EU inbillade sig att Trump skulle lockas av en väst-allians för att bekämpa Kina. Så blind är man för den geopolitiska verkligheten.
Storbritanniens regering har valt att tina upp relationerna med Kina vilket gett brittiskt näringsliv ny fart och ökad vilja att ge sig in på den kinesiska marknaden, berättar Financial Times.
Uppvärmningen inleddes i januari med ett besök av finansminister Rachel Reeves vilket följdes upp med att Kina löste upp ett antal problem för brittiska bolag och just nu ser Starmer-regeringen fram till höjdpunkten:
Storbritannien är utvalt att få vara fokus för den stora handelsmässan i Xianmen i september.
Den historien skulle ju kunna vara överraskande, med tanke på att Keir Starmer inte gör något som kan utmana den amerikanske presidenten Donald Trump. Och Trump inledde ju året med att låta som Kinas fiende.
Men faktiskt rimmar den brittiska attityden helt och fullt med Donald Trumps inställning. President Trump går nämligen på en Kina-vänlig linje:
*Trump har lägre tullar på Kina (30 procent) än på Indien, Brasilien, mfl.
*Trump har tagit bort Bidens förbud för amerikanska företag att sälja sofistikerade halvledare (chips) till Kina vilket avsåg att hindra Kina komma före i AI-racet.
*Trump har ignorerat den lag som Biden tog (pga nationell säkerhet/risk för kinesiskt spioneri) för att tvinga den kinesiska plattformen TikTok att sälja sin verksamhet i USA till en amerikansk ägare… och han har skaffat sig ett eget TokTik-konto.
*Trump har visat sig tuff mot sin allierade Taiwan och berättar dessutom vitt och brett att Kinas president Xi hursomhelst lovat honom att aldrig invadera Taiwan ”så länge jag är president.”
Två saker tycks spela in i Trumps Kina-inställning.
Dels beundrar Donald Trump som bekant alltid en ”stark” ledare – eller som vi andra säger, en diktator. Han beundrar Putin och Xi allra mest, Nordkoreas Kim Jong Un likaså men även El Salvadors Nayib Bukele.
Dels räknar Trump med att få göra lönsamma affärer med Kina, gärna för sin egen familjs räkning.
Trump spelar förstås alltid med dubbla uppsättning kort. Han har (inledningsvis) talat illa om Kina och hotat vara tuff.
I flera av de påtvingade handelsuppgörelser som han gjort med t ex Vietnam, Malaysia och Indonesien har han insisterat på att dessa länder måste bromsa Kina från att mellanlanda sin export hos dem, på väg mot den amerikanska marknaden.
Trump har också tvingat Storbritannien att underkasta sig hans rätt att godkänna (eller underkänna) brittiska affärer med Kina.
EU, ett av världens största handelsblock, slapp i sin Trump-uppgörelse ett amerikanskt veto på europeisk Kina-handel.
Men EU har istället, genom Ursula von der Leyen, gått längre än vad andra länder i att bromsa Kina.
EU går rentav betydligt längre än Donald Trump.
Von der Leyen inledde ändå året precis som Storbritannien och som Rachel Reeves gjort. I Davos i februari talade EU-kommissionens ordförande om att EU borde fördjupa sina relationer med Kina, att börja engagera konstruktivt. Hon dolde inte existerande problem i handeln men hävdade att hon kunde se möjligheter, en chans att bygga ett mer meningsfullt förhållande till Kina.
Hennes handelskommissionär Maros Sefcovic fick sedan ta sig an själva byggandet och kunde i mars från ett besök i Beijing berätta att det gick riktigt bra, planer var lagda tillsammans med kineserna för fördjupande.
Kina instämde, föreslog att utvidga till ett samarbete för att rädda världshandelsregler vilka vid det här laget ju hade kraschats av Donald Trump.
Dialogen fortsatte och ett toppmöte inplanterat till slutet av juli för att fira 50 år av handelsrelationer mellan EU och Kina, skulle bli platsen för att leverera öppningar och lösningar.
