Européerna börja nu sakta att backa ur Nato. En länge giftig situation är på väg att överges men det lär inte gå fort och lätt.
”Nu behöver vi i det transatlantiska samarbetet samla oss med våra allierade,” skrev Polens premiärminister Donald Tusk på twitter den 13 februari, i starten av Münchens säkerhetskonferens.
Två dagar senare twittrade Tusk motsatsen:
”Europa behöver akut en egen handlingsplan för Ukraina och för vår egen säkerhet, annars fattar globala spelare beslut om vår framtid,” skrev han den 15 februari.
Polske Tusk var inte den ende europeiske ledare som chockats av amerikanernas framfart i München. Imorgon måndag, möts de tunga europeiska aktörerna i Paris för att överlägga, inbjudna av president Macron.
För att prata om en plan ur dilemmat.
Inte i Bryssel.
Inte med EU-ordförande Antonio Costa som värd.
Nej, för då hade man varit tvungen att ta med alla 27 EU-länder.
Läget uppfattas som alltför akut för att ha tid att tjafsa med ovilliga (Ungern) eller halvljumma européer.
På plats kommer därför att finnas de som betyder något i detta sammanhang: Frankrike och Tyskland förstås, Italien och Spanien pga stora EU-länder och båda med ledare som förstår geopolitiskt allvar (Meloni har hållit sin höger-ideologi på hemmaplan).
Polen naturligtvis, pga mest stridbar och så (om Keir Starmer bestämt vilken sida han står på) även Storbritannien.
Möt Weimar +-gruppen.
Dessutom tycks Danmark välkomnas, officiellt som en företrädare för Norden och Baltikum men i verkligheten för att Danmarks regering visat sig handlingskraftig och beslutsam kring Ukraina och kring nödvändigheten av Europa.
Skäl för Paris-mötet:
Ja, det är INTE att kräva få sitta med vid bordet när Donald Trump och Vladimir Putin förhandlar om Ukrainas öde.
Trump har redan gett bort det mesta till Putin och han har dessutom krävt av Volodmyr Zelenskyj att ”betala tillbaka” vad USA lagt ut på Ukraina under Biden-administrationen.
Trump kräver maffia-liknande ränta. Biden-administrationen lovade 170 miljarder dollar värt av stöd men har bara bidragit med 114 miljarder.
I återbetalning kräver Trump att få kritiska mineraler av Ukraina till ett värde av 500 miljarder dollar.
Denna ”förhandling” mellan Trump och Putin är av noll intresse för både Ukraina och Europa.
Vad än de två gamla männen skulle enas om, så kommer det inte att bli verklighet.
Den djupt okunnige Donald Trump tror att Ukraina är så illa ute att landet inte har något annat val, än att följa hans order.
Militärt (och ekonomiskt) är tvärtom Ryssland trängt för tillfället. Sedan ett halvår har man inte lyckats inta annat än mycket små punkter.
Vad gäller vapenstöd och pengar, så är det amerikanska stödet viktigt men inte oumbärligt. Europa ger mer till Ukraina än USA har gjort och lovar nu ännu mer.
Och ukrainarna har inte blött och dött i tre års tid, för att lägga sig platt för ryssarna på order från en halvsenil man på andra sidan jordklotet.
Nej, bakgrunden till det europeiska mötet i Paris är tyngre än så.
Nato, Europas militärallians sedan 1945, är i praktiken överspelad.
President Trumps utsända trio meddelade slutgiltigt i München att Europa inte har något amerikanskt stöd att vänta.
Hela skälet för Europa att vara med i Nato, var att fiender skulle avskräckas från att anfalla oss eftersom USAs starka militär, skulle rycka ut i vårt försvar.
Om det är borta, är alliansen borta.
Detta är inte orimligt.
USA och Europa må ha haft gemensamma nationella intressen år 1945 att hålla Sovjetunionen stången. En gemensam militärallians var då logisk.
Idag ligger USAs nationella intresse i att hålla Kina stången – vilket var bokstavligen vad amerikanske försvarsministern Peter Hegseth sa i München.
De europeiska ländernas nationella intressen ligger någon annanstans, i att hålla Ryssland stången. En gemensam militärallians är inte längre logisk.
De europeiska ledarna måste därför organisera sina egna försvar. Tankar och idéer finns. Bara för två veckor sedan höll EUs stats-och regeringschefer en heldags diskussion om försvar och sa efteråt att frågan som lyfts hade inte varit ”om”, frågan var ”hur.”
För Nato har nämligen, sett ur europeiskt perspektiv, inte varit till någon glädje under lång tid.
Ta bara det faktum att sedan februari 2022 befinner sig Europa i sitt sämsta säkerhetspolitiska läge sedan andra världskriget (enligt de flesta europeiska ledare).
Vad har Europas militärallians Nato gjort åt detta?
Ingenting.
De europeiska Nato-länderna har istället fått använda till sin ekonomiska allians EU för att:
* skicka vapen,
* fastställa vad varje land har eller inte har av militärt,
* öka produktionen av livsviktig ammunition,
* förverkliga militär mobilitet,
* dokumentera krigsbrott inför framtida rättegångar,
* ta hand om flyende ukrainare,
* organisera transportkorridorer för livsmedelsexport och import,
* koppla upp Ukraina mot ett annat elnät än det ryska,
* införa sanktioner mot angriparen,
* neka ryska flyg tillträde till luftrum,
* neka ryska staten och ryska oligarker tillträde till kapital…
Nu är förstås Ukraina inte ett Natoland men hotet mot den europeiska säkerheten som anfallet utgör går inte att ta fel på, lika lite som vem fienden är.
