Vad stod det i Ursula von der Leyens försvunna sms?
En svårbegriplig historia fortsätter att spöka.
”Här finns ingen hund begraven. Naturligtvis var det inte så att EU:s avtal på femtio sidor togs fram genom sms mellan Ursula von der Leyen och (Pfizers VD) Albert Bourla. Däremot agerade EU-presidenten dörröppnare – och det ska vi vara tacksamma för.”
Vid det här laget har EUs ombudsman, EU-åklagarna i EPPO, EUs revisorer, ett specialutskott i Europaparlamentet och två EU-domstolar försökt att reda ut affären med de mystiskt försvunna sms-en mellan kommissionsordförande Von der Leyen och det amerikanska läkemedelsbolaget Pfizers VD Albert Bourla.
Rätt stora insatser, alltså.
Men inget resultat.
Att sms-en faktiskt har skickats vet vi från bästa källa. Bourla själv har nämnt dem i en tidningsintervju när han berättade om de upphetsade månaderna då EU, USA och resten av världen jagade efter ännu-inte-uppfunna vaccin mot den dödliga covid19.
Vad sa sms-en?
Hur kommer det sig att ingen kan hitta dem?
Citatet härovan med ”ingen hund begraven,” kommer från en av de som var med på insidan när det begav sig. Rickard Bergström, svensk vaccinsamordnare berättar i sin bok ”Vaccinjägaren” om denna tid.
Han viftar helt undan, som framgår av citatet, att det skulle finnas något skumt att avslöja här. Enligt honom var det känt att Von der Leyen hade goda kontakter med företagsledningen på Pfizer. EUs styrgrupp ville ”dra nytta av hennes lyskraft och kontaktnät” så de gav Von der Leyen mandat att agera.
Bergströms version låter ju som en högst rimlig förklaring för en händelse under en period där vi alla befann oss mer eller mindre i en akut nödsituation. Människor dog, det fanns ingen bot, covid19 var extremt smittsamt.
De flesta kan nog tänka sig att förlåta om upphandlingen av livräddande vaccin skedde via sms.
Så varför vill Ursula von der Leyen inte visa upp sms-en så att alla kan vända ett blad?
Frågan infinner sig för på fredagen stod EU-kommissionen inför rätta en andra gång över denna affär.
EUs tribunal (tidigare första instans-domstolen) dömde i juli EU-kommissionen för sin nekan att lämna ut annat än redigerade delar ur det avtal man slutit med Pfizer.
Affärshemligheter hade normalt kunna duga för att göra undantag från offentlighetsprincipen men vägran att förklara sig kring sms-en grumlade det motivet.
EU-kommissionen hävdade i sitt försvar att de inte kunnat hitta sms-en.
De kunde dock inte berätta var de hade letat.
De kunde inte säga om de visste var telefonen befann sig, som sms-en kommit in på.
De kunde inte säga om de hade letat efter telefonen.
De ville inte säga om de hade ställt frågan till Ursula von der Leyen själv.
De ville inte ens bekräfta att det har funnits sms.
Detta mörkläggande gav domstolen inget annat val än att döma EU-kommissionen för administrativa missförhållanden.
När man nu har ett så pinsamt ihåligt försvar att komma med, blir det ännu konstigare att EU-kommissionen valt att överklaga fällningen till högre instans, till EU-domstolen.
På fredagen hölls den muntliga delen av rättegången inför publik.
Bisarrt nog levererade EU-kommissionen samma svar: Vi kan inte säga var vi letat, kan inte säga om vi frågat…
De konstiga svaren kompletterades med ett ännu konstigare:
”Vi förnekar inte att sms-en inte finns.”…
Domarna var inte imponerade. Kommissionens advokat beklagade att han ”förorsakat denna känsla” hos dem.
Mysteriet nu består förstås mindre i de gäckande sms-en – vad kan de vid det här laget avslöja annat än vad som är allmänt bekant, att Ursula von der Leyen centralstyr EU-kommissionen in i minsta detalj?
Den verkliga gåtan är väl varför Ursula von der Leyen väljer att blåsa nytt liv i denna solkiga historia på väg att bli bortglömd, genom att överklaga ett fullt rimligt utslag i lägre instans.