Larmrapport om Sveriges ”usla” inflytande i EU

Efter fem år i EU:s innersta maktrum kliver Ylva Johansson ut och rapporterar: ”Sveriges inflytande i EU är förvånansvärt uselt!”

Hon krossar med en mening regeringens, riksdagspolitikernas och EU-parlamentarikernas självbild av deras framgångsrika insatser för att styra EU i den riktning som svenska folket vill. Men för de som följt EU under Sveriges 30-åriga medlemshistoria är det befriande att någon äntligen säger det förlösande ”Kejsaren är naken!”

Ylva Johansson fäller sin dom efter åren som EU-kommissionär i en intervju i tidningen Arbetsvärlden där hon talar om att Sveriges inflytande minskat:

– Absolut, det är min bild. Vi har förvånansvärt uselt inflytande i förhållande till vad vi borde ha. Jag talar inte om enskilda aktörer, utan Sverige borde samlat kunna ha ett mycket tydligare inflytande och tydligare agenda i EU-politiken.  

Bristen på inflytande syns också i rapporter på EU-nivå. Som att ingen svensk EU-parlamentariker finns med bland de 100 EU-parlamentariker som rankas som de mest inflytelserika, av ett analysföretag. Bland topp 100 finns dock två danskar och fem finländare.

Grundproblemet är att Sverige trots tre decenniers medlemskap fortfarande är en motvillig medlem.

+ Sverige tog avstånd från EU-projektet när det drogs igång efter andra världskriget. Försökte till och med få USA att stoppa det, som Ylva Nilsson skriver om i sin bok Så förs svensk EU-politik.

+ Ingvar Carlsson fick Socialdemokraterna att byta fot. Och Sverige gick till slut med. Men motvilligt, främst av ekonomiska skäl efter att den djupa 90-talskrisen slagit till, för att företagen skulle få tillträde till EU:s gränslösa inre marknad.

+ Svenska folket lovades dock att de inte skulle behöva vara med i den stora pågående fördjupningen av EU-samarbetet genom att Sverige ställde sig utanför euron.

+ Sverige mälde också ut sig omedelbart som nejsägare. Socialdemokraterna skickade flera EU-motståndare till EU-parlamentet. Jordbruksminister Margareta Winberg kunde sova på nätterna medan övriga länders ministrar förhandlade fram kompromisser om jordbrukspolitiken, eftersom den svenska regeringen var motståndare till allt jordbruksstöd och inte ens utnyttjade allt EU-stöd.

+ Sverige fick öknamnet ”Det andra brittiska laget” enligt EU-tidningen European Voice när man snabbt lierade sig med det andra motvilliga medlemslandet Storbritannien. De båda ländernas EU-ambassader låg passande nog ovanpå varandra vid Place Schumann i Bryssel, och vi svenska journalister kunde till och med gå på de ”hemliga” brittiska briefingarna och få insikt i det brittiska nejtänkandet.

Det här inträdet i EU har fått ringar på vattnet som slår igenom än i dag.

Som beslutet i riksdagen i december 1994 att den svenska linjen alltid ska vara ”budgetrestriktiv” i EU. Det har blivit ett mantra som efterlevs även 30 år senare. Det lyftes till ytterligare en nivå när Magdalena Anderssons som finansminister deklarerade att ”Sverige är snålast i EU”.

Det gör att regeringen oavsett partifärg alltid som en ryggmärgsreflex säger Nej när det kommer ett nytt förslag från EU som kan kosta pengar. Som:

Nej till en civil räddningstjänst. Nej till en gränsbyrå, Frontex. Nej till en tullbyrå. Nej till en EU-åklagare.

Sent omsider när de stora skogsbränderna slog till insåg Sverige att det är bra om EU har en räddningstjänst som kan hjälpa till. Sent omsider när flyktingvågen nådde Sverige blev det ja till EU-stöd av Frontex vid gränserna i Grekland.

Insikten om fördelarna med en EU-åklagarmyndighet tog dock många år. Först tog regeringen med inrikesminister Anders Ygeman till knep man lärt sig av britterna.

Som brittiska Toryregeringen på 90-talet deltog i förhandlingarna om arbetsrättslagstiftning, urholkade förslaget och sedan hoppade av. På samma sätt urholkade svenska regeringen förslaget om vilka befogenheter EU:s åklagarmyndighet EPPO skulle få, för att sedan säga nej. EPPO fick bildas av de länder som röstat ja, som ett ”fördjupat samarbete”.

