Räkna inte med Storbritannien i fajten med Trumps USA.
Premiärminister Starmer duckar och vägrar ta ställning.
Häromveckan gav det stora rubriker i brittisk press att Keir Starmer blev den förste brittiske premiärministern som efter brexit bjudits in till ett EU-toppmöte.
(…fast om vi ska vara petiga, inte till ett EU-toppmöte utan till en inofficiell ”retreat” och det var egentligen inte EU som bjöd in utan halvårets EU-ordförande Donald Tusk som envisats med att han skulle få komma med en stund, över middagen.)
Många i London hoppades att nu skulle det äntligen!, bli en ”re-set” i relationerna mellan Storbritannien och EU, de som hade hört Starmer prata om denna ”reset” (omstart) länge men utan att egentligen se något hända.
Keir Starmer hade från start meddelat att hans regering är emot att ansluta Storbritannien till EUs inre marknad (som Norge o Schweiz), emot att ingå i en tullunion med EU (som Turkiet), inte vill ha fri rörlighet för personer (som Schweiz) och faktiskt även säger nej till EUs förslag om ett separat avtal som skulle ge ungdomar på båda sidor rätt att resa, studera och jobba hos varandra.
Det blir liksom inte så mycket kvar av närmande då… så hoppet stod till denna reset av relationerna, som han lovat skulle bli minst lika bra.
Fast för Polens lätt förälskade Donald Tusk liksom för de britter som hoppfullt vill närma sig EU, blev toppmötet/retreat:en en besvikelse.
Starmer öppnade inga dörrar vid detta möte, vägrade ställa upp på en europeisk solidaritetsförklaring för Grönland men tyckte ändå att det var hans plats att läxa upp EU-länderna om att de faktiskt borde ta större ansvar för Ukraina.
Kul gäst, att ha på en intern middag.
Starmer hade alltså ingen öppning, inget att erbjuda men däremot hade han en del be om. Brittiske premiärministern förklarade att han ville ha ett samarbete med EU om militär mobilitet, om försvarsforskning och om försvarsindustriellt samarbete.
Militär mobilitet är det arbete som EU gjort ett tag redan, om att underlätta för att förflytta militär över den europeiska kontinenten – idag en trög uppgift pga dels besvärliga lagar, dels otillräckliga broar, hamnar, flygplatser, osv.
Britterna vill gärna kunna flytta sina trupper över kontinenten också.
Forskning och försvarsindustriellt samarbete handlar om upprustning av försvarsindustrin – och det är en viktig industri i Storbritannien som ser stora risker med att hamna utanför EUs stora upprustningsplaner.
I EU däremot, vill många att de nya försvarskontrakten ska gå till europeisk industri för att öka EUs oberoende av externa krafter.
Och då är vi tillbaka i frågetecknen kring Starmers reset. Så här långt har inte premiärministern inte omstartat något alls men verkar be EU att omstarta.
Entusiasmen är inte stor på EU-sidan.
Storbritannien har alltid krävt undantag och speciallösningar medan andra länder godtar de bördor som EU-medlemskapet lägger på dem själva – kravet att följa regler och att betala sin del av utläggen.
Att britterna gör det än en gång, känns inte som en omstart, det känns som groundhog day.
Premiärminister Starmer mötte EU-ledarna igen i Paris denna vecka när Frankrikes president Emmanuel Macron stod som värd för ett FN-möte där 62 länder diskuterade AI.
Alla länder utom två, skrev efteråt under ett gemensamt dokument om att alla ska sträva efter en utveckling av ett öppet, tryggt och hållbart AI.
USA vägrade förstås… och så Storbritannien.
Varför britterna inte vill ställa upp på ett rätt vagt icke-bindande FN-dokument när landet tidigare skrivit på liknande internationella uttalanden?
”Dokumentet var inte tillräckligt tydligt vad gäller global governance,” förklarade en talesperson för brittiska regeringen.
En fransk journalist kommenterade otåligt att ingen begrep britternas skäl.
För det där med ”inte tydligt” var struntprat.
USAs vice president JD Vance som var på plats sa åtminstone ärligt att USA just har lanserat ett aggressivt race för att vinna global dominans över AI och han varnade EU för att försöka reglera något eller för att samarbeta med Kina.
Starmer vågade inte ställa sig på EUs och FNs sida. Därmed hamnade han på den amerikanska sidan.
”Vi vill inte välja, både USA och EU är viktiga för oss,” sa han i Bryssel förra veckan.
Keir Starmer håller inte bara armlängds avstånd till EU, till FN, till Danmark och till Grönland.
Den brittiska regeringen har inte heller gett Kanada något stöd, vare sig i ord eller handling när landet nu angrips hårt av USAs president.
Trump sa i sin Super Bowl-intervju, att ”med ett penndrag kan jag göra så att Kanada inte längre kan överleva som ett land utan tvingas bli Amerikas 51a delstat”.
Denna förnyade attack på Kanada, en militärt allierad till Storbritannien (genom Nato) liksom ett viktigt land i det brittiska ”Commonwealth” som britterna bara för några år sedan lanserade som deras alternativ till EU-medlemskap, möttes liksom tidigare attacker av av tystnad från den brittiska regeringen.
På onsdagen anlände Kanadas premiärminister Justin Trudeau till Bryssel (några dagar efter hans handelsminister gjort samma resa).
I Bryssel möter han EU-ledare för att, enligt sina egna ord ”…stärka Kanadas allianser och partnerskap.”
Trudeaus fyra-dagars resa som startade i Paris innehåller inget stopp i London.