Krisande EU pånyttfött – hurra?

Det är sällan det går så här fort.
Från ”EU är splittrat, skakigt och osolidariskt” till ”EU är enigt, solidariskt och framåtblickande” på en eftermiddag.

Det tysk-franska lokomotivet är tillbaka – och med en skräll.
Måndagens initiativ från president Macron och förbundskansler Merkel besvarar de flesta frågor som ställts efter coronakrisen. Det är en bred plan, fylld av detaljer, komplett med finansiering.
Och paketet välkomnas av såväl EU-kommissionen som ECB.

Då finns ju skäl att återfå hoppet om EU-samarbetet, hur sargat det än har känts de senaste månaderna.

Märkvärdigast av allt är att Tyskland gått med på att slakta den heliga ko som på tyska kallas ”transferunion,” att överföra pengar från rika till fattiga länder.
Merkel går faktiskt med på eurobonds.
Den mest anslående delen av måndagens initiativ är nämligen ett förslag till hur man finansierar återhämtningen i EU-länderna som kommer behövas efter den ekonomiska smäll som coronakampen gett.

Alltså, EU, på basis av sin budget, skulle gemensamt låna upp marknaden för att skaffa kapital till behövande EU-länder. Återbetalning långt fram i tiden.

Valet av metod är oerhört viktigt för framförallt Italien – men också Spanien, Portugal och Grekland t ex – för det innebär att landet kan få tillgång till kapital utan att det syns i en ökad italiensk statsskuld.
Ökad statsskuld = högre räntor = ständigt frestande offer för spekulanter som vill se om det går att knäcka någon.

Euroogruppen har visserligen tidigare enats om att tillåta lån för coronakrisen ur ESM (EUs räddningsfond) men den metoden är så illa omtyckt, att i veckan meddelade både Spanien och Italien att de vill inte ha en cent ur fonden.
Av skälen ovan.
Det är så förenat med stigmat av nödlån, att då struntar de hellre i det.

Politiskt är det ändå helt oerhört att Tyskland går med på detta, en form av solidaritet som tysk politik avskyr och har vägrat att ha att göra med hittills.
Men det är faktiskt andra gången på kort tid som tyska regeringen och parlamentet slaktar en helig ko. Bara för några veckor sedan förmådde coronakrisen dem att spräcka sitt heliga ”schwartze nul” – den grundlagsfästa övertygelsen att statens kassa alltid måste gå jämt upp.

Förbundskansler Angela Merkel tycks efter 15 år vid makten ha landat i åsikten att en gemensam valuta kräver en gemensam finanspolitik.

Och hon har med sig samtliga tre tyska män som tävlar om att få ta över hennes jobb när hon avgår; Markus Söder, Armin Laschet och Friedrich Merz.

En fördel är att hon då kan runda tyska författningsdomstolens besvärliga utslag häromveckan, som lägger stora hinder i vägen för att låta ECB lösa den ekonomiska kris som EU är på väg in i.
Men domstolen uttalade sig bara om monetär politik. Finanspolitik kan hon sköta själv med sitt parlament.


Nu är förstås inte allt vunnet för att Merkel äntligen gått med på president Macrons många förslag för att rädda EU-samarbetet.
Resten av EU-länderna ska också med ombord.

Österrikes kansler Sebastian Kurz har redan meddelat för ”Frugal Four´s ” räkning att de inte är nöjda.
Men han blir förmodligen den första som hoppar av snålkvartetten, Kurz vill helst följa Tyskland.
Nederländernas Mark Rutte likaså – och i det tysk-franska initiativet finns ett outtalat hot över just Ruttes huvud i utspelet att ”rättvis beskattning” bör bli ett EU-mål. Hollands skatteparadis för storbolag roar inte övriga.

Danska Mette Fredriksen blir svårast att övertyga. Hon har byggt sin politik på en personlig EU-skepsis och på Dansk Folkepartis gamla väljare som är ännu längre ut på den linjen.

Det borde vara enklare för Stefan Löfven att ställa upp.
Han har bäddat för att ”solidaritet måste få kosta med i corona-tider” i en debattartikel om EU den 9 maj.
Han har gång på gång påpekat för riksdagen och EU-nämnden att det svenska hoppet om att inte få betala något mer till EU i kommande EU-budget, inte är särskilt realistiskt.

Till hjälp för Löfven, innebär Merkel/Macrons lösning att Sverige inte skulle behöva lägga några nya pengar alls.
Sverige behöver bara ställa sig garant – tillsammans med 26 andra länder – för ett stort lån som betalas tillbaka via EU-budgeten över tio-femton år.

I sin EU-artikel punktade statsministern områden som han anser är särskilt viktiga för EU att ta itu med.
Det tysk-franska initiativet ger konkreta, aktiva förslag på alla hans önskemål:
* Gemensamma insatser på hälso- och sjukvård i form av beredskapslager, medicin- och vaccinforskning och upphandling
* En återuppbyggnad som är klimatfokuserad
med skarpare utsläppsmål och ett minimipris på kol
* Återuppbyggnaden ska vara digital med satsning på 5G, AI och cybersäkerhet
* Återställa och fördjupa den inre marknaden
* Återställa gränslösheten i Schengen
* Stärka den sociala nivån
* Ett EU starkare i världen

Allt detta lär hälsas som mycket välkommet av Stefan Löfven.

Det finns å andra sidan gott om inslag som är klart tveksamma för en svensk regering – en europeisk minimilön, idén att bygga europeiska storbolag, att göra förbud mot statsstöd mer flexibelt, att sätta upp högre murar för icke-europeisk konkurrens (där andra länder inte ger EU-företag samma tillträde).
Men de tankarna har varit på gång länge och blir svåra att stoppa, återhämtningsfond eller ej.

För Löfven och Snålbrigaden finns ändå mycket att hämta som är positivt och de kan säkert dessutom förhandla in vissa preferenser och förhandla bort andra.

Jokrar i leken är Östeuropas ledare, särskilt Polens och Ungerns.
Uppför de sig enligt sedvanlig modell, kommer de begära pengar för att säga ja.
Det brukar de kunna få.

Men kan det ”gamla” EU fortsätta att blunda för att dessa två håller på att montera ned de sista resterna av trovärdig demokrati och rättststat?

Kanske blundar man.
Igen.
Och gläder sig istället åt att man lyckats ta gemensamma tag för att möta coronakrisen.

Igår var EU-samarbetet i djup kris.
Idag ser EU starkare ut än någonsin.
Här gäller det att hänga med i svängarna.










































About

Journalist, skribent och bloggare - alltid om EU