Väst ger ett första finger till Trump, för Gazas skull

Väst erkänner den palestinska staten och trotsar för första gången samlat Donald Trump, och hans syn på sig själv som ledare av hela världen.

Det blev en samlad gest från västvärlden till slut, som den franske presidenten Emmanuel Macron har arbetat för sedan i maj. Men inte riktigt på det sätt som han hade hoppats – ett FN-möte krönt av en imponerande lång rad erkännanden av en palestinsk stat.
Istället valde Storbritannien, Kanada, Australien, Belgien och en handfull andra västländer att gå ut till media med sina erkännanden på söndagen två dagar före mötet.

Men effekten blev ändå precis densamma vilken vi kan läsa redan i New York Times´ rubrik:
”World Leaders recognize Palestinian state in challenge to USA and Israel”

Gesten att erkänna Palestina som en stat, en nation, ett folk, innebär nämligen att erkänna palestiniernas legitima rätt till sitt hemland och att styra sig själva.
En tvåstats-lösning, alltså.
Om någon i västländerna härovan fortfarande respekterar den internationella världsordningen så har dessa västländer nu också tagit på sig ansvar för att palestiniernas rättigheter inte förnekas dem.

Israel har förstås gjort allt i sin makt för att länder inte ska erkänna Palestina. Premiärminister Benjamin Netanyahu har t ex fört en väldigt extrem ordväxling med den franske presidenten.
USA har gjort sitt bästa också, inte minst genom att pressa regeringar bakom stängda dörrar.

Amerikanerna bojkottade självklart det väldigt välbesökta FN-mötet för Palestina. USA nekade inresevisum för Abbas, president för den Palestinska Myndigheten, så han kunde inte delta i FM-mötet (men talade ändå via skärm) och Donald Trump har utfärdat hot och avfärdande via sociala media som han brukar.
USA stack också ut genom att med Israel, Paraguay och två små öar, rösta emot en resolution som begärde vapenvila i Gaza (145 länder röstade för). USA kunde sedan blockera den, tack vare det veto som USAs medlemskap av FNs säkerhetsråd ger.

Men den här gången valde alltså västländernas regeringar att gå emot den uttryckliga amerikanska viljan.
Frankrike, Storbritannien, Kanada, Australien, Portugal, Belgien, Luxemburg, Malta och några europeiska småstater erkänner en palestinsk stat.
Norge, Irland och Spanien gjorde det 2024.
Danmark och Nederländerna talade igår om att erkänna en palestinsk stat under vissa omständigheter.
145 länder runtom i världen, inklusive Sverige, gjorde det redan innan.

Tidningsrubriker presenterar lite överraskande gårdagens nyhet som att ”Macron ansluter sig till Storbritanniens erkännande…” men faktum är att Frankrikes president genomfört en geopolitisk kupp.
För det som gör allra mest ont i USA och Israel är förstås att förutom USA så har nu de länder där själva makten sitter i FN – i säkerhetsrådet – erkänt en palestinsk stat.
Tre G7-länder erkänner en palestinsk stat.

Donald Trump har alltså för första gången stött på ett brett och samlat motstånd i västvärlden som han inte lyckats hota och skrämma bort.
Hans bisarra idéer om att vara en fredsmäklare, att vara kandidat till Nobels fredspris men också hans vilja att erkännas som en stor världsledare, utmanas.

Macrons tal i FN på tisdagen som inleddes med fördömanden av Hamas och löften om evig trohet till staten Israel, bjöd på flera starka signaler till stöd för palestinierna.
Macron benämnde det Israel gjort i Gaza för ockupation. Han tillerkände palestinierna rätten till Gaza, Västbanken och del av Jerusalem. Han lovade upprätta en fransk ambassad i en framtida palestinsk stat.

Därefter föreslog han en konkret väg för att ge palestinierna den stat som nästan alla världens länder nu erkänner att de har rätt till.
Först vapenvila.
Därefter nödhjälp, mat, vatten, vård, mediciner.
Sedan en övergångsadministration som integrerar den Palestinska myndigheten.
Hamas ska avväpnas.
Fredsbevarande styrkor (som Frankrike erbjuder sig leda) som utbildar palestinska ungdomar för att kunna ta över säkerheten.

För palestinierna innebär västvärldens senkomna erkännande av deras existens förhoppningsvis ett moraliskt stöd men bomberna, krypskyttet och svälten fortsätter.

För Europa har brickorna flyttats rejält vilket innebär att Tyskland (stödd av EU-kommissionens Von der Leyen) som envist hindrat EU att ingripa på något sätt för Gaza-borna, står plötsligt väldigt ensam och avklädd.
Tyska diplomater har på senare veckor envist varnat för att det franska initiativet skulle utlösa Donald Trumps vrede och därför skulle vara väldigt olämpligt.

För Frankrike har de geopolitiska brickorna också skiftat genom att Macron nu fullständigt övergett sin inledande ”Allt För Israel-hållning” som överraskat och irriterat arabiska länder, tidigare nära Frankrike.
Utanför bild (i västerländsk press) satt nämligen Macrons partner och med-värd för detta FN-möte, Saudiarabien.

Att USA tillät Israel bomba USAs allierade Quatar för ett par veckor sedan, bomba det hus och det rum där fredsförhandlingar mellan USA och Hamas pågick via Quatar-företrädare, har skakat om arabvärlden.
Ingen går tydligen säker, oavsett hur många militärbaser man tillåter, hur man smickrar och skänker generösa gåvor till Donald Trump.

Om Saudiarabien varit Trumps favoritland tidigare så är det en position landet inte söker längre.
Kronprins Mohammed bin Salman har tvärtom knutit vänskapsband med USAs fiende Iran och slutit försvarspakt med Pakistan om kärnvapen.

Så när franske presidenten Macron placerar sig med Saudiarabien vid sin sida och med hyllningar i sitt FN-tal till Quatar, Jordanien och Egypten för deras insatser för freden så är även det ett nålstick riktat mot USA.
Och han nämner Egyptens initiativ till en global insamling och en plan för att bygga upp Palestina när vapenvilan kommer. Inte EU, som regelmässigt brukar tilldela sig själv den rollen.

För hela den värld som kallas den Globala Södern, betyder den franske presidentens ord i FN ett erkännande av att deras rättigheter är desamma som västvärldens. De har smått förbittrade väntat länge på det.
Macrons erkännande av den arabiska världens insatser förstärker det.

Detta är geopolitik, en diplomati som flyttar positioner på många sätt, utfört av ett av de få länder i Europa som kan geopolitik.