Den stora skadan som von der Leyens handslag med Trump gjorde, var att avslöja hur svagt EU tydligen är, anser de flesta kommentatorer.
Duger EU fortfarande till att skydda Europa?
”Förödmjukelse” och ”kapitulation” har varit de gängse ord som använts för Ursula von der Leyens handslag med Donald Trump vilket gav EU ingenting men USA det mesta som de pekat på.
”Det kunde ha varit värre,” säger många i nästa andetag.
Men då menas bara den ekonomiska sidan av dealen. Det politiska nederlaget är så överväldigande att chocken bara sakta sipprat in.
Eftersom uppgörelsen inföll dagarna före Europas semestermånad augusti så har – utöver nyhetsmedia – reaktionerna så här långt varit rätt glesa.
Men en del går att hitta. Resonemangen går i olika riktningar men ett är gemensamt, att avslöjandet av EUs svaghet blir den kvarvarande effekten av VDLs och Trumps deal.
Amerikanerna som aldrig tar semester är först på banan där de som bevakar Europafrågor är direkt brutala i sina omdömen:
Tankesmedjan Council of Foreign Relations sammanfattning är obönhörlig:
”Medan européerna under 2000 och 2010-talen outsourcade sitt energibehov till Ryssland, sin säkerhet till USA och sin tillväxt till Kina, är de idag beroende av USA för alla tre.”
CFRs ekonom Brad Setser påminner i sammanhanget om hur bara dagar före mötet med Trump, vi fick se Ursula von der Leyens noga förberedda toppmöte med Kina sluta i att EU fick… ingenting.
EU bedriver som bekant ett handelskrig med Kina också – ”som Kina vinner” enligt Setser.
När den amerikanske nationalekonomen Jeffrey D Sachs resonerar om ”vad händer nu i världen?” så förtjänar Europa inte ens ett separat omnämnande. Vi poppar bara upp i förbifarten som ”USA och Europa.” Så helt säker är han på att EU nu följer amerikanskt ledarskap.
Hans teori för övrigt, är att Trump lärt sig den hårda vägen att Kina inte är att leka med vilket skapar en slags terrorbalans trots allt men här kan Kina stärka sin sits genom närmare band till vad som fått heta ”the Global South.” För västvärldens (USAs och Europas) dominans, säger Sachs, är över och förbi.
Över till européerna då, som sammanbitet eller frustrerat och högljutt suckande ändå letar efter möjliga utvägar från nederlaget.
Liksom amerikanen Sachs, betraktar den brittiske journalisten Simon Nixon i sin kommentar på Bloomberg, denna Globala Söder (Brasilien, Indonesien, osv) som EUs enda möjliga räddning framöver.
Just denna idé med fler handelsavtal för EU som kan minska USA-beroendet i alla fall lite, är populär också bland europeiska det-kunde-varit-värre-tyckare som förbundskansler Friedrich Merz och statsminister Ulf Kristersson.
Men Simon Nixon är pessimistisk om Europas chanser att lyckas med saken. EUs underkastelse inför Trump har skadat EUs rykte eftersom EU genom det har uppvisat en oanad svaghet. Kopplat till att EU inget fått av Kina heller, så kommer motparter ana att här finns ett utrymme att tuffa till sig mot det svaga EU.
Brysselförlagda tankesmedjan Center for European Policy Studies´ Cinzia Alcidi är mindre konkret men låter som övriga: Den ekonomiska skadan är nu tyvärr som den är men det politiska priset är ännu värre varför hon kallar Von der Leyens handslag ”en tillfällig lättnad för EU men med långsiktig skada.” EU måste försöka begränsa skadorna och detta är ”akut om EU inte vill bli taget gisslan igen.”
Från brittiska tankesmedjan EPC kommer franske Georg Riekeles och norske Varg Folkmans hårdhänta fördömande av uppgörelsen och dessutom ett högst handfast råd hur man kommer ur den: Utnyttja det faktum att dealen vilar på skakig juridisk grund, till att låta EU-regeringarna och Europaparlamentet kliva in för att stoppa det.
Den Berlin-baserade tankesmedjan European Council of Foreign Relations hann skjuta iväg en kort kommentar före semestrarna och där är Alberto Rizzi är inne på Nixons tema när han påpekar att – förutom skadan i att EU accepterar en uppgörelse som bryter mot WTOs grundläggande principer – detta underminerar EU-allianser mot Trumps protektionism med likasinnade länder som vill se en regelbaserad värld istället för en där översittare tar för sig.
Alberto Rizzi talar talar också om européernas rädsla för konsekvenser och hur den rädslan stod i vägen för att svara på Trumps hot.
Just att felet faller för eländet på de europeiska ledarna som inte höll måttet pga sin djupa rädsla, tas upp som huvudförklaring när analytikern Pascal LTHs skriver sin kommentar för European Tomorrow.
”Europeiska ledare lider av en stark rädsla för konflikt,” hävdar han.
Han tar exemplet med hur européerna i åratal lät Ryssland komma undan liksom Kina. Att rädslan skulle bero på att EU ännu inte har styrkan att ta strid, godtar skribenten inte.
”Om rädslan avgör din respons kommer du alltid anse dig själv för svag.”
Går vi slutligen över till östra Europa så får vi den mest radikala kommentaren och slutsatsen av dem alla från exilryssen Garry Kasparov och fd lettiske utrikesministern Gabrielius Landsbergis.
EU är föråldrat och har spelat ut sin nytta, anser de. EU växte fram i en annan tidsålder och kan inte längre svara på dagens problem.
EUs problem? Det är en förhandlingsorganisation, byggd för att förhandla, för att kompromissa och hitta en gemensam minsta nämnare.
En sådan organisation kommer alltid att välja dialog, kompromisser och uppgörelser istället för i strid och konflikt.
Kasparov och Landsbergius anser att detta har Europa inte råd med. Europa måste erkänna att vi befinner oss i krig. Vi har fiender som vill oss illa. Vi måste slåss.
Fienderna är Ryssland, Kina, Iran, Nordkorea… men skribenterna väljer överraskande nog att utan vidare förklaring eller resonemang se USA som vän.
”Väst är i krig med demokratins fiender,” hävdar de och kopplar liksom amerikanerna ovan, ihop EU med USA som en enhet.
Trump då? Jamen, han har ”bara” avslöjat sprickan i Europas arkitektur som redan fanns där och kan inte kritiseras för det.
Kasparov, en varm vän till Ukraina och envis motståndare till Putins Ryssland, driver numera ett institut i USA som säger sig arbeta för ”demokrati hemma och borta” men har inget alls att säga om Trumps pågående nedmontering av demokratin i USA.
Så vad önskar dessa skribenter mer hemma i öst, att Europa borde ha istället för det ständigt kompromissande EU?
Ett nytt kärn-Europa utan vetorätt för något land, där de som är villiga att slåss släpps in (Baltikum, Norden, Tyskland och ev Frankrike).
De andra får stanna utanför (Ungern, Slovakien, Spanien nämns i texten men rimligen åker Irland, Österrike, Portugal, ev Nederländerna och Italien också ut).
Och så måste detta nya EU snabbt införliva Ukraina, Moldavien, Georgien och Armenien eftersom dessa ”identifierar med Väst.”
Det skulle utan tvekan ge oss ett helt annat EU än vi har idag.