EUs engagemang för Parisavtalet om klimat haltar.
Två tydliga åtaganden för minskade utsläpp har försenats och kan vattnas ur.
I november är det dags igen för FNs stora klimatkonferens, den 30e i ordningen och i brasilianska Belem den här gången. Enligt överenskommelserna i Parisavtalet är det nu som länderna ska lägga fram sina åtagande för hur stora utsläppsminskningar de ska göra till år 2035 och år 2040.
EU har sedan 1990-talet varit en ambitiös föregångare i klimatfrågor globalt, både i tal och i praktiken, så hur man uppträder i FN noteras av övriga världen.
Att sätta dessa extra mål borde inte vara svårt för klimatkämpen EUs del. Det finns ett mål för år 2030 (minus 55 procent och det ser ut att uppnås av EU) och ett slags slutmål om 0 procent år 2050 (eller klimatneutralt, att man tar bort lika mycket som man släpper ut).
Räkna ut mellanskillnaden så har man logiska siffror för mellanåren 2035 och 2040.
Men det har haltat redan från start, som klimatexperten Magnus Nilsson beskrivit på sin blogg. EU-kommissionen skulle ha presenterat ett lagförslag om 2040-målet förra sommaren men hördes inte alls av förrän i februari 2025.
Vad som kom då var inte det nödvändiga förslaget utan en rapport med en vetenskaplig bedömning som landade i nödvändiga 90 procents utsläppsminskningar till år 2040 (jfrt med startåret 1990) för att kunna nå 2050-målet.
Själva förslaget kom sedan över ett år försenat.
Kommissionen föreslog då verkligen 90 procent men hade tillfört några flexibla inslag för att lyfta en del av bördan från medlemsländerna. Bland annat ingick att EU-länderna bör kunna räkna in som egna utsläppsminskningar om de finansierat utsläppsminskningar i andra länder.
När förslaget nu på torsdag mycket försenat landar på miljöministrarnas bord har EU-regeringarna redan i förväg förhandlat sig fram till att INTE ta något beslut, även om EU då missar FN-deadline om att lämna in sitt åtagande till den 30 september.
På krav av bl a Tyskland, Frankrike och Italien väljer ministrarna att istället skjuta frågan till ett EU-toppmöte i oktober.
EU-ordförande i höst, Danmark, ser att då kan man inte klubba 2035-målet heller. Istället tänker man försöka att ena regeringarna om några ramar, att ett framtida beslut för 2035 års mål måste hamna någonstans mellan 66,3 procent och 72,5 procent.
EU missar ju pinsamt nog FNs deadline här också men danskarna hoppas ändå kunna inkomma med en avsiktsförklaring (se Magnus Nilsson igen).
Intresset för klimatfrågor och idén om EU som föregångare har uppenbart svalnat både i medlemsländerna och i EU-kommissionen.
I Ursula von der Leyens tal om framtiden för EUs inre marknad på tisdagen tog hon upp industrins behov av lägre energipriser 12 gånger och vilka åtgärder hon tänkte sig. Ordet klimat förekom två gånger och då i samband med hur industrin kan vinna marknadsandelar.
Samma inriktning genomsyrade hennes stora hösttal.
Von der Leyen svär på sitt fortsatta klimatengagemang men det står klart i hennes agerande att hon tänker sig att marknadskrafterna och industrin ska klara klimatfrågan.
”EU borde vara ett industriellt ”powerhouse” för ”clean tech,” slår hon fast och hoppar därifrån till slutsatsen att europeisk industri måste beskyddas
De stora utsläpparna stål och cement nämns som alldeles särskilt i behov av skydd, inför risken att ”vi tvingas importera det stål våra biltillverkare behöver och det cement som våra byggare behöver.”
EU-kommissionen arbetar samtidigt hårt på att lägga miljarder i långsiktiga investeringar i amerikansk gas, vilket tycks ge högre utsläpp än kol.
Prioriteringar har skiftat i Bryssel.
Först kommer numera försvaret, sedan industrin, därefter väljarnas köpkraft.
Klimatet har fallit tillbaka i kön.