Så långt på samma väg som britterna alltså.
Men i mitten av juni bytte Von der Leyen linje.
Under G7-mötet i Kanada valde hon att använda bägge sina inlägg till att angripa Kina hårt. Det såg ut som om hon gjorde detta för att glädja Donald Trump. Hon inledde nämligen attacken med:
”Du har rätt, käre Donald. Kina är det verkliga problemet (med global handel).”
Efter att i Kanada offentligt ha anklagat Kina för fusk, utpressning och att utnyttja handel som vapen för att tvinga motparten till underkastelse, följde EU-kommissionen upp med sanktioner på kinesiska banker för hjälp till Ryssland (för första gången) och ett förbud för kinesiskt deltagande i offentlig upphandling av medicinska hjälpmedel (även det en premiär).
Kina hörde och svarade. Först genom att stänga av två EU-banker från att göra Kina-affärer samt att stoppa europeiska företag från att sälja medicinska hjälpmedel.
Och förstås, Kina såg till att när toppmötet väl hölls, gav det inte något framsteg alls.
I augusti diskuterade Bryssels tankesmedjor varför europeiskt näringsliv bara inte kommer någonstans i Kina.
EUs byte av Kina-politik kan ju bero på att Tysklands nye förbundskansler Friedrich Merz i vår har lanserat en ny ton mot Kina, mer aggressiv. Han vill ställa hårdare krav, han vill bryta handelsberoenden med Kina och han vill att Kina ska straffas för sin hjälp till Ryssland som förlänger Ukraina-kriget.
Eller kanske bytte EU sin Kina-politik för Donald Trumps skull. Hon och hennes handelskommissionär har försökt att gång på gång att hamra in för amerikanerna, att påminna Trump, om att det är ju VI!, vi här i Europa som är hans bästa vänner och trogna allierade så vi är hans bästa kumpaner för att bekämpa Kina tillsammans.
Och när han inte reagerade på prat, så inledde hon handelskriget mot Kina alldeles själv för att visa att hon menade allvar.
Det var väl i sig ett sorts svar till Von der Leyen från Trump, när han dagarna efter Kina-toppmötet från Skottlands golfbanor la fast hur EUs USA-uppgörelse ska se ut. Och det blev verkligen inte ett tack-för-er-insats-i-kriget-mot-Kina som Bryssel kanske hoppats på. EU åkte på 15 procents tull på allt och krav på tusentals miljarder till amerikansk industri.
”…och vi sitter fortfarande med 50 procent tull på stål,” påminner irriterat branschorganisationen Eurofer.
Vad gäller EUs hopp om en allians mot Kina så har varken Trump nappat eller någon annan heller.
Tvärtom ser andra länder tydligen detta som en tid när man istället chansar på att uppgradera sitt förhållande till Kina, rimligen som motvikt mot det krävande och oberäkneliga USA.
* Storbritannien tog i augusti ännu fler steg i sin upptining av relationerna med Kina.
* Australien och Kina har nyligen tecknat en uppgörelse om att uppgradera sitt handelsavtal.
* Japan och Sydkorea har gjort en överenskommelse med Kina om tätare relationer.
* Indiens premiärminister Modi gör sitt första besök i Kina på många år för närmare kontakter.
Och från USA gör alltså Trump nya kompromisser om strafftullar på Kina, lovar sälja fler halvledare till Kina och säger att Kina inte ska straffas för sina förbindelser med Ryssland.
EU hårdlanserade för några år sedan sig själv som en geopolitisk spelare. Men EU-regeringarna tycks helt oförmögna att se den geopolitiska verkligheten:
EUs samlade styrka gör den europeiska unionen till en seriös kommersiell rival för såväl USA som Ryssland och Kina.
EU skulle kunna utvecklas till en farlig politisk rival.
Därför vill alla tre stormakter splittra EU så vi faller isär i sinsemellan grälande små länder som är enkla att kontrollera.
EU och USA har inte gemensamma intressen i geopolitiken. Donald Trump kan se det. Men inte européerna.