Alex Navalnyj utmanade Putins aura av oövervinnerlig rysk björn när han orädd begav sig in i buren.
Putin är nu trängd på så många fronter att det är svårt att se hur han kan slå sig loss. Västvärlden avvaktar och ser hur det går.
Anna-Lena Laurén beskriver i DN ett luttrat ryskt folk i sin intressanta artikel från insidan. ”Ja, vi vet att Putin är korrupt men det är dom ju allihopa, vi bryr oss inte om politik…”
Vi har i åratal fått höra att Vladimir Putin har greppet om sitt folk till stor del med hjälp av att demonstrera sin manliga styrka som han ju gärna visar upp i bilder – sitt nakna bröst uppe i bergen, jagande, fiskande, ishockeyspelande, badande i iivak eller sittande på hästrygg.
Bilderna har väl matchat hans stridbara retorik när han hånar västvärlden för mesigt rättighetsprat och tramsande med homosexuella.
Ryssland är minsann något annat.
Ryssland är starkt och modigt.
Men det är just den bilden som Alex Navalnyj gav sig på när han efter mordattentatet med fru i handen, reste tillbaka till Ryssland för att öppet fortsätta opponera Vladimir Putin.
Han – och hans fru – är inte rädda, trots att de liksom hela Ryssland visste vad som väntade. Och hela Ryssland begrep direkt varför Navalnyj smugglade ut en video från fängelset där han med stadig blick meddelar att han tänker inte ta livet av sig.
Den video som hans krets sedan släppte, av Putins hemliga lyxbygge vid Svarta Havet visade inte bara att Putin är korrupt.
Den avslöjar också att Vladimir Putin vältrar sig i lyx på lediga dagar, inte manligt och spartanskt trampar runt med naket bröst i bergen.
Navalnyj vet sannerligen hur man utmanar Putin.
De enormt många demonstrationerna över hela Ryssland på lördagen visar att ryssarna var mottagliga budskapet.
De visste att de skulle bli arresterade men de vill inte vara mindre modiga än Navalnyj.
Polis och militär blev trots sina vapen rätt hjälplösa inför den modiga folkmängden. De bombarderades av snöbollar och kunde inte göra mycket annat än att låtsat nonchalant släntra mot skyddet av polisbussarna.
Vladimir Putins svaghet har skymtat ett tag nu.
Rysslands ekonomi har drabbats hårt av de senaste årens enorma ras i oljepriser.
Ingen tror att det kan bli bättre, vilken värld kommer efterfråga olja i framtiden?
Dessutom har både EU och USA belagt Ryssland med ekonomiska sanktioner (över Ukraina) vilka biter rätt hårt.
Kring 15 procent av ryssarna levde under fattigdomsgränsen redan i somras.
Ojämlikheten mellan ryssar är naturligtvis enorm eftersom Putin har garanterat sitt innehav av makten med att tillåta oligarker i hans närhet berika sig.
Därefter har covid19 förlamat den ryska ekonomin ännu mer.
Vladimir Putin har helt enkelt inte pengar att stimulera ekonomin som väst gör.
Hans stora ekonomiska gåva till folket den här mandatperioden, ett stimulanspaket på 360 miljarder dollar som skulle gett höjda inkomster 2024, har fått skjutas upp på obestämd framtid.
Pandemin hanterades olyckligt genom att den ryska staten ljög i det längsta om antal fall.
Människor i Ryssland kunde se att det var lögn.
Till slut fick staten gå ut och erkänna att läget var riktigt illa, tredje värst i världen illa.
Putins propaganda-kupp att ett ryskt vaccin blev det första av alla i november, väcker just därför misstro.
Kan man lita på att Sputnik är ett fungerande vaccin eller är det ännu en lögn?
Massvaccinationen som Putin beordrat för att få landet att dra igång igen, riskerar att snubbla på en motvillig befolkning.
Utrikespolitik var länge Putins sätt att distrahera folket.
Georgien , Krim och Ukraina var hans att göra vad han ville med. Västvärlden tvingades godta det vilket demonstrerade hans styrka.
Donald Trump såg ut att vara i hans hand vilket passade Putin väl.
