EU-ledarna körde över parlamentet genom att nominera Ursula von der Leyen som ny ordförande för kommissionen. Parlamentet böjde sig till slut för uppgörelsen bakom lyckta dörrar. Men de eftergifter som von der Leyen med regeringschefernas goda minne tvingats till kan ändå göra parlamentet till vinnaren i den långsiktiga maktkampen.
Von der Leyen godkändes med röstsiffrorna 383-327-33. Det krävdes minst 374 röster. Det kan jämföras med Jean-Claude Junckers 422 – 250 för fem år sedan. Röstresultatet visar att många ledamöter inom de tre största partigrupperna – EPP, S och Lib – som tillsammans har 443 mandat röstat emot henne. Italienska Lega och Femstjärnerörelsen hade också lovat stödja henne.
Klartecknet från parlamentet är ändå en rejäl omsvängning med tanke på proteststormen efter att EU-toppmötet överraskat alla med att kompromissa ihop sig om von der Leyen efter att alla verkliga kandidater blockerats. Von der Leyen hade fått stöd av Ungerns Viktor Orban och lovat Italien en tung post som vice ordförande för högerextrema Lega i kommissionen.
Försvarsminister von der Leyens socialdemokratiska regeringskollegor i Tyskland kallade henne för den ”svagaste ministern i regeringen”.
EU-parlamentet hade krävt att en av ”Spitzenkandidaterna” skulle bli ny ordförande för kommissionen. Men parlamentets största grupp, konservativa-kristdemokratiska EPP, hade gjort självmål redan från start genom att nominera Manfred Weber som sin toppkandidat. Weber som aldrig innehaft någon ministerpost eller blivit vald till något nationellt parlament framstod som en lättviktare jämfört med de tungviktare som innehaft toppjobbet tidigare. Det gjorde det lätt för motståndarna mot parlamentets försök att styra valet att stoppa hela Spitzenkandidat-modellen.
När så Ursula von der Leyen dagen efter landade i EU-parlamentet för att försöka övertyga dem om sin lämplighet fick hon kritik av ilskna parlamentariker för att hon talade mer om sina erfarenheter från uppväxten i Bryssel än vad hon ville åstadkomma i Bryssel som ordförande för kommissionen. Hon försökte blidka de olika partigrupperna med olika politiska budskap, vilket snabbt avslöjades och hon anklagades för att vilja luta sig mot extremhögern för att bli vald.
Men efter att EU-kommissionens topptjänstemän med generalsekreteraren Martin Selmayr i spetsen ingripit och professionella mediaexperter anlitats kom von der Leyen med helt nya budskap. Hon kom med helt nya politiska budskap, uppenbarligen framförhandlade med socialdemokratiska och liberala regeringar, och deras partigrupper i parlamentet.
Ursula von der Leyens 20-sidiga program ser inte bara proffsigt ut, utan innehåller också radikala förslag på en rad politiska områden.
Den konservativa politikern har i praktiken anslutit sig till flera av den socialdemokratiska Spitzenkandidaten Frans Timmermans vallöften, för att försöka få med sig de 153 S-rösterna. Hon utlovar lagförslag om att det ska införas minimilöner i samtliga medlemsländer, en EU-arbetslöshetsförsäkring, ökade insatser mot ungdomsarbetslösheten, EU-skatt på de digitala jättarna:
+ ”I will propose a legal instrument to ensure that every worker in our Union has a fair minimum wage. This should allow for a decent living wherever they work. Minimum wages should be set according to national traditions, through collective agreements or legal provisions”.
+ ”I will propose a European Unemployment Benefit Reinsurance Scheme. This will protect our citizens and reduce the pressure on public finances during external shocks.”
+ ”If by the end of 2020 there is still no global solution for a fair digital tax, the EU should act alone.”
Hon lovar S- och Lib-grupperna att deras Spitzenkandidater – Frans Timmermans och Margrethe Vestager – ska bli extra tunga viceordförande i kommissionen med extra stora kabinett av rådgivare för att vara mer jämbördiga med ordföranden.
Von der Leyen utlovar lagförslag inom hundra dagar för en skärpt klimatpolitik, som går längre än vad den avgående EU-kommissionen föreslagit och som ansluter sig till parlamentets krav.
Hon har också skärpt åtagandena om att den nya kommissionen ska agera mot medlemsländer som inte lever upp till EU:s krav på demokratiska rättigheter och oberoende rättsstat, i enlighet med krav från socialdemokrater och liberaler.
