Skulle denna regering nappa på en klimatreform som gör att Sverige kan klara målen till 2030?
Alla snabba, tvära klimatkast hittills gör att svaret känns väldigt oförutsägbart.
Sverige fick nyss en ny europaminister. Jessica Rosencrantz sköt från höften direkt med ett nytt förslag:
”Igår var jag på mitt första ministerråd i Bryssel… Mycket fokus var på att stärka rättsstatens principer och vårt svensk-finska initiativ fick mycket uppmärksamhet.
Det handlar om att tydligt koppla alla EUs medel till krav på att länder måste leva upp till rättsstatens principer.
Det är själva grunden för EU-samarbetet och borde vara självklart.”
Intressant, för hennes företrädare på uppdraget, Jessica Roswall, har just nominerats som EU-kommissionär för miljö, vatten och biologisk mångfald med som sin absolut första uppgift att se till att medlemsländerna följer fattade beslut:
”Du blir ansvarig för att leverera på målen inom din portfölj. För att åstadkomma det ska du använda fullt ut alla verktyg för tillämpning och genomdrivande, inklusive överträdelse-proceduren.”
Så en svensk EU-kommissionär som ska genomdriva klimatmålen och en svensk europaminister som vill att alla EU-bidrag ska frysa inne för det land som inte lever upp till målen.
Oväntat för ett land som på senare år gjort sig mest bekant för att gå in för att tvärtom missa EUs klimatmål.
Som kollega i regeringen har ju europaminister Rosencrantz en vice statsminister och energiminister (Ebba Busch) som i juni sände en undermålig situationsrapport till EU-kommissionen där det framgår att Sverige kommer missa klimatmålen till 2030 och öka sina utsläpp istället för minska.
”Det står jag för,” sa stolt Ebba Busch.
Vilket är lustigt för i juni året innan, kallade hon lika stolt EUs klimatpaket för en ”historiskt stor framgång.” Särskilt stor för henne själv och regeringen som i rollen som EU-ordförande arbetat med att ta besluten.
Visste hon inte att de beslut som hon hyllade med det blivit bindande för (nej, inte henne själv, hon kan stå för precis vad hon vill, ingen bryr sig) men för den svenska staten?
Samtidigt som Ebba Busch alltså ”står för” att Sverige missar klimatmålen, stod samma regerings utrikesminister Maria Malmer Stenergard för något helt annat i ett tal till FN. Där sa utrikesministern, självkritiskt och dramatiskt:
”Vi misslyckas med våra kollektiva mål… med katastrofala konsekvenser av eftersläpande och klimatförändringar.”
Under tiden har regeringens klimatminister Romina Pourmokhtari anmälts 29 gånger till konstitutions-utskottet för hennes många, lätt förvirrade och motstridiga uttalanden.
Tyvärr gör alla dessa uttalanden som snurrar likt en galen kompass, avtryck i verkligheten. Och då framförallt i näringslivet som mer än något annat behöver förutsägbarhet för att kunna planera framåt och för att vilja investera.
Tidöregeringen jublade när man i januari 2024 tog bort reduktionsplikten (trots att detta höjde utsläppen). Näringslivet jublade inte.
Byggbranschen, skogsindustrin, jordbruket och rentav Volvo Cars påpekade att detta drabbade dem negativt. Detsamma sa bränsleföretagen som hade ställt om hela sin verksamhet till utblandat bränsle och nu måste ställa om igen.
Åtta månader senare meddelade samma regering att man vill höja reduktionsplikten igen.
Förutsägbarhet för planer och investeringar ger det inte.
Energiminister Ebba Busch gick ut hårt före valet med att vindkraft var en dålig energilösning och kallade parkerna för ”stålskogar.”
I maj 2023 presenterade hon en utredning för att ge snabbare och lindrigare beslutsprocedurer för vindkraft och då särskilt till havs. Sommaren efter nekade hon att finansiera anslutning av Sveriges största havsvindpark till energi-fattiga Skåne. I september lanserar hon sedan miljonstöd till kommuner som säger ja till vindkraft.
Hur ska vindkraftsbolag tänka – chansa på Sverige eller inte?
Nyligen fick vi höra om hur svenska regeringen med avsikt försenat nya EU-regler om redovisning för storbolag i hållbarhetsfrågor.
Regeringen gillade aldrig reglerna, hävdade i EU att de skulle bli en börda för bolagen.
Kan det kanske förklara varför bara 64 procent av svenska börsbolag ser till hållbarhet när de väljer underleverantörer, medan 94 procent av samtliga bolag i EU gör det?
Om det nu beror på regeringens avoga inställning eller på allmän lättja, så blir resultatet hursomhelst att svenska bolag hamnar på efterkälken för reglerna måste ju följas.
Fråga bara nya europaministern Jessica Rosencranz, hon som just föreslagit sina EU-kollegor att alla länder som missar EU-regler borde få indragna EU-stöd.
Nå, när regeringen inte är upptagen med att ”stå för” sina klimatmissar så läggs det planer. Klimatminister Pourmokthari la i alla fall fram en plan i december 2023 med inte mindre än ett femtiotal idéer till reformer.
Det fanns i mängden av förslag en idé till hur Sverige ganska enkelt kan klara 2030-målen – att sätta upp en svensk utsläppshandel.
EUs utsläppshandel har varit en stor framgång och minskat utsläppen med över 40 procent sedan starten år 2005. Där beslutar man centralt om hur stora utsläppen tillåts vara och sedan säljer man utsläppsrätter till företag (nåja, lika ofta ger bort dem gratis) och pengarna går till statskassan i respektive land.
Miljökonsulten Magnus Nilsson och ekonomen John Hassler som utredde svenska möjligheter åt regeringen att klara EUs Fit For 55 (klimatmål till år 2030) och där föreslog en nationell handel, har nu på eget bevåg utvecklat ett system för en sådan svensk utsläppshandel.
Enligt denna duo kan regeringen genom att SNARAST besluta om ett nationellt utsläppshandelssystem säkra att de svenska utsläppen inte överstiger EU-kravet för år 2030.
Extrakostnaden för ett nationellt system skulle bli låg eftersom det blir en kopia på det EU-system som svenska företag redan ingår i.
Och – om regeringen talar sanning om att deras beslut hittills räcker för att Sverige ska klara EU-kraven – så bör priset på de nationella utsläppsrätterna ligga nära noll.
I så fall kommer den nationella utsläppshandeln inte höja bensin- eller dieselpriset mer än regeringens andra åtgärder skulle göra.
I oktober 2023 var denna idé intressant nog för regeringen att lyfta fram först och rentav högst upp när klimatutredningen lades fram.
I december 2023 omnämndes den inte ens vid regeringens långa bildpresentation av klimathandlingsplanen.
Det kan verka som en diss av nationell utsläppshandel.
Eller inte.
Man kan inte veta, det är dagsnotering på vad regeringen tycker om klimatreformer.