Vaccin-racet som skulle undvikas – vad säger det om EU?

EUs samköp av vaccin skulle undvika en våldsam kapplöpning efter den eftertraktade produkten – men kapplöpning fick vi ändå och EU skylls nu för att vara långsammast.

Leif Johansson
När får vi höra styrelseordförande för AstraZeneca, Leif Johansson, uttala sig om konflikten?



“Vaccin-nationalism” är det senaste ordet vi fått lära oss.
Läkemedelsbolagens branschförbund varnar EU för att bli sådana medan WTO varnar alla rika länder för att bli vaccinnationalister och uppmanar Storbritannien att lugna ner sig och dela med sig.

I de senaste kapitlen i såpan om vacciner har AstraZeneca tvingats offentliggöra sitt kontrakt med EU.
EU hade alltså rätt.

AstraZeneca har lovat “göra sitt bästa” (se fotnot) att utveckla ett vaccin (med EU-finansiering), att bygga ut produktion (för EU-pengar) och starta tillverka vaccinet redan innan godkännandet blir klart för att kunna rulla ut 100 miljoner doser före mars.
Fyra fabriker nämns i kontraktet (en i Belgien, en i Holland, två i Storbritannien) och en femte fabrik (i Indien) som back-up.
I klausulen 13.1.e garanterar AstraZeneca att de inte har något tidigare kontrakt eller åtagande som kan stå i konflikt med EU-kontraktet.

Sedan har bolaget ansökt om godkännande i Storbritannien den 23 november 2020, börjat leverera doser till Storbritannien och när problem med leveranserna uppstod inledningsvis, hämtat vaccin till Storbritannien från den belgiska och den holländska fabriken.

EUs godkännande sökte bolaget däremot först om den 11 januari 2021. Varpå bolaget meddelade att man har (okända) problem med någon fabrik och inte kan leverera mer än 25 procent av vad som avtalats till EU (oklart när resten kan komma).

AstraZenecas uppförande har skapat en plågsam och onödig irritation mellan EU och Storbritannien som alltså tycks ha fått vaccindoserna som nämns i EU-kontraktet.
Obegripligt av bolaget och trist.
Det vore väldigt intressant att få höra styrelseordförande Leif Johanssons åsikt om saken.

EU har bland annat svarat med att inspektera fabrikerna för att själv ta reda på vad problemen är plus att införa exportkontroll för vaccin.
“Vi vill veta om det skeppas ut AstraZeneca-vaccin från dessa fabriker till andra länder,” förklarar en EU-källa som berättar att det syns i anonymiserade data att mycket vaccin har gått från EU till en rad andra länder.

Det var beslutet om exportkontroll som fick läkemedelsbolagens branschförbund att protestera.
Kontrollen kan leda till att ett EU-land bestämmer sig för att införa exportförbud. Men det kan bli extremt krångligt och förvärra problemen, säger förbundets chef, Nathalie Moll.

Hon hade uppenbarligen skäl att oroa sig.
Klockan 22 på fredagkvällen utlöste EU-kommissionsordförande von der Leyens kabinett plötsligt nya gränskontroller mellan Irland och Nordirland (artikel 16 i utträdesavtalet) över vaccingrälet.
Dessa förhatade gränskontroller som det tagit fyra år och mycket tålamod att förhandla bort.

Irlands premiärminister Michaél Martin blev naturligt nog rasande (kanske extra mycket för det finns ingen vaccintillverkning på den irländska ön, så vad i…?)
Två timmar senare, vid midnatt, togs beskedet om gränskontroll bort igen och Ursula von der Leyen svor total okunnighet om vem som kan ha begått den klumpigheten.

Men klantigheten sköt ett extra hårt skott i EUs rykte som duktiga på det här med vacciner vilket redan var haltande pga en annan fråga:
Hur har Israel och Storbritannien kunnat lägga vantarna på det vaccin som lovats EU?

Den allmänna åsikten är nu att EU varit för långsamt.
Under sommaren och hösten när kontrakt tecknats med ett tiotal vaccintillverkare som troddes ligga långt framme, sägs EU ha tagit för lång tid på sig.
Medan UK, Israel, Kanada och USA ska ha skrivit på allt som kastades fram ska EU ha varit långsamma för att man ville förhandla ner priserna och sedan försenat ännu mer genom att kräva att bolagen tar det juridiska ansvaret om vaccinet ger oönskade bieffekter.