Ryssland skaffade sig en avgörande roll i Syrienkriget med Iran som allierad – vilket gav prestige.
Ryssland gav sig in i Libyens inbördeskrig med en hel del framgång.
Men nu rasar det också.
Trump är borta och hans raka motsats har just tagit makten i USA.
Assad är ett skämt, Syrienkriget vill inte ta slut och Ryssland har inte råd att hålla styrkor på plats.
Turkiets president Erdogan gav Putin flera propagandatriumfer bara för att sedan förkasta honom och röra till saker för Ryssland både i Syrien och i Libyen.
Förlusten av Trump var hård för den turkiske Erdogan men istället för att vända sig till Putin flörtar president Erdogan nu med EU.
Til och med Georgien vill plötsligt bryta sig loss från Putin.
Kanske mest utmanade av allt är det belarussiska folkets envisa utmanande av diktatorn i grannlandet, Lukashenka.
Deras mod utgjorde hela tiden en risk för Vladimir Putin, de kunde ju inspirera ryssarna att utmana sin diktator.
Men att slå ned belarussiska protester med våld utgör en lika stor risk, det kan lätt utlösa motreaktioner som en försvagad Putin i Ryssland inte klarar att hantera.
Och nu har alltså Alex Navalnyj visat hela det ryska folket att kejsaren är naken.
Efterräkningen för Vladimir Putin har börjat, som Anna-Lena Laurén skriver.
Och en otäck fråga är hur mycket plåga han kan utlösa över sitt folk eller omvärlden innan han släpper taget.
I väst kalkylerar jusr nu amerikaner och européer febrilt hur länge Putin kommer att vara kvar – år eller månade? – för omvärlden prioriterar stabilitet över allt annat.
Joe Biden befinner sig i den kluvna ställningen att dels – just här i dagarna – behöva be Vladimir Putin om en tjänst; Att förnya kärnvapenbegränsningsavtalet som Donald Trump sa upp.
Avtalet löper därför ut i början av februari och skulle ge fritt fram för Ryssland och USA att använda kärnvapen.
Sjäklvklart kan Putin då begära något i utbyte av Biden.
Inga nya sanktioner mot Ryssland, kanske, vad Putin än får för sig att göra mot sitt protesterande folk?
Dels behöver Joe Biden samtidigt visa sig tuff mot Rysslands senaste enorma hacker-operation, SolarWinds, som tycks ha släppt ryska säkerhetsjänsten djupt in i amerikanska myndigheters skattgömmor.
Biden kan inte tillåtas bli misstänkt för att vara lika svag mot Ryssland som Donald Trump var.
EU då?
EU sitter inte alls i samma klämma som Joe Biden.
EU har dessutom precis före jul skaffat sig helt nya sanktionsmöjligheter, inspirerat av USAs ”Magnitsky act,” där man kan straffa individer hårt.
Till exempel de oligarker som håller Vladimir Putins regim uppe.
Men EUs utrikespolitiska hållning landar för det mesta i Tysklands hållning.
Den tyska politiska ledningen agerar inte gärna mot Ryssland utan vill helst ha stabilitet och vänskapliga relationer. Det tog lång tid att förmå Angela Merkel gå med på ekonomiska sanktioner mot Ryssland men Putins övergrepp mot Ukraina fick henne med på noterna till slut.
Just nu pågår en diskussion om det ryska gasprojektet Nord Stream II som Donald Trump belade med nya sanktioner som en avskedspresent i december men som CDU och Merkel envist håller fast vid.
Detta är affärer, inte politik, hävdar Merkel och väljer att bortse från den extra press det skulle utgöra på Ryssland att inte få sälja mer gas till Tyskland.
Delstaten Mecklenburg-Pommern (CDU-styrt, SPD-stött) har för övrigt precis uppfunnit en ”grön” stiftelse som ska göra det möjligt att skicka in tyska investeringar i den omstridda gasledningen med delstatligt beskydd.
EUs utrikesministrar diskuterar Ryssland på ett möte imorgon måndag.
Oddsen är starka för hårda ord men ingen handling tills vidare.