När USA drar sig tillbaka, vädrar makthungriga ledare morgonluft.
Det ger oss en orolig, våldsam värld med mycket tumult.
Hur ställer sig EU till det?
Donald Trump chockade när han 2016 kampanjade med att han struntar i USAs ansvar. Varför ska USA betala priset för att stoppa diktatorer med hot eller soldater? Varför ska USA rädda dollarns värde för världsekonomins skull? Varför ska USA, störst och starkast, öppna sina marknader för handel istället för att kräva betalt i tullar?
Så här går det alltså till när en världsordning rasar och den nya inte kommit på plats. I röran får vi nu syn på vad den gamla egentligen bestod av:
USA som garant för frihandel och internationella regler med USAs militär i ryggen som världspolis.
Det kan se ut som om Donald Trump river den gamla världsordningen alldeles själv men i själva verket har tidigare amerikanska presidenter rört sig i samma riktning, bara inte så snabbt eller aggressivt.
Marknadstillträde för europeiskt näringsliv ströps mer under Joe Biden än under Trump. Sedan Bill Clintons tid har USA sagt åt européerna att ta större militärt ansvar. Barack Obama drog hem amerikansk militär och tittade sedan bort när Syriens diktator al-Assad struntade i Obamas hot. Joe Biden övergav Afghanistan till talibanerna och gör minsta möjliga för Ukraina.
Det sista kom som en överraskning, att det inte verkar ligga i amerikanskt intresse att stoppa Ryssland i Europa. President Putin hotade invadera Ukraina och utförde sitt hot åtta veckor efter att Biden reagerat med att ”det blir inga amerikanska boots on the ground.”
Ju fler och modernare vapen Biden ger Israel, ju tydligare ser vi att vad Ukraina får, är andrahandssorteringen. Dessutom förbjöds Ukraina länge (till skillnad från Israel) och begränsas fortfarande, från att rikta vapnen mot mål i fiendeland.
USAs ointresse för världen har fått makthungriga ledare överallt att vädra morgonluft. Kina har bl a kunnat etablera kontroll över 129 hamnar utanför Kina. Just kontroll över hamnar jorden runt sågs annars bara helt nyss, som ett vitalt amerikanskt säkerhetsintresse.
Israels premiärminister Netanyahu och Turkiets president Erdogan griper bägge chansen att breda ut sig på syrisk/irakisk/kurdisk mark. Om det skulle råda oro i Mellanöstern, är inte något som spelar roll för olje-och gas-starka USA längre.
I Europa finns många som vill hålla fast i det gamla, vill övertala ”The Tariff Man” Trump att fortsätta med öppen handel vilket gynnat Europa, vill förmå Trump inte skänka bort hela Ukraina till Putin. Nog borde smicker och löften om att köpa mer gas och soja hjälpa? Nobels fredspris?
Som om det vore Trump ensam och inte det samlade amerikanska politiska etablissemanget som lagt om till ”America First.”
Och skulle inte övertalning hjälpa mot Trump och Musk, så talas det vagt vid EU-möten om att samla andra frihandelsälskande länder för att rädda vad man kan av den gamla ordningen.
Som om den ordningen inte ytterst alltid vilat på hot mot den som bröt leden.
Under tiden utfärdar en blivande president Trump nya hot:
”Vi ska ha Grönland, annars.” Vi ska ha tillbaka Panama-kanalen.” Kanada ska bli vår 51a delstat.” ”Vi ska invadera Mexiko.”
EU har en tredje idé till motreaktion och det är att rusta EU för att stå på egna ben. Att säkra en tryggad tillgång på energi, livsmedel, läkemedel, kommunikationer och vapen. Bygga krisberedskap.
Ett Europa oberoende någon stormakts goda vilja, inte ens USAs.
Det skulle ta tid och kräva mycket pengar.
Det skulle bryta med rådande ideologier om vägra jordbruksstöd eller prioritera en avlägsen energikälla som kärnkraft.
Det skulle kräva förtroende mellan de EU-länder som deltar – ministrar ska helst inte offentligt vara ”vansinnig på tyskar.”
Denna tredje idé har diskuterats grundligt på alla EU-nivåer. Ursula von der Leyen, ordförande för EU-kommissionen, har organiserat hela sin 26-manna-kommission efter den, fördelat specifika arbetsuppgifter till var och en att utföra, skaffat sig stöd från en bred majoritet i Europaparlamentet.
EU skulle bli en försvarsunion – militärt såväl som till försvar för vad man kallar ”det europeiska sättet att leva,” alltså handel för välstånd och sociala reformer för att fördela välståndet, demokrati och en rättsstat där oberoende domstolar motarbetar korruption och minoriteter behandlas som majoriteten, alla lika inför lagen.
Under 2025 kommer Von der Leyen följa upp med konkreta förslag och då avslöjas för oss vad EU-regeringarna väljer inför en världsordning som rasar:
Bir det en tuff omställning? eller blir det fler försök att prata Trump till rätta…
https://www.expressen.se/ledare/ylva-nilsson/nar-usa-tittar-bort-snor-kina-at-sig-129-hamnar