Nytt år och chans för faderliga, samlande ord från våra ledare.
Hur väljer de nordiska statsministrarna att beskriva läget när de talar till befolkningen?
Nyårstal eller jultal, inga statsministrar eller kungligheter vill missa ett gyllene tillfälle att ”Tala Till Nationen.”
Allvarsord, blandad med optimism är regel för sådana tal.
Också viktigt är att visa att man vet hur de enklaste invånarna har det.
En chans som naturligt nog alla griper, är att berömma sig själv för de Goda Reformer man genomfört under året som gått.
Så vad fokuserade de nordiska statsministrarna på vid detta årsslut, bortom de givna inslagen?
Minst intresserad av världsläget är norske statsministern Jonas Gahr Stöhre. Hans fokus ligger på UNGDOMSLYFTET som hans regering planerar, på att barn använder för mycket tid vid skärmen och att det är stökigt i skolan ”om inte läraren är chef.”.
En förmaning därför till det norska folket, om att inte bara förlita sig på Norges rekordstora uttag av olja i Nordsjön och alla miljarder det ger.
Världsläget? Norge har ju Nato, påminner han sig men visst är det FRUSTRERANDE att mäktiga länder inte söker fred och försoning.
Ulf Kristersson, då?
Snäppet upp från Stöhre trots allt även om han bjuder exakt samma recept som Stöhre på en vacklande världsordning…. ”när världen är otrygg så håller vi ihop härhemma.
Han inleder åtminstone med att ta upp Ukraina vars befolkning han berömmer och lovar att vi ska stötta, så länge det krävs.
Genom Nato, tydligen.
”Vi gick in i Nato för att få skydd och för att ge skydd.”
Bara Kristersson i den nordiska kvartetten lägger ned tid på att diskutera migranter och problem som han förknippar med invandring.
Hos hans danska och finska kollegor kommer frågan inte upp alls medan hans norska kollega påminner i förbifarten om tolerans och religionsfrihet.
Ulf Kristersson nämner heller inte EU en enda gång. Den enda gång som ordet Europa nämns, är det för att placera oss geografiskt; ”…ett litet land i norra Europa…”
Finlands statsminister Petteri Orpo har ett större perspektiv på kriget i Ukraina än svensken och norrmannen :
”Ryssland krigar mot Europa,” slår han fast utan att tveka.
Hela första halvan av hans tal handlar om detta krig som därför inte heller kan vinnas genom att vi är hyggliga och stöttar Ukraina.
Orpo nämner Europa fem gånger och EU/europeiskt 12 gånger i ett rätt kort tal.
Han tar t ex upp hur mycket EU/Europa måste göra framöver militärt, industriellt, för energi…
Men det får inte kosta. Orpo pratar loss om balanserad budget och att göra svåra val och prioriteringar.
Danska statsministern Mette Frederiksen startar liksom Kristersson och Orpo i en orolig värld, men målar med mycket svartare penseldrag:
Världen står i brand, mycket står på spel, en turbulent och farlig värld.
Hon drar lite andra slutsatser än sina manliga kolleger.
Med Orpo delar hon åsikten att Europa är angripet av Ryssland.
”Kriget handlade aldrig ”enbart” om Ukraina,” säger hon.
Hon ser tre huvudstäder som ”arbetar mot oss” (i Europa) vilka är Rysslands, Nordkoreas och Irans huvudstäder.
Smått brutalt säger hon att; utan Kinas stöd skulle Ryssland inte kunna fortsätta kriget.
Hon nämner EU tretton gånger och Europa 9 gånger. För Mette Frederiksen är EU helt tydligt svaret på frågan hur Danmark skyddar sig.
Till skillnad från Orpo anser hon också att det får lov att kosta:
”Vi måste se på hela verktygslådan,” anser hon och den innehåller både statsstöd till industri och upplåning för att klara alla nödvändiga investeringar.
”Ultimativt: Vill vi stå upp för den frihet och den världsordning som har skapat ramarna för vårt goda och trygga liv?,” frågar sig Mette Frederiksen.
Det är en fråga som de andra tre inte ställer sig i sina tal.