Att förenkla låter lätt, det låter rätt. Men oj så svårt och så fel det blir när EU-kommissionen och EPP gett sig på att förenkla EU-reglerna.
EU-kommissionens hjärtefråga i år, att förenkla EU-lagstiftningen, gjorde att årets svenska EU-debatt mellan partiledare blev aktuell för en gångs skull.
Särskilt Ebba Busch drev just detta ämne med sedvanlig upprördhet… men också med felaktiga fakta.
”..det så kallade hållbarhetsdirektivet… har enligt Tillväxtverket ökat kostnaderna för våra företag med nästan 14 miljarder om året,” sa vice statsministern i riksdagen.
Busch undrade sedan retoriskt om det är ”en sådan enorm kostnadsbelastning på svenska företag… vi behöver i ett läge av krig på europeisk mark och där vi ser omgångar av masskonkurser i hela Europa på grund av att vi kläms i ett industrikliv mellan USA och Kina?”
Nu är direktivet inte i kraft så det har inte ökat någons kostnader. Inte heller har Tillväxtverket utrett detta. Däremot utredde man vad direktivet skulle kunna betyda för små- och medelstora företag (svar: stjäla resurser) men utan att sätta en siffra på det.
I en helt annan uträkning av vad regler kostar svenska företag har Tillväxtverket bedömt att några andra EU-regler (CBAM, om CO2-import) år 2023 blev det dyraste tillskottet i lagväg för svenska företag. Det kostade dem 31,2 miljoner kronor.
Långt kvar till 14 miljarder alltså.
Men visst kostar det företag att behöva följa fler regler. För medelstora europeiska företag skulle t ex det hållbarhetsdirektiv som Busch nämnde (CSRD) kosta 1 miljon euro extra om året, värderar konsultbolaget Ecobiomanager (men de har en programvara att sälja dig som kan halvera priset…).
Just kostnaden för företag är vad som tycks driva Von der Leyens initiativ, liksom de borgerliga politiker som öppnat famnen för hennes förenklingskampanj.
Bakom henne hovrar framförallt hennes partiordförande och Tysklands förbundskansler Friedrich Merz som bestämt sig för att det måste vara EU-reglers fel att Tyskland befinner sig i lågkonjunktur sedan tre år (…istället för det faktum att Kinas mångmiljard-import från Tyskland förbytts i en mångmiljard-export till Tyskland…).
Som utgångspunkt låter idén om att förenkla EUs regler väldigt rimlig.
Bland EUs mer än 100 000 lagar finns helt säkert motstridiga krav, onödigheter som bara blivit kvar, dubbla och tredubbla rapporteringar som kan bli en enda.
Byråkraterna har ett gediget arbete framför sig med att gå igenom allt detta.
Men kommissionsordförande Von der Leyen slösar ingen tid.
Efter bara en månad på jobbet, i februari 2025, hade hon fått färdigt två paket med förenklingsförslag för cirka sju direktiv och förordningar (cirka, för det är lite luddigt vad som omfattas).
Hur hann byråkraterna leta sig fram till rätt förenklingar så snabbt? Det är ärligt talat svårt att utläsa. EU-kommissionen erbjuder mest med glättig PR i form av korthuggna men överraskande exakta upplysningar som i stil med ”Därmed slipper 85 procent av alla företag” eller ”Detta ger en besparing på 8,6 miljarder…”
Det framstår som lite mer komplicerat om man läser texterna. Ta t ex taxonomin (att klimatvärdera sin företagsverksamhet) där förenklingarna då skulle låta företagen slippa hållbarhetsvärdera sådant som inte är kärnverksamhet. Det låter rimligt.
Men 64 procent av all rapporteringsplikt har tagits bort, är det rimligt?
Och en rejäl uppmjukning av plikten att undvika de farligaste kemikalierna har halkat med i paketet. Det låter mindre rimligt.
Så här långt under året 2025 har Von der Leyen gett oss fyra paket till av detta som hon döpt till ”omnibus.” Två till omnibussar väntas före julhelgen.
Och under året 2026 lovar kommissionen att hälften av alla nya lagförslag kommer att vara förenklande omnibussar.
Begreppet är värt att stanna till vid. Omnibus-lagar är självklara i amerikanskt lagstiftande där man paketerar helt väsenskilda lagar och lagändringar i ett enda lagförslag (bill) för att tillgodose och vinna röster från senatorer i olika delstater som alla har egna mycket specifika önskemål om att gynna en lokal industri, dra en särskild väg, bygga en hamn, osv.
EU har aldrig lagstiftat så. EU jobbar med lagförslag i en fråga – säg, lastbilars utsläpp – och har sedan debatterat, förhandlat samt beslutat om denna med start i parlamentets särskilda fackutskott (här t ex transportutskottet med bidrag från miljöutskottet) och det mest relevanta bland rådets ministergrupper (här miljöministrarna).