”I intend to focus on tighter enforcement, using recent judgements of the Court of Justice showing the impact of rule-of-law breaches on EU law as a basis. I stand by the proposal to make the rule of law an integral part of the next Multiannual Financial Framework.”
Ursula von der Leyen höll också ett starkt tal i parlamentet på tisdagen. De starkaste applåderna fick hon för sitt engagerade försvar för flyktingars asylrätt och plikten att rädda nödställda till havs. Ett tydligt avståndstagande mot Italiens högerextreme inrikesminister Matteo Salvini.
Hon berättade om att hon tagit emot en flykting från Syrien i sitt hem, och utlovade en ny migrationspolitik där alla länder är med och delar på bördorna. Men utan något konkret förslag om hur den ska se ut:
”We need a new way of burden sharing. We need a fresh start.”
Men samtliga dessa löften från von der Leyen kan visa sig ha noll värde, eftersom det krävs stöd från medlemsländernas regeringar för att förverkligas.
Det är andra löften hon gett till parlamentet som kan göra att parlamentet i slutändan ändå kan bli segraren i denna ständigt pågående maktkamp mellan EU-institutionerna.
Det första är att en av många EU-parlamentarikers huvudfiende – Martin Selmayer – sparkas/avgår. Selmayrs ”kuppartade” tillsättning som generalsekreterare bröt mot reglerna enligt EU:s ombudsman och parlamentet har flera gånger krävt att kommissionen ska avsätta honom. På tisdagsmorgonen meddelade Selmayr att han nu tycker det är lämpligt att avgå.
Von der Leyen gör också långtgående åtaganden som ger parlamentet möjlighet att på egen hand lägga fram lagförslag. Ett krav som EU-parlamentet drivit i många år för att ha samma ställning som nationella parlament.
I dag är det enligt EU-fördraget endast kommissionen som har rätt att lägga fram lagförslag för EU-regeringarna och parlamentet att förhandla om och ta ställning till. Men von der Leyen lovar nu att kommissionen ska lägga fram lagförslag efter krav från parlamentet. Hon säger inte att lagförslagen ska vara exakt som parlamentet krävt, men det innebär att parlamentet kan påverka dagordningen på ett helt nytt sätt.
”I believe we should give a stronger role to the voice of the people, the European Parliament, in initiating legislation. I support a right of initiative for the European Parliament. When Parliament, acting by a majority of its members, adopts resolutions requesting that the Commission submit legislative proposals1, I commit to responding with a legislative act, in full respect of the proportionality, subsidiarity and better law making principles.”
Von der Leyen lovar också att hennes kommission ska återuppväcka ”Spitzenkandidat-processen”, trots att valet av henne av många betraktats som dödsstöten för modellen. Förslaget om ”transnationella listor” som gör att väljare i alla länder kan rösta på Spitzenkandidaterna ska tas upp.
”I firmly believe we must improve the lead candidate, or Spitzenkandidaten, system together. To make it more visible to the wider electorate, we should also address the issue of transnational lists in the European elections, as a complementary tool of European democracy.”
Vi kan vara säkra på att det tilltufsade parlamentet kommer att påminna von der Leyen om dessa löften de kommande fem åren.
Nästa tillfälle då parlamentet kan demonstrera sin makt mot von der Leyen och EU-ledarna är när medlemsländernas kandidater till den nya kommissionen ska förhöras och godkännas.
Parlamentets majoritet har i praktiken infört en ”cordon sanitaire” genom att blockera flera högerpopulister från poster som utskottsordförande. Polens tidigare premiärminister Beata Szydlo har stoppats från att bli ordförande för arbetsmarknadsutskottet två gånger. Kan samma parlamentsmajoritet acceptera att en högerextrem Legapolitiker får portföljen för konkurrensfrågor och blir vice ordförande i kommissionen, som Italiens premiärminister Conte uppger att von der Leyen lovat?
Kan vi inte få en beskrivning över VARFÖR det finns en ”ständigt pågående maktkamp mellan EU-institutionerna.”?
Rimligen borde man väl ägna sig mer åt att uträtta saker för unionen via det mandat man har, snarare än att ge sig på sina kollegor, eller är det den vanliga snedvridna MSM-rapporteringen som bara fokuserar på konflikter som får oss att tro att hela EU:s medarbetarstad mestadels ägnar sig år maktkamp och knappt alls åt sitt egentliga arbete?