Nu drygt tio år senare har Sverige anslutit sig till EU:s åklagarmyndighet.

Den ”budgetrestriktiva” linjen är ledstjärnan för partierna i riksdagen. När ministrar kommer till EU-nämnden för att söka stöd för regeringens förhandlingslinje i EU närmast tävlar partiföreträdarna om krav på att ministern ska se till att besluten inte kostar Sverige någonting.

I inrikespolitiken undviker politikerna att tala om positiva saker EU beslutat, utan vill gärna ta åt sig äran själva. Som covidvaccinet som togs fram genom en unik insats av EU.

Eller så försöker man använda EU som ett avskräckande exempel för att framhäva Sveriges kloka ställningstagande. Som när statsminister Göran Persson 1998 precis vid starten av eurosamarbetet gick ut i finansvärldens ledande tidning Financial Times och deklarerade att euron är ”ett skakigt och riskfyllt projekt”.

Statsminister Ingvar Carlssons löfte om att göra EU till ”Löntagarnas Europa” sopades undan när EU lanserade förslaget om en lag om minimilöner för att skydda de mest utsatta löntagarna. Samtliga svenska partier sade tvärnej – det skulle hota den ”svenska modellen” med kollektivavtal. LO:s avtalssekreterare talade om att lämna EU och LO stoppade medlemsinbetalningar till Europafacket.

När en stor majoritet röstade igenom lagförslaget med starka juridiska åtaganden om att skydda kollektivavtalen gick Sverige till EU-domstolen för att försöka stoppa lagen.

Sverige har på många sätt signalerat att man inte är en partner att lita på i EU-samarbetet. Och på hemmaplan att EU inte är så viktigt.

Inte att undra på att svenska EU-parlamentariker har svårt att få tunga poster. Under 30 år i EU har endast två svenskar lyckats få sitta som ordförande i ett av parlamentets tjugotalet lagstiftande utskott – Socialdemokraten Jan Andersson i sysselsättningsutskottet och Moderaten Tomas Tobé i biståndsutskottet.

Inte att undra på att så få svenskar söker jobb i EU. Sverige är starkt underrepresenterat i EU och antalet svenska i EU-korridorerna kommer att sjunka ytterligare när många av dem som fick toppjobb när Sverige blev EU-medlem 1995 nu går i pension. På så sätt minskas Sveriges inflytande ytterligare.

– Det är viktigt att erfarenheter från vårt land finns med i beslutsfattandet och i beredningen av beslut. Annars riskerar vi att inte bli förstådda i det som är viktigt i ett svenskt perspektiv, varnar Ylva Johansson.

Hon lägger fram ”tio lärdomar” från sina fem år i EU:s maktcentrum om de viktigaste uppgifterna framöver.

Den särklassigt viktigast är stödet till Ukraina, för att inte Putinregimen ska vinna.

Här har svenska politiker en chans att demonstrera att Sverige är en pålitlig samarbetsparner i EU. Samtidigt som det finns ett starkt stöd bland svenska folket för att stödja Ukraina.

EU:s försvarskommissionär Andrius Kubilius arbetar nu för att få medlemsländerna att ställa sig bakom en storsatsning på 500 miljarder euro för att stärka EU:s försvarsförmåga. Satsningen ska klaras med ett gemensamt lån.

Sverige har hittills sagt benhårt nej till nya lån. Men andra tidigare nejsägare som Danmarks statsminister Mette Frederiksen har öppnat för gemensam upplåning. Och i helgen anslöt sig även Finlands Petteri Orpo till förslaget.

”Försvarsbehoven är så stora att vi inte kan finansiera dem ensamma”, sade Orpo till tv-kanalen YLE.

Sverige har under 30 år ryggmärgsmässigt sagt Nej, för att sedan i sista stund pressats till att säga Nja. Det skulle troligen signalera att Sverige ändrar inriktning i sin syn på EU-samarbetet om regeringen och oppositionspartierna byter fot redan nu och öppnar för en storsatsning på EU:s försvarssamarbete.

Registrera dig för notis om nästa blogginlägg

Vi följer dataskyddsförordningen (GDPR)