Von der Leyen tycks ha infört en ny lagstiftningsmetod i EU.
Det får effekter av olika slag. De första reaktionerna har redan dykt upp:
* 260 forskare har korsläst omnibussar noggrant mot existerande lagar och skrev ett upprop i september för att invända mot EUs pågående regelförenklingar som de anser kastar ut en hel hög barn med badvattnet.
* Över 100 jurister i ett annat upprop hävdar att Von der Leyens metod att ruscha igenom lagar i en tajt liten grupp beväpnad med rödpenna, strider mot EUs konstitutionen och demokratiska spelregler.
* De verkliga kännarna påpekar försynt att tidigare EU-kommissioner har prövat samma sak, utan större succé.
Och i Cambridge kastar sig nu forskare över ämnet ”Omnibus Legislation and EU Regulatory Reform – Between Efficiency and Constitutional Integrity” men deras slutsatser får vi läsa först läsa om något år eller så.
Under tiden, med full fart framåt, har EU-kommissionen uppfunnit ännu ett sätt att ”underlätta” för företagen. Man kan skjuta upp lagar ett år eller två.
I hittills cirka sex fall med hela regelpaket måste uppskjutandet först gå via lagstiftarna (som godkänner på löpande band) men i 115 fall handlar det om lika viktiga delegerade förordningar där kommissionen ensamt bestämmer att försena reglers inträde.
Också det kan ju vara rimligt. En extra anpassningstid behöver ju inte vara fel. Men så många?
Fast att hatta fram och tillbaka, riskerar att inte förenkla för näringslivet utan mer att sprida förvirring.
Företagen har under senare år lagt ner arbete och resurser på att anpassa sig till nya lagar om taxonomi, hållbarhets-redovisningar, kontroll av underleverantörer... bara för att i sista minuten få besked att det behövs inte.
Reglerna är ändrade. En del av reglerna i alla fall.
Eller uppskjutna.
De kommer kanske tillbaka om ett år. Eller två.
Vågar näringslivet chansa på att reglerna inte kommer tillbaka alls?
Det är svårbedömt.
De lagar som Von der Leyen i år har föreslagit att göra om, är ju lagar som hon själv la fram för bara några år sedan och som detta parlament i detalj har förhandlat om, ändrat och röstat fram – ofta så sent som förra året. (Och som näringslivet har varit inblandat i, via intensiv lobbying varje steg.)
Lagarna försvinner inte, de blir kvar (verkar det som), bara pausade och ändrade.
I det politiska livet har EUs omnibussar vållat vad som kallats ett jordskred. Förenklandet komplicerade så att maktbalansen möblerades om.
Omröstningen om den första omnibussen var premiär för att de borgerliga lämnar mittenpolitiken och går till extremhögern i lagstiftning.
Så väldigt viktigt var det alltså för borgerligheten att göra något som ska hjälpa företagen.
Det jublades när Europaparlamentet i veckan som gick med extremhögerns hjälp, röstade för att förenkla det första omnibus-paketet ÄNNU mer än EU-kommissionen önskat.
EPPs gruppledare Manfred Weber hurrade på twitter och retweetade jublet från sitt tyska parti:
”Vi håller vårt vallöfte och minskar byråkratin! Afd:s röster var inte avgörande.”
Jo, Afds röster i Europaparlamentet tillsammans med deras meningsfränder var förstås avgörande. EPP kunde bara vinna i torsdagens omröstning genom att stödja sig på extremhögern i parlamentet. Mittenpartierna såg tveksamheter i det framrusande omnibus-tåget men EPP lämnade inget utrymme för tvekan.
Att extremhögern stämde in i jublet var inte konstigt:
”En historisk dag! Vi har brutit Von der Leyens majoritet!”
Först i ledet för denna politiska premiär går för övrigt den svenske moderaten Jörgen Warborn, mycket uppmärksammad i EU-media i höst för att han sägs hota andra partier med ”annars går jag till extremhögern.”
”Jag är stolt över min kollega,” uppmärksammade Ebba Busch honom i riksdagen (nej, inte hennes kollega egentligen. Han är parlamentsledamot i EU och moderat, hon är minister i Sverige och KD. Men kanske själsfränder?)
Vägen ligger nu öppen för en helt ny fas i EU-politiken. EPP kan välja att strunta i socialdemokrater, liberaler och Gröna och fortsätta att istället gå högerut i sin politik. Mittenpartierna kan svara med att gå i opposition och välja kritik och avståndstagande istället för hårdvunna kompromisser.
