning annat än högst privat på lediga stunder.

Så gräv ner spitzenkandidatproceduren bredvid den transeuropeiska listan.
Good riddance.

 

 

About

Journalist, skribent och bloggare - alltid om EU