”Europa drömmer om att euron ska ta över dollarns plats som världsvaluta,” skriver anglosaxiska media.
Mardrömmar kanske.
”Europa borde utnyttja tillfället att ta över,” skriver andra media och låter förstå att om EU inte såsade hela tiden så kunde euron bli dollarns ersättare.
Det verkar onekligen vara rätt tid för internationella investerare skyr USA för tillfället. Det märks dels på att dollarn rasar och – ännu värre – amerikanska statsobligationer sugs inte längre upp av en hungrig marknad. Tvärtom letar investerare med mycket kapital efter stabilare alternativ.
Donald Trumps tullkaos var en illavarslande början. Att han inte bryr sig om när aktiemarknaden faller – vilket signalerar misstroende – förstärkte oron. Att Trump nu driver igenom en jättebudget som han inte kan finansiera slår spiken i kistan.
Men det är tveksamt om det vore en bra sak för Europa att ta över världens valutatron. EU vill verkligen inte bära ansvaret och kostnaderna för att världens finansiella system ska förbli stabila.
På plussidan ligger att USA har levt gott på dollarns starka ställning som mest accepterad handelsvaluta i världen, vilket gett massiva möjligheter till förmånliga lån.
Amerikanskt näringsliv har alltid haft tillgång till utländska investerare som lånar ut på bra villkor och gör det till en låg ränta – trevligt för amerikanska konsumenter också.
Det har gjort importen billigare, både av konsumentvaror men även råvaror till företagen. Det har underlättat export och gjort det enklare för amerikanska företag att växa till multinationella.
Till skillnad från många (avundsjuka) europeiska länder så kan den amerikanska staten ha en stor statsskuld och landet ha stora utlandslån utan att straffas för det av marknaderna.
Utländska investerare har inga problem med upplåningen eftersom dollarn jämfört med alla andra valutor ansetts vara den säkraste av alla placeringar.
Skulle dollarkursen eller USA drabbas av stora händelser som en global finanskris eller så, återgår ändå dollarn som första valuta av alla, till det normala.
Även i en svår sits är dollar bättre än allt annat.
Ett extra plus som detta gett USA är chansen att utnyttja den fördelen politiskt vilket man gjort allt oftare. Att neka oönskade personer, banker eller hela länder att använda dollarn, är ett sätt att göra det svårt för dem att göra affärer. Ryska oligarker, utländska banker och bla Iran har fått känna på det. USA hotar inte bara den skyldige men hotar helt enkelt alla med straff, som gör affärer med vissa utpekade. Och om man inte själv vill bli nekad dollar, så lyder man den amerikanska ordern.
USA har också rätt ogenerat kunnat beordrat det belgisk-baserade internationella banköverföringssystemet Swift att göra som de säger.
En annan lite bortglömd fördel av det enorma kapitalinflödet för USA är att landets universitet har haft lätt att finna finansiering. Runt 30 procent av kassan hos alla de stora, kända universiteten kommer från privata donationer.
Kapitalrikedomen har fått världens bästa hjärnor att flockas i USA, här kan man ju så mycket lättare hitta finansiering till sin forskning. Det är inte en slump att Nobelpriset i sju fall av tio hamnar på ett amerikanskt universitet.
Men det finns nackdelar med dollarn.
Donald Trump har som vi sett hängt upp sig på en av dessa, nämligen att dollarn hjälpt göra importen billigare. Det kan ha förstärkt det faktum som han retar sig på; att USA inte tillverkar många varor själv längre utan hellre importerar till lågt pris.
Nästa nackdel är att USA inte kan föra en nationell penningpolitik utan måste ta hänsyn till stabiliteten i det globala systemet.
Eftersom användningen av dollarn är så utbredd i vår globala värld, kan dollarbrist ställa till med kriser i länders ekonomi. Då krävs tillförsel av extra dollar för sparka igång ett förlamat system. Obalanser sprider sig annars lätt mellan länder, pga som sagt, globaliseringen.
Under den globala finanskrisen 2008-2012 tog den amerikanska centralbanken Federal Reserve på sig fördela dollar till en stor del av världen för att inte det globala finansiella systemet skulle förlamas.
Världen noterade insatsen, tog det som ett tecken att man alltid kan lita på USA att ställa upp när det kniper.
Federal Reserve gjorde det igen – till en lång rad länder – när covidkrisen år 2020 hotade bromsa in det finansiella systemet. Senast som Fed grep in var 2024 när Japan befann sig mitt uppe i en akut finanskris.
