Nästan orättvist… men denne charmige irländare lyckades häromveckan ro i land med två stora kliv i EU-samordning, där hans företrädare i åratal misslyckats – och visade att EU-länderna verkligen tänker möta denna kris tillsammans.
”Så trevligt att få se hur ni har det hemma,” suckar Irlands finansminister till oss fem journalister inför intervjun-via -skärm, den form av kontakt som är möjlig i dessa dagar.
Paschal Donohoe vann så sent som i somras uppdraget att leda eurogruppen – forat där EUs finansministrar numera sköter huvuddelen av sitt arbete (med icke-euroländer inbjudna att närvara).
Hans utnämning överraskade, för de fyra största EU-länderna hade tänkt sig någon annan.
Men så är det det där med den irländska charmen.
För ett par veckor sedan överraskade så eurogruppen igen under sin nye ledare Donohoe, nu med att ta två större kliv i ekonomisk samordning. Bägge har gäckat euroländerna under merparten för av ett decennium. Nu bör EU stå bättre rustat inför en möjlig bankkris efter coronakrisen.
Det får nog kallas en rejäl succé.
”Först, låt mig förklara hur jag ser på ordet succé i sammanhanget,” förklarar Paschal Donohoe blygsamt.
”Att de europeiska ledarna har erkänt att Covid19-krisen är helt annorlunda från de bekymmer vi stod inför för tio år sedan… det har gjort en enorm skillnad i hur vi hanterar krisen.”
Donohoe har nog rätt.
Skillnaden består framförallt i att Tyskland, lite motvilligt följda av t ex Nederländerna och Finland, för första gången i år har accepterat att ekonomiska och finansiella kriser bör mötas gemensamt, inte nationellt.
Att EU-länderna i somras skapade en gemensam coronafond på 750 mdr euro, och dessutom beslöt att låna upp till den fonden gemensamt – varvid man binder sitt öde till de andra för decennier framåt… det var verkligen ett helt nytt sätt att tänka och agera.
När den globala finanskrisen slog till 2009, gällde tvärtom var man för sig.
”Om min roll: Jag står i konstant kontakt med alla medlemmar av eurogruppen. Sedan jag blev ordförande har jag haft nära hundra individuella samtal med ministrarna i eurogruppen och utanför den… och vad jag försöker göra är att hitta en gemensam bas vi kan enas om, förklarar Donohoe.”
Varvid han vänligt säger till den nederländske journalistkollegan att hans minister liksom övriga Frugal Four – alla normalt negativa till nya steg i EU-samordning – försvarar sina ståndpunkter mycket bestämt och väl och alltid påminner övriga om att deras skattebetalare inte får glömmas bort.
Därefter bedyrar Donohoe inför den finländska kollegan att återhämtningsfonden och EU-lånen enbart är engångsföreteelser – så vitt han vet – varefter han förklarar för den danske kollegan att han inte alls hemligt önskar att Danmark skulle ansluta sig till bankunionen – för detta är ett beslut för danskarna helt själva.
Donohoes succé-duo består först av att få igenom en länge omdiskuterad reform av ESM, den krisfond för euroländer som skapades 2013, mitt under brinnande finanskris, men som egentligen aldrig riktigt kommit till användning.
Nu ska ESM ges behövlig kompetens och flexibilitet att agera under en pågående kris.
Därefter handlade det om att äntligen ge EUs bankunion en gemensam räddningsplanka för systemviktiga, konkurshotade banker (ett jobb som för övrigt faller på just ESM).
Tyskland har motsatt sig bägge delar i åratal och vägrat gå vidare innan alla europeiska banker först bevisat att de har sitt på det torra.
Med tanke på att ESM uppfattas som giftigt i just de euroländer som kunde behöva fonden, var det någon poäng med att reformera ESM?
”Den egentliga trenden under 2020 ur policysynpunkt har varit hur mycket enskilda länder med stöd av EU och den Europeiska centralbanken har klarat att stå emot själva,” svarar Donohoe.
”Så jag vill gärna vända frågan på huvudet. Det faktum att inget euroland ännu har behövt ESM är en framgång, inte ett misslyckande. Och det är inget bevis för att ESM inte kommer att behövas i framtiden. Då anser jag att det inte kommer att utgöra ett stigma.”
Irländaren syftar på att Greklands upplevelser av att ställas under förmyndarskap under den globala finanskrisen fortfarande är ett trauma i södra Europa. Det har fått Italien att vägra ha något att göra med ESM, ens att säga ja till en reform.
Men även med italienarna fungerade alltså Donohoes charm till slut.
En tredje pusselbit fattas väl ändå i raden för komplett succé, en europeisk kapitalmarknad?, nödvändig för att klara återuppbyggnaden efter covis19-krisen.
”Det stämmer, vi behöver göra framsteg på en europeisk kapitalmarknad. Här ligger vi bakefter andra jämförbara valutazoner i världen.
Vi behöver göra framsteg av två skäl: Först för att det ger företag alternativa vägar till finansiering utan att alltid behöva vända sig till bankerna.
Sedan för att det skulle stärka den europeiska ekonomins grunder och det tror jag vore behövligt inför framtiden.
Och jag tror att nästa veckas euro-toppmöte kommer att behandla kapitalmarknads-unioinen som en prioritet.”
När coronapandemin väl är över och med den staters möjlighet att hålla banker och bolag under armarna med skattemedel, finns det en stor risk att Europas banker sitter kvar med högar av dåliga lån som utarmade elle rkonkursade företag inte kan betala tillbaka.
Eurozonens senaste beslut kan då visa sig avgörande för att rädda banksystemet.
Ännu bättre hade förstås varit om Europas näringsliv, liksom det amerikanska, också hade haft en livlig kapitalmarknad där finansiering gick att hitta på fler ställen än i banken. Tills vidare är EU långt ifrån att kunna organisera upp något sådant.
Alla EU-länder lånar nu stort för att möta corona-krisen. Tror ni att vi någonsin återvänder till Maastricht-kriterierna?
(= regler som just nu är pausade, vilka t ex sätter tak för hur stor ett lands offentliga upplåning får vara eller hur stort budgetunderskott ett land tillåts ha)
”Ja, det tror jag för dessa är inskrivna i EUs fördrag.”
”Vi behövde verkligen säkra oss om att vi tog rätt åtgärder (under denna kris) för att säkra jobben och sjukvården. Vägen tillbaka mot låg upplåning kommer att bli svår för att behålla en hög sysselsättning är helt avgörande för våra samhällen, för våra medborgare och våra demokratier.
Jag är övertygad att vi kommer återgå till låg upplåning igen men först när vi kan garantera jobb och skäliga inkomster, när vi har besegrat covid19.”