Nato bildades faktiskt 1949 på amerikanskt krav, för att USA ville begränsa och hålla nere Sovjetunionen. (Européerna var vid krigsslutet mer rädda för Tyskland än för ryssarna men när USA nu erbjöd gratis försvar…)
Nato användes aldrig mot Sovjetunionen, annat än som avskräckning.
Natos solidaritets-paragraf, artikel 5, har använts en gång. Det var när USA begärde hjälp med att föra krig mot terrorister i Afghanistan.
25 europeiska länder ryckte ut på USAs sida.
När Sovjetunionen föll ihop tog Ukraina chansen att i december 1991 utropa sin självständighet, erkänt av Rysslands förste president Boris Jeltsin och den siste sovjetiske presidenten Michail Gorbachov.
1994 övertalade USA och västmakterna det unga landet Ukraina att överlämna de kärnvapen man hade på sitt territorium till Ryssland.
I utbyte vann Ukraina säkerhetsgarantier från USA, Storbritannien och Ryssland i händelse av militära angrepp.
Vad tyckte de europeiska Nato-kollegerna om det?
De tillfrågades inte av USA.
2008 fick Nato vara med på ett hörn, för då krävde USAs president George W Bush att Nato skulle bevilja Ukraina (och Georgien) att få ta ett första steg in i Nato.
Putin protesterade och hävdade att det vore ett öppet hot mot Ryssland. Tysklands förbundskansler Angela Merkel berättar i sina memoarer om hur hon gjorde allt för att stoppa initiativet, övertygad om att Putin menade allvar. ***
Med Merkel i centrum gjorde de europeiska länderna vad de kunde för att sätta stopp för den amerikanska idén men fick till slut ändå ge efter för USA och ge Ukraina (och Georgien) ett löfte om framtida Nato-medlemskap.
Bush skrev för amerikansk del en ”Charter for Strategic partnership” med Ukraina där USA utlovade försvara landets suveränitet, okränkbara gränser, osv.
Sex år senare anföll Ryssland Ukraina. Ukraina fick inget stöd från vare sig USA (eller från Storbritannien, för den delen).
Och när det riktigt stora anfallet kom i februari 2022, förklarade president Joe Biden som bekant att USA inte tänkte rycka ut utan nöjde sig med att pytsa ut vapen, alltid för lite och försent för att Ukraina faktiskt skulle få ett övertag i striderna.
Nato-alliansen blev platsen där USA extremt klumpigt trampat runt i konflikten Ukraina-Ryssland i decennier utan att därför faktiskt hjälpa Ukraina.
För amerikaner stod aldrig deras eget öde på spel, de kan klampa runt på minerad mark och ändå alltid ha kvar det fria valet att gå i krig eller inte, för Ukraina.
För européerna stod det egna ödet i mycket högre grad på spel. Européerna har genomgående försökt med det fega och bekväma alternativet att inte bli inblandade och där har USAs agerande inte heller varit till hjälp.
Européernas försök att hålla sig undan har bl a resulterat i att de inte lagt pengar på att hålla sina nationella försvar väl rustade. (Det fanns ju ingen fiende?, och USA hade ju lovat så…).
Trots detta har beroendet av USA skavt under decenniernas lopp. Åtskilliga debatter har förts i EU om att stärka den europeiska grenen av försvaret.
Men paradoxalt nog, varje nytt initiativ som har tagits i den riktningen i Europa, har skjutits ned av amerikanska administrationer.
Ett Europa som organiserade egna försvarsinitiativ skulle skada Nato, sa amerikanerna. Doktrinen som myntades av utrikesminister Madeleine Albright 1998 har gällt sedan dess, doktrinen om de tre D:na:
Europa fick inte Dubblera (Nato), Diskriminera (andra Natoländer) eller De-link (koppla bort Nato).
Europa har brustit i att inte rusta sitt eget försvar.
Men USA har gjort allt för att det ska förbli så.
Chocken i München denna vecka när amerikanska ministrar och ”special envoys” från Donald Trump med liv och lust förnedrade europeérna inför rullande TV-kameror, tog skruv.
Så upplevde i alla fall Volodmyr Zelenskyj det, som under en avslutande presskonferens sa sig ha upplevt en helt ny hårdhet från europeisk sida.
Mötet i Paris på måndag handlar om en europeisk respons.
Rimligen börjar man med att ställa sig frågan hur Vladimir Putin kommer att reagera på det amerikanska beskedet att artikel 5 inte längre gäller Europa.
Är faran akut för fler ryska anfall?
Då är det som Tusk säger, svaret måste bli en plan för hur Europa kan organisera sina nationella försvar till maximal gemensam styrka, att utveckla en kommandostruktur som ersätter Natos kommandostruktur.
Alternativet vore ju att hoppas på Donald Trumps goda vilja.
Samtidigt kommer det att finnas många i Europa som säger att uppgiften är för svår, den är för övermäktig, kanske USA kan övertalas att ändra sig trots allt, vi ska väl inte kasta bort vad vi har…
Åtminstone ett av de länder som deltar på Paris-mötet, Tyskland, har sagt detta länge.
Utgången av Paris-mötet är därför inte given.
Kan vi sparka runt papegojan Nato ett tag till, papegojan som upphört att vara, som gått till de sälla jaktmarkerna, som trånar efter fjorderna?
*** Merkel anser att hon fick rätt direkt, att Putins anfall på Georgien ett halvår efteråt, var ett direkt resultat av detta provokativa Nato-löfte till Ukraina.
Kanske det, men om hon nu var så klarsynt om den ryska faran redan 2008, är det oförsvarligt från hennes sida att hon lät tyskt försvar förfalla och Tysklands beroende av rysk olja och gas maximeras under kommande år.