Det är detta ansvar som EU inte önskar sig och som Europeiska centralbankens chef Christine Lagarde verkligen inte önskar sig.
Lagarde har nog med att hålla 27 separata nationalstater nöjda med eurons kurs och räntenivå. Med jämna mellanrum brukar särskilt Tyskland klaga högljutt, denna super-exportör vill ha en räntenivå som passar dem och struntar rätt mycket i mindre EU-länder med andra ekonomiska profiler.
Och just att EU består av 27 självgående länder istället för en enda stat, är för övrigt precis vad som gör att marknaden inte tilldelat euron valuta-tronen.
Världen skulle kanske gärna hade sett ett stabilt alternativ – särskilt i dessa dagar av amerikansk instabilitet – men dollarn är i slutändan garanterad av amerikanska statens kassa. Tryggheten består i att finansdepartementet alltid kommer att dra in medel för att landet inte ska gå back (alltså höja skatter. Eller ta ut tullar).
Christine Lagarde vore i en akut kris beroende av att Ursula von der Leyen och hennes kommission lyckas övertala 27 nationalstater att gå med på att deras 27 finansdepartement drar in saknade medel snabbt.
Det scenariot låter alldeles för skakigt för marknaderna att vilja chansa på.
Vad gäller den politiska fördelen av dollarn så är EU inte nödvändigtvis roat av möjligheten att kunna straffa andra länder med avstängning från världsvalutan.
I tvister och konflikter går EU (än så länge) hellre på linjen att förhandla, avtala, och följa internationella överenskommelser. Idén att vilja straffa sina motparter eller avkräva dem lydnad, står inte på dagordningen.
Den stora fördelen av att alltid ha tillgång till kapital – snabbt, enkelt och billigt – är däremot en önskedröm för EU.
För EU att kunna locka till sig mer kapital än idag (vilket skulle sänka priset) finns förstås den givna lösningen att utnyttja EU-marknadens storlek genom att slå sig ihop. Alltså, istället för att varje land lånar upp separat så gör hela EU det… vilket skulle fresta fler investerare och ge bättre villkor.
Men då blir förstås på samma gång hela EU – alla EU-länder – direkt eller indirekt ansvariga för varandras lån. Och det är svårsmält för flera EU-länder (Tyskland och Sverige, t ex). Man gjorde det inför covidpandemin men tvekar att göra det igen.
Mentalt är dessutom många europeiska politiker fortfarande på linjen att lån är dåligt och bör undvikas.
I mindre skala skulle EU kunna vinna storleksfördelar genom en kapitalmarknadsunion. Det kräver då att länderna harmoniserar lagar – för konkurser t ex, för skatter, mer central övervakning – liksom skaffar sig fler placerar-alternativ genom att t ex uppmuntra företag och institutioner att ställa ut obligationer.
Exakt det förslaget har funnits på EUs bord i mer än ett decennium men Tyskland, trygg i sin korporativa lilla värld, har förblivit en bromskloss.
Så euron är inte på väg att ta över dollarns roll i världen.
Och någon annan given ersättare är svår att hitta. Inget land har storleken att kunna bära ansvaret. Jo, Kina men landet har kvar kapitalkontroller och marknaderna litar inte på Kinas regim.
Det betyder inte att dollarn kan vara säker på att bli sittande på sin tron.
Donald Trump har som president gravt rubbat världens förtroende för att marknadsprinciper gäller i USA, för att lag och rätt gäller, för att en utländsk placerare att lita på att man inte blir lurad på sina pengar en dag när Trump vaknat och hittat på något nytt.
Det tydligaste tecknet på det är att efterfrågan på amerikanska statsobligationer har sjunkit.
Dollarns plats som världens största reservvaluta har faktiskt sakta fallit en tid, från 68 procent för tio år sedan till 58 procent i december 2024. Men världens näst största världsvaluta, euron, är ändå inte i närheten med sina 20 procent och nummer 3, japanska yen, ligger ytterligare långt bakom på knappa 6 procent.
När alla nu letar alternativ så kanske lösningen måste bli att världen inte längre har en världsvaluta utan tvingas vänja sig vid att använda flera olika.
Här har USAs centralbank har laborerat med ett sätt att behålla sitt företräde genom att bli först i världen om en digital valuta. En digital dollar skulle motsvara en vanlig dollar men kunde bli ännu mer attraktiv genom att ge rätt mycket praktiska fördelar till banker och myndigheter.
Fast kanske har Trump sabbat den möjligheten för han har förbjudit Fed att fortsätta på sin linje och insisterat på en Trump-variant av digital dollar, en stabil krypto-dollar.