EU i coronatider: ”Vi kan åtminstone prata om saken”

Den bästa EU-nyheten just nu är att stats- och regeringscheferna ska fortsätta att mötas varje vecka.
Det kanske inte låter märkvärdigt men kan visa sig väldigt värdefullt.


Mars månad hittills har gett oss en vildsint ström av krisåtgärder i europeiska länder, vilket är naturligt när vi står inför en virusepidemi som vi ännu bara kan ana omfattningen av.

Att åtgärderna kommer vid olika tidpunkter i olika länder ger tyvärr sammantaget ett intryck av total panik.
Ändå tyder mycket på att det är rätt att variera tidpunkten. Bäst tillfälle att slå till, ska ju väljas beroende på hur smittan spridit sig just där.

Men för att förtroendet ska bibehållas för våra regeringar just nu, gäller att dessa är glasklara i kommunikationen.
Och den har svajat.

I en perfekt värld hade EUs stats- och regeringschefer pratat sig samman först och sedan gått ut med sina (gärna olika) åtgärder som förklarades för befolkningen på ett likartat sätt.
Alla hade känt sig lugnare.

Det hade kanske dämpat upprördheten hos de många medborgare som tror sig ha upptäckt att ett annat land gjort ”rätt” och därför måste min regering göra fel.
Ingen kan säga vad som är bäst just nu – som den här expertrapporten från Imperial College nogsamt förklarar.

Det finns inget rätt.
Inte ännu.
Vi får avvakta slutet på pandemin men acceptera att facit lär dröja.
Vi kommer inte kunna deklarera vinnare bara för att läget en kort stund ser ljusnande ut någonstans.

Ta Kina t ex där det är det lugnare just nu så de har släppt ut folk ur isoleringen. Men det skulle potentiellt kunna leda till ett nytt jätteutbrott när alla symptomfria, men bärare av smittan, börjar röra sig i samhället.
Som sagt, vi vet inte.

Det innebär att våra stats- och regeringschefer är tvungna att väga okända risker med okänt utfall.
De står rätt ensamma om ansvaret för besluten de tar.
Deras börda kan väl enbart lättas av chansen att diskutera med det lilla fåtal andra människor som befinner i exakt samma sits som de själva – andra europeiska stats- och regeringschefer.

Bara detta gör EU-toppmöten viktiga i dessa dagar.
Potentiellt kan det också begränsa panikåtgärder.

I en perfekt värld hade EU-ledarna tagit ett rejält snack med varandra först och då kanske inte gränsbommarna hade åkt upp fullt så hastigt och lustigt runt en del EU-länder – vilket lämnade många EU-medborgare på fel sida gränsen.
Det är inte kul att vara balt och försöka ta sig hem från Spanien när flygen slutat flyga. Polen släpper inte förbi någon.
Luxemburg tyckte inte heller det var roligt att upptäcka att 60 procent av deras sjukvårdsanställda bor utanför Luxemburg och (försöker) pendlar varje dag.

I denna perfekta värld hade Tyskland och Frankrike kanske inte genast infört exportförbud på skyddsmasker och respiratorer (yes, vi har ett svenskt ord för det engelska uttrycket ventilators) och lämnat Italien i sticket.
För att inte tala om Sverige.

Det första EU-toppmötet (på video) den 10 mars kom inte fram till något storslaget alls (”prioritet nu är att stoppa smittspridningen…”) men var ändå en början.
Det sparkade igång EU-kommissionens ordförande Ursula Von der Leyen som hade varit sen på corona-bollen.
Hon ombads fixa ett paket av åtgärder samt kickstarta medlemsländernas expertnätverk för epidemier.

Detta klarades av fortare än man kan kunde tro (presskonferens för att presentera paketet den 13 mars), för VDL har till sitt förfogande en stor samling rutinerade tjänstemän i EU-kommissionen som antagligen redan hade en ganska precis idé om vad de snart skulle bli tillfrågade att göra.

Under tiden fortsatte medlemsländerna att ta nationella åtgärder som inte förenklade livet för omgivningen.
Stänga gränser, t ex.

(Strikt taget talar vi om rejäla regelbrott mot fördraget här men en EU-kommission som försöker nämna den saken just nu vore snart avskedad. Så detta låter de klokt nog bli.)

