EU-ledarna går en halsbrytande balansgång just nu mellan ”jag tror på Nato/USA” (vi behöver inte frukta något) och ”vi kan inte lita på Nato/USA (var rädda, folk).”
Det är svårt att trampa rätt i dessa dagar.
”Jag litar på USA,” förklarade Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard i veckan efter både München-konferensen och angreppet på Zelenskyj i Vita huset.
Stenergard har i alla fall ”…inte hört något som talar för att de inte står fast vid artikel 5.”
Hennes statsminister Ulf Kristersson går denna vecka lika benhårt in för att USA fortfarande via Nato kan rädda oss alla trots ett EU-toppmöte som strikt taget sammankallats för att diskutera det motsatta.
”Vi får se vart det här (med USA) tar vägen,” sa Kristersson till riksdagen före mötet och förklarade att:
”Frågan (nu) är hur EU effektivt kan hjälpa till med Natos avskräckning och försvar.”
Ah. Men Natochefen Mark Rutte var inte ens inbjuden – ovanligt nog – när EU-ledarna på torsdagen i Bryssel höll detta toppmöte ägnat enbart Europas försvar. Nato domineras så totalt av USA att hans närvaro blir omöjlig på ett möte där frågan egentligen inte är hur EU kan hjälpa Nato utan snarare vad vi gör, om vi inte längre skulle ha Nato.
(Och det hjälper inte att Rutte som en annan Bagdad-Bob envist säljer in budskapet att här finns inget att se, inget har hänt, allt är som det brukar. Om Zelenskyj bara kan skärpa sig.)
Som Donald Trump gärna påminner européerna, så är det han som bestämmer. Samma dag som EU-toppmötet slänger han in nästa handgranat i ett splittringsförsök:
”Jag tänker bara försvara de Natoländer som betalar.”
Artikel 5-solidariteten skulle bara gälla de länder som Donald Trump utväljer, inte andra. Hur mycket ska man betala? Bossen har inte bestämt sig än. Han meddelar också att han överväger andra ändringar för Nato – som om Nato inte bestod av 32 länder där alla har en röst.
Inte heller från EU-toppmötet sägs rent ut att Nato blivit ett minfält för Europa sedan Trump gjort USA vän med vår fiende Ryssland. Men toppmötes-konklusionernas avsnitt om Nato är det svalaste och kortaste på flera år och utmynnar i att de EU-länder som är med i Nato måste prata ihop sig innan de åker på nästa Natomöte.
De uppriktiga samtalen om läget håller man inne på mötet och tills vidare är alla försiktiga utåt med hur riskabel situationen egentligen är.
Kristersson och Stenergard delar ett knepigt dilemma med alla EU-ledare. Utan befolkningens stöd för motåtgärder skulle läget verkligen vara helt hopplöst. Men för att få befolkningens stöd måste man börja varna.
Ledande politiker måste göra klart för sina väljare att läget är allvarligt utan att själva veta exakt vad som gäller. Erkänna sig ovetande.
En politisk ledare måste alltså samtidigt kunna förmedla situationens allvar, erkänna osäkerhet och samtidigt ge ett intryck att hen trots allt har läget under kontroll.
Medborgarna måste varnas men inte försättas i panik.
Kristersson och Stenergards försök att balansera på denna smala spång blir klumpiga när de förnekar vad alla svenskar kan se – att USA verkligen inte går att lita på ett dugg… och därmed inte heller Nato.
Kristersson kallade statsmannamässigt samman partiledarna efter EU-mötet med efterföljande pressträff som än gång fick handla om faran med Ryssland. Vilket ju är gamla nyheter för alla.
Den nya faran att hantera – att USA tycks överge oss – fick ett i förbifarten luddigt:
”…den transatlantiska situationen prövas.”
Alla svenskar kan direkt se i sina telefoner att läget är mycket värre än så. Och liberale Johan Pehrsons tillägg att ”jag vill att svenska folket funderar över vad man kan göra själv…,” blir så malplacerat att man häpnar.
Risken finns att regeringen Kristersson ofrivilligt sprider känslan att regeringen inte är att lita på, snarare än att ingjuta tillförsikt i folket.
Frankrikes president Emmanuel Macron, trots hjärtligt avskydd av sina väljare på senare år, lyckades fullfölja samma uppgift betydligt skickligare. Han annonserade att ett TV-tal till nationen var på ingång (vilket slår fast allvarligt läge) och inledde direkt med att han talade ”för att svara på det franska folkets oro.”
Poäng för att erkänna folkets oro, att erkänna den berättigad.
Också poäng för att erkänna de egentliga svårigheterna utan att ducka för som är knepigast just nu, nämligen USAs roll:
”Jag vill tro att USA står på vår sida men om så inte var fallet, måste vi vara förberedda.”
Och så avrundade han med att detta kommer kosta:
”Vår generation kommer inte längre leva med fredsfördel.”
Macron har en lättare start än många andra europeiska ledare – t ex Kristersson – när han talar till sina medborgare eftersom fransmännen är kroniskt misstrogna mot USA och eftersom Frankrike traditionellt drivit ett självständig linje i försvarsfrågor utan att binda fast sig vid amerikanerna.
