Ursula von der Leyen fick lova bort en del för att bli vald.
Bland annat EU-kommissionens ensamrätt att lägga lagförslag.
Det liknar väldigt mycket ett fördragsbrott.
På onsdagen röstade 461 ledamöter i Europaparlamentet in Ursula von der Leyens nya samlade kommission och därmed kan den äntligen träda till, en månad försent.
(157 nejröster motsvarar ganska väl yttersta högern samt vänsterns antal ledamöter medan de Gröna la ner sina röster.)
Språkbruket
För att få godkänt av parlamentet hade hon bland annat fått avstå från tre kommissionärskandidater, ändra den stötande rubriken på kommissionär Schinas portfölj (från ”skydd av den europeiska livsstilen” till istället ”spridning av den europeiska livsstilen”), liksom att lägga till ”kultur” i innovations- och ungdomssportföljen.
Jämställdhet
Hon lyckades inte få hälften kvinnor i kommissionen (de blir 12 av 27) men tvingar åtminstone sina kommissionärer att köra hälften/hälften i sina kabinett och lovar fylla upp bristen på kvinnor i ledande ställning på annat håll.
Grön Pakt
Hennes utlovade Gröna Pakt” som ska känneteckna VDL-kommisisonen, kompletteras med att inga nya handelsavtal ska ingås utan att motparten krävs lova hållbarhet och klimatansvar.
Ett första problem med detta lär uppstå om man får till ett avtal med USA som ju under Donald Trump klivit av FNs klimatavtal.
Geopolitisk
VDL lovar inte som Juncker att vara en ”politisk” kommission utan att vara en ”geopolitisk” sådan.
Begreppet förklarar hon som att ett självmedvetet EU ska ta ledningen för en bättre värld (mer klimatvänlig) ett EU som FN kan lita på, som förblir ödesbundet med Europas transatlantiska partners (USA och Nato, hallå) och där Västra Balkan självklart kan förvänta sig medlemskap.
Lagstiftningsföreträde
Men det Von der Leyen inte nämnde i sitt tal, är något som hon lovade bort redan i juli för att bli vald själv och som alla hennes kommissionärskandidater därefter har försäkrat Europaparlamentet att de delar med sig av; Initiativrätten.
EU-kommissionens monopol på att lägga lagförslag ska bli del av parlamentets vapenarsenal. Von der Leyen har lovat parlamentet att för varje resolution med krav på nya lagar som de klubbar, ska hon och hennes kommissionärer i samarbete med dem utarbeta denna till ett lagförslag som kommisisonen sedan lägger fram.
EU-kommissionens monopol på att lägga lagförslag finns av en orsak. Kommissionen är den part i maktspelet i EU som står för det gemensammas bästa: Det kan handla om kompromisser som fungerar för alla, stora eller små. Det kan också handla om att driva på nationerna när de nationella politiker inte förmår se bortom nästa val.
Den andra tunga EU-institutionen som är rådet, med EU-regeringarna, har en annan roll att spela, nämligen den att försvara sina nationers intressen.
Och den tredje i sammanhanget, parlamentet, har förstås i uppgift att se till att väljarna i varje land har sina företrädare med en ständig hand med i besluten som fattas.
Kommissionens starka inflytande över EU-spelet ligger just i initiativrätten, att kunna sätta agendan och i inriktningen för debatter genom de förslag man väljer att lägga fram – eller avstår från.
Att skifta maktbalansen mellan de tre institutionerna så markant borde egentligen bara kunna göras genom att skriva om EU-fördraget. Normalt skulle en så drastisk omvälvning föregås av långa och hetsiga debatter om för- och nackdelar, pepprat med juridiska och statsvetenskapliga analyser av vilka effekterna kan tänkas bli.
Men Von der Leyen har alltså funnit ett sätt att bryta mot andan i EU-fördraget genom att gå runt fördragets bokstav – och dela med sig av sin makt till Europaparlamentet.
Återstår att se om detta löfte från en orutinerad politiker verkligen kommer att följas upp i verkligheten… och hur rivalerna om inflytandet. alltså EU-regeringarna, kommer att ställa sig när de upptäcker sig överspelade av Europarlamentet.