Polens val av en högernationalist till president släpar fram en gammal synd från Ursula von der Leyen i ljuset.
Fotbollshuligan, historiker, utkastare med uppdrag att leverera fnask till Warsawas stora hotell, bedragare som lurat till sig en attraktiv lägenhet från en gammal man och under förklädnad i TV höjt sig själv till skyarna, vars enda politiska erfarenhet är några år av kommunalpolitik…
Möt Karol Nawrocki.
Han fick mer än hälften av alla polska röster i ett val med rekord i valdeltagande och blir nu Polens president.
En polsk president har stort utrymme att hindra sittande regering att få igenom lagar och andra beslut. Presidenten har en bred vetorätt och kan dessutom bromsa lagar genom att dra igång utredningar i det oändliga.
För många andra EU-länder var valutgången en besvikelse eftersom Nawrocki är emot europeisk integration, vill hellre se ett ”Polen för polackerna,” är anti-Ukraina (de har redan fått för mycket, Polen för polackerna, som sagt) och är pro-Trump.
För Ursula von der Leyen måste utgången av valet ha varit dubbelt retligt. EU-kommissionen hade frusit miljardbidrag till Polen eftersom landet inte respekterat EUs krav på rättsstat.
137 miljarder euro, närmare bestämt vilket motsvarade inget mindre än 17 procent av landets BNP.
Och de pengarna har hon gått och släppt fria…
Den tidigare PiS-regeringen hade kränkt rättsstaten på otaliga sätt, t ex ersatt domare med lojala vänner, infört en avdelning som straffade domare som dömde ”fel och såg till att landets högsta domstol ägnade sig åt uppgiften att ge PiS-regeringen juridiskt ”rätt.”
Bland annat lyckades man på så vis få ett utslag om att polsk lag skulle ha företräde fram för EU-rätt… vilket förstås innebär att alla beslut som fattas gemensamt av EU-länderna bara skulle gälla i Polen om regeringen hade lust med det.
Men ett nytt val gav en ny polsk regering, ledd av högerliberalen Donald Tusk som tillträdde i december 2023.
I januari 2024 meddelade Ursula von der Leyen att EU-kommissionen nu inleder utbetalningarna av de frusna fonderna.
Alltså, långt innan regeringen Tusk hunnit ge sig i kast med att återställa ett fungerande rättsväsende.
I maj 2024 stängde Von der Leyen ned den artikel 7-procedur som hade pågått sedan 2017 eftersom polska övertramp ansetts så grova att de behövde granskas och åtgärdas. Men inte längre. Eftersom det nu fanns en handlingsplan från den polska regeringens sida, förklarade EU-kommissionen.
Fast, en polsk president kan stoppa en polsk regering från att agera. Och det är precis vad sittande president Andrzej Duda gjort, även han en högernationalist nära knuten till PiS-partiet.
Han hindrade premiärminister Tusk från att uppfylla sina löften till EU. Polen har inte lyckats återupprätta full demokrati och en rättsstat.
Men pengarna från EU har kommit ändå, utportionerat miljard efter miljard.
Von der Leyen tog alltså ett lättvindigt beslut att släppa fria EU-bidragen till Polen baserat på att hon uppskattade och litade på den högerliberale premiärminister Tusk.
Det ger ett olyckligt intryck av att belöna sina politiska vänner och straffa ovänner.
Såväl Victor Orban i Ungern hävdar ofta att det går till så i Bryssel och det gör även Polens PiS-parti.
Det blev just svårt att säga emot dem.
Men också EUs medlemsregeringar nickade faktiskt ja till frisläppande av fonder liksom till att avsluta artikel 7-proceduren mot Polen.
Skuggan faller över dem med.
Det är samma länder som i vår har varit så trötta på Ungerns brist på respekt för rättsstaten att de samlat sig till ett antal kritiska brev till EU-kommissionen för att få se hårdare tag.
Så här långt har EUs försök att hindra dess egna medlemsländer att strunta i kraven på demokrati, medborgerliga rättigheter och rättsstat som samarbetet vilar på, inte gått särskilt väl.
Artikel 7 var alltid en klumpig process, mer av en vanmäktig signal än något annat, föräldern som frustrerat hotar med ”annars”! men inte skrämmer någon.
Nya budgetregler som ställer villkor för att ett land ska få EU-utbetalningar, biter desto mer. Men EU-kommissionen under Ursula von der Leyen har varit notorisk långsam att använda dem, har gång på gång släppt frusna fonder fria mot minsta livstecken på förslag om en mindre ändring.
Den här gången har hon dock gjort bort sig rejält.
EU visar sig igen oskyddat och tandlöst mot interna fiender – en växande och olöst plåga.
Men en stor del av skulden faller tungt på EU-kommissionsordförande Von der Leyen.