Macron behövde inte möta sina väljare efter att i åratal hävdat USAs överlägsenhet och att USA är allt hans land behöver – vilket Danmarks statsminister Mette Frederiksen fått göra.
Men Mette Frederiksen råkar ha varit på denna speciella boll i ett, två år redan. Hon vågade göra sig impopulär i Danmark genom att hävda att pga Ukraina och Ryssland måste EU få kosta, att mer EU-samarbete är det säkraste som danskar har även om det kommer att kosta dem mer i skattepengar.
Danskarna har fått veta vad som väntar.
På senare tid har Frederiksen bjudits på hjälp av Donald Trump. När den amerikanske presidenten på allvar började kräva att få Grönland, att dissa Danmark som ett obetydligt land och låta vice presidenten förklara Danmark för en ”bad ally,” då tappade kränkta danskar sin gamla tro och kärlek till USA.
Över 40 procent av danskarna ser idag USA som ett hot.
När Frederiksen rynkar pannan allvarligt i TV och meddelar att vi sätter in allt vi har på EU och ett europeiskt försvar – då tror danskarna på henne. Hon upplevs trovärdig, såg före de flesta vad som var på väg att hända.
Tysklands inkommande förbundskansler Friedrich Merz har en svårare balansgång än de flesta eftersom hans lands utrikespolitik sedan andra världskriget har varit en blind kopia av den amerikanska.
Tyskland har även avstått från att bygga en ens halvt fungerande militär – vilket alltid applåderats av väljarna som får rysningar av tanken på tyska soldater i uniform.
För att göra uppgiften extra svår så går Tyskland dåligt ekonomiskt och kommer få spendera massor på att rusta upp försvaret – bägge delar avskyvärt för tyska väljare.
Merz har valt att ta tjuren vid hornen. Han förklarar högt och ljudligt för sina väljare att USA inte går att lita på, att Europa måste bygga sitt eget försvar och han syr sedan ihop en parlamentarisk lösning för att låna kring 1 000 miljarder euro – varav mycket till försvaret.
USA-faran erkänns med eftertryck, pengarna ska fram och tyska folket får åka med, helt enkelt.
Så allvarligt är läget.
Tills vidare har hans opinionssiffror gått från 30 procent ner till 29 procent så kanske tyska väljare uppskattar att deras ledare är uppriktig med dem.
Storbritannien har legat som en annan skugga till USA i alla år och dessutom lämnat EU-samarbetet med ett våghalsigt löfte till folket att USA skulle ersätta för den förlusten. USA har därefter ignorerat britterna – ända till Donald Trump nu börjat leka med tanken att spela ut Storbritannien mot EU.
Brittiske premiärministern Keir Starmer sitter i en riktig rävsax. Ena dagen fjäskar han för Donald Trump så det gör ont att se, nästa dag tar han emot Volodmyr Zelenskyj som en hjälte. Ena dagen ber han Trump om bättre kommersiella relationer, nästa dag diskuterar han detsamma med EU – två handelsblock på väg ut i handelskrig med varandra.
Budskapet till de brittiska väljarna blir ett mummel av obegripligheter vilket inte lindrar någons oro. Han deklarerar att detta är ett ”generational moment” men låter det följas av förslag att det eftersatta brittiska försvaret borde få kosta 2,5 procent av BNP istället för 2,3 procent.
Med en fot i varje läger har han tur att välvilliga massmedia sprider hans egen uppfattning att han, Starmer, skulle utgöra en bro mellan EU och USA, mellan Trump och Zelenskyj.
Men hur ser ens en hedersam medelväg ut mellan Trumps: ”Ukraina, ge upp allt och betala mig för nöjet” och de modiga ukrainarnas fortsatta strider?
Italiens premiärminister Giorgia Meloni kämpar med samma dilemma och hon prövar samma svar som Starmer, hon försöker sälja in sig som bron mellan EU och USA, mellan Trump och Zelenskyj.
Hennes personliga väljare är pro-ryska. Samtidigt har hon själv som premiärminister hela tiden låtit Italien stå på Ukrainas sida och hon fortsätter att stödja landet mot Ryssland.
Hennes näringsliv har ett stort handelsöverskott mot USA vilket Trump hatar men hennes väljare är gediget pro-Trump.
Liksom Starmer fjäskar hon å ena sidan vilt för Donald Trump men förblir å andra sidan solidarisk med Ukraina.
På EU-toppmötet utmynnade denna spagat i ett underligt förslag om att alla Natoländer borde skydda Ukraina som om landet redan var en Natomedlem – samtidigt som hon sa nej till att skicka italienska trupper i någon form eller under någon ursäkt.
Meloni är varken begriplig för Europa eller för italienarna och någon varning till väljarna om att bistra tider väntar, vågar hon sig inte på.
Alla kämpar med samma svåra balansgång, alla från olika utgångspunkter – i Finland har folk redan i ryggmärgen med sig att de är i utsatt läge och som regel helt ensamma med det, i Polen balanserar premiärminister Tusk mellan decennier av blind övertro på USA och misstro mot ukrainare…
Det är i tider som dessa som stora ledare vinner sitt eftermäle för generationer framåt – vem hade trott att en ukrainsk komiker skulle bli Europas näste Churchill –
och andra sopas obarmhärtigt bort av historiens vingslag.