Ett genuint europeiskt flyktingmottagande är nu inom räckhåll.
Vem hade trott det Tidöregeringen skulle ge EU det?
På torsdagen röstade Europaparlamentet för att inleda slutförhandlingarna med EU-regeringarna om EUs så länge gäckande migrationspaket.
Deras version ligger mycket nära vad det svenska EU-ordförandeskapet la fram som förslag till EU-regeringarna i januari.
Här landar i så fall något så ovanligt som en stor lagstiftningsreform, helt driven av svenskar: Föreslagen av EU-kommissionären Ylva Johansson, med Tidöregeringen som ordförande i EUs ministerråd och med moderate europaparlamentarikern Tomas Tobé som huvudrapportör för parlamentet.
Läser man EP-rapportören Tobés förslag som nu fått parlamentets rätt överväldigande stöd, ser man att den bygger på grundidén om att alla länder måste visa ansvar (= registrera migranter) och alla måste visa solidaritet (dela på bördan när många kommer på en gång).
”Ja, solidariteten blir bindande,” bekräftar Tobé på en fråga i parlamentet.
Gången blir ungefär så att EU-kommissionen följer och rapporterar årligen om utvecklingen i migration och medlemsländerna presenterar en nationell plan för solidaritet för kommande år (deras åtagande blir bindande). Skulle något land ropa på hjälp, fördelar kommissionen hjälpen i enlighet med dessa i förväg avgivna åtaganden.
Underliggande gäller att EU-länderna tar emot migranter i någon sorts relation till hur stor befolkning och välstånd (BNP) man har.
Solidariteten får ta sig olika uttryck, det kan vara pengar eller personal för mottagande, t ex, men skulle många länder försöka ducka plikten att faktiskt ta emot migranter, ska kommissionen – anser i alla fall Europaparlamentet – fördela uppgifterna.
Denna sista del lär vara vad EU-regeringarna får svårast att acceptera.
Ja, och skulle något land råka missa att lämna in en plan (Ungern, vi tänker på dej här), så fördelar kommissionen outförda åtaganden till dem.
Det svenska EU-ordförandeskapet har räknat med att kunna leverera en färdig position från regeringarnas sida i juni och enligt Tobé innebär det att en första förhandlingsrunda för att sy ihop de två lagstiftarnas versioner, kan äga rum i juni.
Lite hastar saken, för om ett år hålls omval till Europaparlamentet och positioner kan därefter komma att rivas upp igen.
Dessutom, precis efter valet tar Ungern över EU-ordförandeskapet, följt av Polen.
Som sagt, många känner att det hastar.
Skälet till att det tycks bli en migrationspakt efter så många år när det inte varit möjligt, är helt enkelt att verkligheten har skiftat. Italien och andra Medelhavsländer får visserligen fortfarande flest ankommande men på något sätt blir många inte registrerade och kan fortsätta norrut. Idag befinner sig därför t ex Nederländerna, Belgien och Österrike i den ovana situationen att ha många som anländer till deras gräns.
Så länge länderna i norr inte vill hjälpa länderna i syd med migranter, så blir det ingen registrering och därmed heller ingen möjlighet att skicka tillbaka migranter till Sydeuropa. Detta faktum har fått länder i norr att tänka om vad gäller solidaritet.
Samtidigt är EUs östra delar idag utsatta för hotet om att migranter sänds in i grupp av Ryssland eller Belarus för att skapa instabilitet. Det gör att även dessa länder ser på solidaritet med nya ögon.
En extra pusselbit är förstås nya EU-planer på att täppa till de yttre gränserna mycket hårt och ett hopp om att kunna snabbreturnera ovälkomna migranter
För det svenska ordförandeskapet blir det hur som helst en fjäder i hatten att ha lyckats fösa den komplicerade frågan så här långt – förutsatt att man lyckas få fram en position till juni, förstås.
När hyllningarna för detta tystar, återstår förstås jobbet med att sälja in EU-reformen till Sverigedemokraterna.