Vem behöver fiender med sådana vänner?
Donald Trump har gått från hjälte för Europas högerextrema till rena giftpillret.
Hårdhögern, extremhögern och populisthögern har för tredje gången på tio år satsat på fel häst. Inte ens deras egna väljare gillar längre den man som extremhögern hyllar som hjälte, Donald Trump.
Först var det anti-EU-retoriken som dessa partier tvingades släppa, en politisk linje som de alla drev i nationalismens namn. Brexit såg också först ut som en härlig seger för deras sida… tills det visade sig att väljarna i land efter land dragit lärdomen av brexit att det vore en dålig idé att lämna EU.
Något år senare hade alla dessa partier motvilligt anpassat sig till väljarna och i tysthet suddat bort sina ”nej till EU” och ”vi borde lämna euron.”
Därefter var det hjälten Vladimir Putin som de tvingades ta avstånd från, denne beundransvärde ledare som liksom de hyllade nationen, familjen och kyrkan (i alla fall utåt men det räcker gott).
Putin hade dessutom fördelen att han gärna finansierade extremhögern, lät den framträda i TV (Russia Today visserligen…) och gav dem en handräckning på sociala media med hjälp av sina trollfabriker.
Men invasionen av Ukraina har gjort det omöjligt att säga något positivt om Ryssland i Europa. Efter 2022 hade raden av populistpartier runtom i Europa glömt bort att de någonsin varit pro-ryssar och balanserar istället så gott det går med det alternativa ” fred i Ukraina, inga vapen till Ukraina.”
En tredje smäll väntar nu när deras hyllande av Donald Trump – vars valseger skulle bli inledningen på en ny segerrik epok för deras del – blivit lika riskabel. Deras väljare som normalt gillat Trump har börjat ansluta sig till övriga Europas anti-Trump-inställning.
I Frankrike har Marine Le Pen ett bra tag styr sitt parti bort Rassemblement National från alla slags ytterkanter för att lyckas med sin mångåriga ambition att få bli Frankrikes president. Med Trump var hon därför försiktig när hon gratulerade till valvinsten i november, sa något vagt om internationellt samarbete. Le Pen vet att fransmännen röstar aldrig fram en president som inte försvarar Frankrikes ära internationellt och Trump riskerade ju ge sig på Frankrike och Europa.
Hon lät ändå bli att fördöma Trumps oförskämda behandling av Zelenskyj i Vita Huset (”man måste ju förstå…”) men insåg snabbt sitt misstag och fördömde desto hårdare att Trump dragit in vapenstödet till Ukraina.
Hennes andreman, Jordan Bardella, rymde i sista minuten från sitt tal på Trump-anhängarnas Conservative Political Action Conference i Washington i februari.
På scenen hade Elon Musk just gjort Heil-gesten och Bardella begrep direkt att detta var ett sällskap hans franska väljare inte skulle tolerera att se honom i.
Andra fick diskutera om Musk kan ha avsett något helt annat än en Hitler-hälsning, Bardella var utanför dörren som en raket.
Men medan Le Pens folk följer franska folket (vars uppskattning av Macron har stigit i takt med att avskyn för USA vuxit) så håller den riktigt extrema högern med t ex Eric Zemmour fortfarande fast vid Trump.
I Polen hälsade högerextrema PiS Trumps valseger med att bära Maga-hattar och skandera hans namn i parlamentet, smått i extas.
Inför det polska presidentvalet i maj har PiS kampanjat på att sittande polsk premiärminister Tusk är alltför hård mot USA och alltför eftergiven mot ryssarna. Att vara ryssvänlig i Polen är alltid ett säkert sätt att förlora röster.
Men så bestämde Trump sig för att bli kompis med Putin i Ryssland och plötsligt stod PiS utan argument. I helgen angreps så Polens utrikesminister på twitter av Elon Musk och Marco Rubio.
”Be quiet small man,” skrev Musk och Rubio följde upp med: Say thank you.”
Om man vill få en befolkning att sluta upp bakom en regering, är metoden översittare-i-annat land ger sig på dem, utmärkt. Polacker är inte ”små män” och håller inte truten.
PiS-partiet letar desperat efter politiskt syre.