Nu ser vi britter och israeler vaccinera sina medborgare i rasande hög fart medan de EU-länder som också varit snabba – Danmark och Tyskland – börjar få slut på vaccin.
Övriga EU-länder har varit långsammare att komma igång så där räcker vaccinet ännu ett tag.

Sanningen är att i ett globalt race om snabba avslut kommer EU alltid att vara långsammare än nationella regeringar.
EU blir aldrig blixtsnabbt, man kommer alltid saktas ner av att EU-regler måste följas.

I det här fallet hade EU t ex inte ens rätt att samköpa vaccin (nationellt område) så en akutmekanism fick snos ihop med medlemsländerna hängda som en överrock över förhandlarnas axlar för att godkänna varje steg.
Klassiskt EU är t ex att….:

* EU-förhandlare är ålagda att kräva ansvar (liability) av tillverkare. Producentens ansvar för sin produkt finns i EUs direktiv för den inre marknaden och går inte att skriva bort hur enkelt som helst.
* EU-förhandlare är alltid ålagda att pressa priser. I det här fallet tog akutfonden dessutom slut under hösten och EU-kommissionen gick tillbaka till medlemsländerna för att diskutera var de extra miljarderna skulle hämtas.
I bl a den danska folketinget motsatte sig Dansk Folkeparti att “EU skulle få mer pengar” för detta är deras principiella hållning till allt som heter EU.
Vi känner igen resonemanget från svenska regeringen och riksdagen som har åtagit sig att i allt som heter EU måste “budgetrestriktivitet” gälla.
Så pengaförhandlingar kräver sin lilla tid.

Kort sagt, bra villkor kan EU få men snabb kan man aldrig bli.

Detta väcker frågan, särskilt för ett litet land som Sverige, om vi nästa gång borde välja att ingå i ett gemensamt vaccinuppköp som liksom av nödvändighet måste bli lite långsammare – eller föredrar att agera själva.

EU startar snart förhandlingar om att inför nästa pandemi, sätta upp ett permanent system för att dels garantera tillgång till läkemedel och medicinutrustning, dels för att förhandla och samköpa vid akut behov.
Vad säger Sverige om det liggande förslaget till en EU-hälsounion?

Kraklet med Storbritannien där bolaget AstraZeneca tycks ha sålt samma doser från samma fabriker till två kunder – till EU och till Storbritannien – väcker samtidigt frågan på många håll i EU just nu om den omtvistade strategiska autonomin.

Var inte just detta kaos ett bevis på att EU behöver säkra strategiskt viktig produktion i EU?, lyder då argumentet. Garantera sitt strategiska oberoende?

Vi kan ju se att även den amerikanska läkemedelsjätten Pfizer, trots att man tillverkar tyska firman Biontechs vaccin, har servat den amerikanska marknaden först.
Det är EU som fått vänta när tillverkningsproblem uppstått.
(…dock med den lilla skillnaden mot AZ att a) Pfizer meddelade problem snabbt, förklarade vad problemen bestod i och gav en prognos när de skulle vara lösta och rätt volym leveranser återupptas).

När dammet väl lagt sig och beskyllningar mot alla inblandade har tonat ut, kommer många än en gång att väcka krav på att EU måste skaffa sig oberoende i strategiska sektorer.

Svenska förhoppningar om att Biden-eran skulle återställa total frihandel fick sig just en törn.

* Best endeavour,” att göra sitt bästa, är en vedertagen term i affärskontrakt där man är osäker på slutresultatet. Till exempel i spelindustrin där förläggare sluter kontrakt med utvecklare som åtar sig uppdraget i utbyte mot förhands-finansiering. Eller i utvecklandet av ett vaccin.
Detta utgör en kontraktsskyldighet, inte ett löst löfte om att försöka. Man kan bli både ersättningsskyldig och skadeståndsansvarig för ett misskött uppdrag.
Att sälja den färdiga produkten till annan kund är självklart inte “best endeavour”