Toppmöte nummer två den 17 mars blev ett tillfälle för alla ledare att höra om hur de ställt till krångel för grannen i sin iver att skydda sin egen befolkning.
Balterna fick förklara om sina strandade medborgare på andra sidan Europa, Luxemburg kunde få sagt att gränsarbetare är livsviktiga och måste få passera gränserna.
Mer eller mindre alla länder hade medborgare som fastnat i Marocko, Indien eller Peru.
EUs inrikesministrar fick tydliga besked inför sitt möte påföljande dag, att dessa problem ska lösas gemensamt.

Toppmötet fick höra att de stängda gränserna – inte helt oväntat – skapat problem för lastbilar som transporterar varor över Europa.
(Toapappershysterin såg plötsligt inte lika löjlig ut längre.)
Transportministrarna som skulle mötas dagen därpå fick toppmötets order att rigga någon form av enkel passage vid gränserna.

EU-kommissionen bidrog till den allmänt hjälpsammare inställningen med ett förslag att stoppa alla inresor till hela EU.
Kanske inte den mest lysande lösningen på coronakris när världens största smitthärd är Europa… men hoppet är att EU-länderna då kan finna det lite lättare att inte täppa till sina nationella gränser så hermetiskt.
Detta nickade stats- och regeringscheferna ja till på toppmötet.

Kommissionen föreslog också ett EU-förbud på export av vital sjukvårdsutrustning till resten av världen.
Den idén hade redan ett par dagar tidigare förmått Tyskland och Frankrike att lätta på sina nationella exportförbud av sjukvårdsutrustning.

Toppmötets tumme upp för europeiskt exportförbud – och därmed lättat internt exportförbud från Tyskland/Frankrike – gjorde svenska socialministern Lena Hallengren särskilt glad för dagen efter kunde hon berätta för svensk press hur svenska regeringens påtryckningar nu löst problemet med skyddsmasker som fastnat i Tyskland.

Beslutet att stats- och regeringscheferna i fortsättningen ska mötas en gång i veckan (förstås på video) är därför ett riktigt bra beslut.
Onödigt trassel kan som sagt fixas.
Och paniknivån kan hållas nere av att våra politiska ledare får lätta hjärtat inför andra i samma sits (de är inte mer än människor).

Vi kanske då kan slippa de riskabla attacker som den ena regeringschefen spiller ur sig mot den andre just nu, för att hen inte vidtar lika drakoniska åtgärder vid samma tidpunkt.
Det är mänskligt om en dansk eller italiensk regeringsmedlem frestas att attackera beslut tagna i Sverige eller Frankrike. Alla är rädda att göra fel, nervositeten blir aggressivitet.
Men detta ökar det bara paniken hos medborgare i inblandade länder.

Och vi vill verkligen inte se bryta ut i Europa det hätska ordkrig som Kinas ledning och president Donald Trump ägnar sig åt.
(Låt oss komma ihåg att vi har släppt iväg den mesta läkemedelstillverkningen till Kina. Den sista paracetamolfabriken i Europa – i Frankrike – stängde 2009.)

Men naturligtvis kommer inga terapeutiska toppmöten kunna rå på EU-ledarnas djupa instinkt att i ett krisläge skydda sitt eget först och skita i andra.
Vi såg det i eurokrisen, vi såg det när svininfluensan ledde till hamstring av vaccin och när flyktingvågen var över oss.

Så när eurogruppens Mario Centeno på samma toppmöte den 17 mars, föreslog att använda den europeiska stabilitetsfonden (ESM, skapad för en eurokris) och dess 410 mdr euro som en i ett batteri åtgärder för att klara det faktum att våra ekonomier rätt mycket ligger nere, då drog som vanligt Tyskland och Nederländerna åt sig öronen.

”Det är prematurt,” var förbundskansler Merkels inställning till det där med gemensamma pengar för att möta det lilla faktum att vi stänger ner stora delar av vår ekonomi.
Sedan åkte hon hem och höll ett tal till den tyska nationen utan att nämna Europa en enda gång varpå Tyskland skärpte gränskontrollerna även mot EU-medborgare (exportlandet Tyskland ger självklart fritt fram åt varor).

Inga storslagna beslut är att räkna med från EUs kommande vecko-toppmöten.
Men kan de fixa onödigt krångel och dämpa paniken så är det vackert nog.