I Danmark finns bara en väg efter att Trump dissat Danmark grundligt genom att hota ta Grönland. Som om Danmark var för obetydligt att ens förtjäna ett telefonsamtal från Washington.
Att vicepresidenten JD Vance sedan kallade Danmark för en ”bad ally” var droppen. Danmark förlorade fler soldater per capita än något annat land när man ställde upp för USA i Afghanistan. Bad ally?
Matvarukedjorna bojkottar amerikanska varor och miljardären Lars Seier Christensen blev bojkottad han med när han sa sig förstå Trump. Christensen äger 22 procent av fotbollslaget FC Köbenhavn men bestämmer över klubben, det gör lagets supporterklubb som portat miljardärens tillträde till arenan när de spelar.
Extremhögerpolitikern Anders Vistensen, USA-anhängare och högljudd EU-motståndare fattade galoppen och sa nyligen kort och gott:
”Fuck off, Mr Trump.”
Någon annan politisk hållning är knappast möjlig i Danmark dessa dagar, väljarnas känslor är alltför starka. I den senaste opinionsmätningen ansåg över 40 procent att USA var Danmarks motståndare.
Hans tidigare partivän och det politiska underbarnet Morten Messerschmitt prövade en medelväg, att prata med Donald Trump om Grönland men fick inte ens audiens.
”Hatar Messerschmidt Danmark?” undrar nu tabloidpressen.
I Storbritannien hamnade höger-högern i samma knipa. Normalt de allra varmaste Trump-anhängare fann de sig i en omöjlig position när vice presidenten JD Vance förolämpade den brittiska armén.
Vance förklarade som löjligt europiskt prat att sända fredsbevarande trupper till Ukraina, något som ju bara Frankrike och Storbritannien lovat göra.
”…France and some random country that hasn´t fought a war in 3-40 years…”
Högerpressen som älskat brexit, hånat Europa och wobblat inför Ryssland exploderade av ilska. Storbritanniens höger-rebell och Trumps egen gullgosse Nigel Farage som hävdat att den ohövlige Zelenskyj faktiskt kunde ha burit en kostym till Vita Huset, hade nu inget annat val än att ta väldigt tydligt avstånd från sina politiska hjältar:
”It is wrong, wrong, wrong.”
För lite och för sent.
Hans parti Reform hade så här långt gått lysande, passerade i somras Tories i opinionsmätningar, under vintern nästan labourpartiet också, allt gick som på räls… Men nu har Farages trovärdighet har söndertrasats på ett antal punkter som alla cirklar runt hans tro på Trump och partiet faller samman i interna konflikter.
Öppet pro-ryska AfD i Tyskland hade riktiga segervibbar inför det tyska valet i februari. Elon Musk hade ju deltagit på deras partikongress, önskade dem lycka till på twitter och öste ut pro-Afd-innehåll på sociala media.
Hans heilande i Washington fnissades det belåtet åt i Afd.
Men trots en stark frammarsch i Bundestag blev partiet alltför litet för att kunna tvinga sig in som koalitionspartner.
Många väljare i Tyskland reagerade på Musk med att vägra Afd och trots rekordresultatet 20 procent blev de besvikna, de hade trott på närmare 30.
Efter valet har den inkommande tyska borgerliga regeringens tuffa hållning mot USA, mot Ryssland och för att låna och storspendera på industri och försvar, fått ett överväldigande stöd av tyska väljare.
Över 80 procent av regeringsunderlagets väljare stöder en europeisk armé. På deras lista över väljarnas största problem anges inte längre Afds favoritämne migration. Först kommer försvar, därefter Ukrainas säkerhet.
Nederländerna har ännu inte drabbats direkt av Trump-gängets giftiga intresse men Trump-beundraren Geert Wilders blev ändå tvungen att liksom de andra, byta fot om Trump.
Han gick från en utstuderat neutral reaktion på Donald Trumps hånfulla behandling av Zelenskyj i Vita Huset men fick så mycket kritik att gan fick tvärvända och gå ut för att ta tydligt avstånd.
Det politiska klimatet för europeiska partier som stödjer Donald Trump har gått snabbt från lysande i februari månad till livsfarligt i mars.
