Tories och brexit – världsrekord i fula knep

Se upp, alla nyhetsläsare!
Den brittiska agitprop-stormen är över oss!

Det finns inga som engelsmännen när det gäller ”spin,” att presentera en övertygande version av verkligheten så att det gynnar dem själva.
En formidabel storm av brittiskt ”spin” rullar just nu över oss.

I mitten står Tory-partiet.
Tories har gjort samtliga de britter upprörda, som vill se Storbritannien lämna EU.
2,5 år har gått sedan folkomröstningen och INGET har hänt.

Tories har gjort alla de britter som vill stanna kvar i EU lika upprörda.
Ett halvår kvar till brexit, alla katastrofer som väntar syns redan tydligt och INGET görs åt saken.

Tories har dessutom lyckats att uppröra varenda britt som skiter i EU och brexit.
2,5 år sedan folkomröstningen och INGEN talar om eller agerar på något annat än brexit.

Just nu håller detta avskydda toryparti kongress.
Hur ta sig ur knipan?
Jo, man skyller på någon annan.
ALLT är någon annans fel.

EU är en lysande aktör att skylla på.
EU försvarar sig ju inte.
Dess tjänstemän får inte gå i polemik med brittiska politiker.
Och EU-ländernas regeringar kan enkelt avfärdas med hån för att de är utlänningar eller för att de säkert bara är ute efter att vinna övertag i de pågående förhandlingarna – vilket i så fall kan användas som bevis på att utlänningarna känner sig hotade av (skickliga) brittiska förhandlare.

Så nu kan attackerna mot EU rullas ut, den ena mer bisarr än den andra.
Brittiske utrikesministern Jeremy Hunt anklagade t ex EU för att vara ett fängelse som liksom Sovjetunionen försökte hindra folk från att ge sig iväg.
Låt oss stanna vid det ett tag:
Alltså, när brittiska krav nekas behålla alla fördelar av EUs marknad som icke-medlem, så är EU ett fängelse…?

Eller anklagelsen att EU försöker splittra det Förenade Kungarikets union.
Låt oss fundera på det.
Storbritannien behöver sätta upp gränser mot utlandet = EU för att kunna ”ta tillbaka kontrollen.”
Men på Nordirland vill många inte ha en gräns mot Irland (katolikerna) och andra inte mot Storbritannien (protestanterna).
Och detta är EUs fel för att…?

Men det spelar ingen roll hur absurt det är, brittisk press älskar att slå upp krigspropagandan stort.
Det medför tyvärr risken att även svensk press skickar vidare dumheterna som ju – låt oss hålla detta i åtanke – enbart syftar till att rädda torypartiet ur en väldigt besvärlig sits (se ovan).

På TV-programmet Agenda nyligen, kunde t ex en brittisk chefredaktör för en respekterad tidskrift (the Spectator) dra en av de absolut vanligaste dumheterna:
Problemet med brexit är bara att Tyskland och Frankrike vill straffa britterna så att inget annat land frestas lämna EU.

Tyskland och Frankrike leds av två mycket erfarna politiker, båda högutbildade, båda extremt framgångsrika.
Bägge kan peka på ekonomisk uppgång under sin ledartid.
Men de skulle vara blinda för att deras eget näringsliv drabbas, utan ett hyggligt avtal med Storbritannien?
De skulle föredra det privata nöjet att skratta skadeglatt över grannens misstag?

Faktum är att det spelar ingen roll vad Macron och Merkel hyser för känslor i hemlighet.
Det är inte dessa två som står i vägen för den lösning som Storbritannien drömmer om.
Det är EUs fördrag som står i vägen.
Icke-medlemmar kan inte behandlas som medlemmar.

I Agenda berättade samme brittiske redaktör angående Brexit-förhandlingarna med EU att just nu …”rusar båda parter mot varandra i hög fart…”
Krocken kunde bli förfärlig – men. lugnade han – troligen skulle bägge lugna ned sig och undvika smällen.

Det rusar verkligen inga två parter mot varandra.
EU står alldeles still.
Det har EU gjort sedan starten.
På grund av fördraget.

Det pågår tråkigt nog inga reella förhandlingar alls.
Utom de som pågår mellan olika delar av det brittiska samhället.

Kort faktasummering:
Storbritannien lämnade in sin avskedsansökan den 29 mars 2017.
Under sommaren och hösten diskuterade EU och Storbritannien utträdet (i ett så kallat withdrawal agreement) vilket låg klart i december 2017
Sommaren 2018 la den brittiska regeringen för första gången fram ett förslag till nya relationer med EU, efter utträdet (Chequers-planen).

Där står vi, rent faktuellt.

Lägg till det sedan brittisk politik:
Premiärminister Theresa May har inte velat förhandla sin Chequersplan med EU.
Hon reste tvärtom under sommaren runt i Europa med sin Chequers-plan och vädjade till sina europeiska kolleger att inte göra kritiska uttalanden om hennes förhandlingsbud.
Hon behövde så innerligt väl (politiskt) lugn fram till sin partikongress i oktober.

Merkel, Macron och kompani, liksom Barnier, Tusk och övriga EU-tjänstemän gick med på det.
De sa därför inte – vilket var alldeles uppenbart – att hennes plan innehöll saker som förbjuds i EUs fördrag.
De sa enbart att – också sant – planen innehöll en del intressanta möjligheter.

Barnier och Irlands premiärminister Leo Varadkar gick henne ännu längre till mötes.
De utvecklade en finurlig och mycket mild plan för gränskontroll – för att hjälpa britterna i deras dilemma att å ena sidan vilja ha tillbaka kontroller (gränskontroll), å andra sidan inte vilja ha gränskontroller…

EU-ledarna erbjöd dessutom Theresa May att-  istället för att som avtalat göra upp i oktober – anordna ett extrainkallat toppmöte i november.
Det gav henne chansen att ta besvärliga kompromisser EFTER hennes partikongress, istället för innan.

Sedan gick det snett.
Dagen före EU-toppmötet i oktober lät Theresa May publicera en aggressiv debattartikel i tysk press där hon la allt ansvar på EU för att lösa hennes brexit.
Vid en privat frukost med Leo Varadkar förkastade hon hans kompromiss om gränskontroll.
Under toppmötet på kvällen läste hon högt ur sin uppfordrande debattartikel.

Dagen efter sa EU-ledarna på sina presskonferenser att de kan inte gå med på någon brexitplan som bryter mot EU-fördraget.
Det har de för all del sagt hundratals gånger förut.
Men brittisk press hade blivit utlovade mjuka tongångar av Theresa Mays pressfolk.
Massmedia tolkade det här som en öppen förödmjukelse av Theresa May och hennes Chequers-plan.

Theresa May hade uppträtt extremt klumpigt.
Eller – var hon tvärtom diaboliskt listig?

Theresa May och hennes tories kan i alla fall nu öppna sin partikongress med arga och stridbara angrepp på EU.
Partimedlemmarna kan lägga åt sidan sin ilska mot May och hennes regering.
Alla kan gemensamt rasa mot EU istället.
Win-win!

Ja, inte för landet förstås.
Som ju vore betjänt av ett vettigt avtal med EU.
Och betjä’nta av klara besked om vad som ska gälla efter mars 2019, ju fortare desto bättre.
Men win-win för tories!

Snälla svenska massmedia, köp inte smörjan!
Kom ihåg att britterna är världsmästare i spin.

 

 

 

,

About

Journalist, skribent och bloggare - alltid om EU