EUs ekonomiska krig mot Ryssland går inte heller bra

Ekonomiskt har EU i alla fall vågat öppna krig mot Ryssland.
Men man verkar inte ens kunna vinna på den fronten.

Indien hör till de länder som struntar i EUs Rysslands-sanktioner


På måndagen klubbar EUs utrikesministrar vad som väl blir det femtonde paketet sanktioner mot Ryssland, sedan starten av anfallskriget mot Ukraina.
Detta är ett hårt slag mot fienden – som i alla fall får EUs regeringar att må bra en stund, över sitt modiga motstånd.

En mer dyster sanning är väl att Rysslands ekonomi mår överraskande väl trots västvärldens försök att frysa ut landet från internationell handel. Ryssland har ställt om till en krigsekonomi, landets försvarsindustri växer så det knakar och BNP gick upp med 3,6 procent förra året.
Jovisst snubblar rysk ekonomi… tyvärr dock besvärande lite.

Väst har lagt vantarna på hälften av ryska centralbankens stora tillgångar och stoppat flera ryska banker från att använda Swift – metoden som alla använder för finansiella transaktioner över gränser.
Genom alla sanktionspaket har till slut 58 procent av EUs handel med Ryssland före kriget sanktionerats liksom 61 procent av importen.

Men hålen i sanktionerna är pinsamt stora.

EU la tidigt sanktioner på rysk råolja som skeppas på fartyg. Inte annan olja och verkligen inte LNG, den flytande gas som väst behöver. Under hela 2022 täckte EU-sanktionerna inte mer än 8 procent av Rysslands enormt värdefulla energihandel.

Tillsammans med USA och andra i G7 införde man ett pristak på rysk olja – men Ryssland har ändå inga problem att sälja oljan dyrare än så på marknaden.

2023 gjordes en undersökning som angav att Ryssland under krigets första år fortfarande kunnat köpa för 8 miljarder euro av sanktionerade varor. Ungefär hälften hade sålts antingen från Tyskland eller Litauen.
På pappret upphörde verkligen en hel del av den europeiska exporten…men istället sköt exporten till ryska grannländer i höjden. Kazakstan, Georgien och Armenien tog plötsligt emot varor för enorma summor från Tyskland.
Kirgistans import av tyska bildelar ökade t ex med 5 000 procent. På samma sätt blev Belarus snart rekordmottagare av litauisk export.
Alltsammans går alltså vidare till Ryssland.

EU-länderna Kroatien, Bulgarien och Ungern har tillåtits att fortsätta importera energi från Ryssland, grekiska rederier skeppar olja trots sanktioner, EU-kandidaten Serbien har aldrig infört några ryska sanktioner alls.
Men framförallt finns det gott om länder utanför väst som inte alls bryr sig om några sanktioner. Kinas handel med Ryssland slår nya rekord, likaså med Indien medan Nato-landet Turkiet sätter rekord i försäljning av vapen till Ryssland.

Irritationen i Bryssel mot dem som inte hjälper till, har naturligt nog vuxit. EU-kommissionen har då skickat ut tjänstemän att tala länder till rätta. Det har väl ännu inte satt några större spår.
Kommissionen har försökt höja trycket genom att meddela att man infört övervakning av ”misstänkta” länder. Men så länge EUs egna länder handlar med Ryssland – om än via ombud – blir det svårt att övertala andra att låta bli.

I EUs trettonde sanktionspaket var det EUs exportföretag som fick sig pålagt ett övervakningskrav. De måste efter den 20 mars i år ha ett villkor om ”Ingen vidare-export till Ryssland” i sina handelskontrakt om de säljer vissa känsliga varor som vapen eller reservdelar till flyg.
Det återstår att se om det får någon effekt. Fast inte förrän i mars 2025 blir det straffbart i EU att kringgå EUs ryska sanktioner.

EU vill inte gå i krig med Ryssland på marken. Men det ekonomiska krig som man desto villigare har fört sedan februari 2022 har EU-politikerna varit riktigt stolta över.

Fungerar egentligen sanktioner någonsin?
Forskningen säger nej.