Det kommer i så fall försvaga Europaparlamentet när man ska förhandla lagar med EUs andra lagstiftare, EU-regeringarna.
Trots segerjublet var omröstningen inte ett beslut, bara parlamentets förhandlingsmandat inför mötet med EU-regeringarna i rådet.
Bland de 27 EU-regeringarna dominerar högerpartier och många av dem delar åsikten att regelbördan på företag behöver lättas. Men regeringar måste till skillnad från Europarlamentet hantera verkligheten, annars blir de inte omvalda.
Och verkligheten är att många storföretag behöver göra som det står i EU-direktiven även utan EU-direktiv.
Alltså, de måste hålla reda på sina egna klimateffekter och om det finns barnarbete eller miljörisker ute i leden bland deras underleverantörer.
Inte för att EU kräver det men för att marknaden kräver det.
Hennes & Mauritz har inte råd med en barnarbetar-skandal i Bangladesh. ICA kan inte kosta på sig förorenade räkor från Vietnam. Ikea kan inte gynna Etiopiens diktatur med att lägga fabriker där.
Bolag som vill ha banklån eller söker investerare behöver kunna visa upp rent papper när de letar sig ut på finansmarknaden.
Skulle Europaparlamentets radikalare linje vinna hela vägen, kommer många storbolag ändå kräva av sina mindre underleverantörer att de kan visa sig rena, om de vill få fler beställningar.
Precis som när storbolaget Tetra Pak varnat svensk och övrig europeisk skogsindustri att man kommer sluta köpa av dem om massan kommer från kalhyggen, eftersom det annars skulle skada Tetra Paks rykte.
Eller som världens största livsmedelsföretag nekat köpa från svenska skogsbolaget SCA av samma skäl.
Med jämna mellanrum har vi därför sett storföretag gå ihop och uppvakta såväl EU-kommissionen som sina egna regeringar för att be dem att låta reglerna vara ifred.
De menar att det är enklast så.
Jörgen Warborn hävdar att han har gett företagen ”klarhet” genom förenklingarna. Inte alla företag ser det så.
EU-regler kan vara frustrerande men en fördel är att de är nedskrivna vilket marknadens förväntningar inte är. Dessutom har EU-regler som sagt alltid konsulterats noggrant med EUs näringsliv innan de kom till.
EU-kommissionens Ursula von der Leyen är fortsatt central i omnibuss-resan. Hon kan möjligen också som EPP, i fortsättningen tillåta sig strunta i mittenpartierna och lita på att borgerlig och extremhögern stöder hennes preferenser.
Men det är inte lika enkelt för henne. Von der Leyens uppdrag är uttryckligen att agera opartiskt för åtgärder som samlar EU, inte splittrar.
Misstankar som väcks om att EU-kommissionens ordförande Von der Leyen aktivt bidrar till EPPs högersväng – att hon skulle utnyttja ett tillfälle till att försämra klimat- och arbetsmarknadsregler – ökar EUs interna splittring och försvagar EU som spelare utåt, globalt.
Också komplicerande är misstankar om att Von der Leyen kanske river upp EU-lagar för att hon lovat Donald Trump att göra det.
Listan över områden där Trump krävde en ändring från EUs sida för att gynna amerikanska företag i den uppgörelse som VDL gjorde på en skotsk golfbana i somras, är skrämmande lik listan över hennes förenklingsförslag.
Om detta är ren slump eller listig avsikt från Von der Leyens sida kan verka en teoretisk fråga så länge starka politiska krafter i Europa vill detsamma som Trump. Men misstankarna bäddar för ökat misstroende och gör det svårare för henne att utföra sin huvuduppgift, att samla en EU-enighet.
EUs tulluppgörelse med Trump gav uppenbara fördelar till amerikanskt näringsliv på EU-marknaden i form av sänkta tullar och bortplockade EU-regler som kan störa amerikansk försäljning i Europa.
EU-företagen fick försämrat tillträde till den amerikanska marknaden.
Kriget i Ryssland krympte marknaden för europeiskt näringsliv och höjde deras energipriserna.
Kinas genomtänkta statsfinansierade satsningar slår ut dem i öppen konkurrens.
Att vilja kompensera europeiska företag verkar inte fel.
Att förenkla onödiga och klumpiga regler verkar vettigt.
Men att så politisk splittring internt, genom att i rasande fart riva upp regler som de duktiga, seriösa företagen redan har ställt om sin verksamhet till – regler som man kunde använda till att slå amerikanska och kinesiska konkurrenter i huvudet med – det verkar en krånglig väg att ta.
Och då har vi inte ännu börjat se vilka effekter det får på EUs lagstiftande när nu arbetsformerna lagts om utan att en sådan reform först debatterats, förhandlats eller beslutats av europeiska politiker.