Statsminister Andersson med en kylslagen EU-politik

Norden ges en oväntad comeback i Magdalena Anderssons regeringsförklaring medan EU faller tillbaka.

Vi i Norden" gör Norden bekant för dig | Vetamix | svenska.yle.fi
Norden låter så väldigt trevligt men är ett stickspår

Som finansminister har Magdalena Andersson framförallt varit en nejsägare i EU;
Nej till euro-reformer, nej till skatteflykts-regler, nej till IT-skatt på de digitala plattformerna, nej till nya bokföringsregler, njaeej… till bankunionen, nej till EU-lån/investeringar och nej till större EU-budget.

Hur blir hon som statsminister när hon får ansvar för den samlade svenska politiken?
Letar man i hennes regeringsdeklaration efter antydningar ger det ett magert utfall på EU-fronten.

Mycket är sig egentligen likt mellan statsminister Andersson och hennes företrädare Löfven.
Men att Norden skulle poppa upp och ges betydelse, är överraskande. Norden är annars ett skynke svenska politiker och bedömare brukar vifta med när de tröttnat på våra EU-partners.

På senare år har Norden bara nämnts i förbifarten i regeringsförklaringarna (typ, om grannländer attackeras, då ska vi ställa upp).
Men statsminister Anderssons har hittat betydligt mer att säga. Hon lovar att det ska inte finnas några gränshinder mellan oss nordbor och att “det nordiska samarbetet ska fördjupas och breddas”, särskilt i kris.

Inga gränshinder? Samarbeta i kris?
Nordiska gränsbommar åkte ner i blixtrande fart mot just svenskar när corona närmade sig. Samma skedde för övrigt 2015/2016 under den stora migrantströmmen.
Övriga Norden uppfattar oss som extrema. Danmark struntade därför högtidligt i alla konsekvenser för den skånsk-danska arbetsmarknad som råder i Öresundsregionen. Det enda vaccinsamarbete Danmark var intresserat av, var med Österrike och Israel.

Sedan Norden upprättade en passunion och gemensam arbetsmarknad 1952 har i stort sett inget konkret skett inom det nordiska samarbetet.
En ofta luftad förhoppning om att driva en nordisk linje inom EU, brukar stupa på att vi har olika nationella intressen. Våra näringsliv och basindustrier skiljer sig helt enkelt mycket åt.

Sverige och Finland vill inte ha EUs klimatkrav på skogsbruket men Danmark ser inga problem.
Danmark kämpar för fisket och jordbrukets intressen i EU vilka Sverige och Finland rätt mycket struntar i.
Finland har valt euron och deltar aldrig i svenska och danska bataljer om att vara “snålast i EU.”
Danmark, Norge och Finland är alla ilskna på Sverige över vad vi gör i den gemensamma elhandeln och har anmält oss för regelbrott.
Sverige och Danmark försökte kämpa ner minimilöndirektivet men Finland är okej med det.
Sverige brottar ner alla EU-initiativ mot skatteflykt medan Finland och Danmark stöttar dessa.
Sverige och Finland har ett nära försvarssamarbete medan Sverige länge haft minimalt med försvarskontakter med danskarna. Och norrmännen struntar i oss alla för USA gillar dem bäst.

Att det är mest i teorin som vi nordbor har gemensamma intressen hann Stefan Löfven inse som statsminister så hans regeringsförklaring i september går tidigt i texten in för vad han ansåg hade funkat:
EU-samarbetet gör Sverige starkare och säkrare. Hot som klimatkrisen, pandemier, terrorism och organiserad brottslighet kan inte lösas av ett enskilt land.”

Vad säger då efterträdaren Andersson om EU? Ja, hon lägger t ex istället utförligt ut texten om hur Sverige – ett enskilt land – ska bekämpa organiserad brottslighet.

Därefter kommer ett långt avsnitt om klimatet där på samma sätt enbart Sverige, svenska ansträngningar och svensk industri omnämns.
Att EU medfinansierar just de svenska industriexempel som hon lyfter (vilka för EU utgör delar av ett europeiskt klimatkliv, digitalt kliv och ökad strategisk autonomi) fick inte plats.

Statsminister Andersson har sedan ett långt avsnitt om coronapandemin. Återigen omnämns bara Sverige. Att EU har levererat vacciner, vaccinpass för resande och öppnat stängda gränser för fortsatt handel kom inte med.

Men var kom EU med då?
Jo, EU får sin plats i det utrikespolitiska avsnittet – men först efter Norden. I en uppräkning meddelas att för handeln, i säkerhetspolitiken, för klimatet, för vaccin, fred och mot migration är EU bra att ha.

Och sedan drar hon röda linjer:
“EU ska inte detaljreglera svensk arbetsmarknad eller vårt skogsbruk.”
Fast eftersom svensk arbetsmarknad ju är europeisk och “vårt skogsbruk” påverkar klimatpolitiken, så väntar en uppförsbacke för Andersson – en fortsatt nejsägar-linje för Andersson på dessa fronter då?

Det är också upplagt för problem med den tysk-fransk-italienska trojkan vars övertygelse är att EU bör fortsätta att samfinansiera insatser.
Återhämtningsfonden (som Andersson försökte stoppa) var bara början.
En klimatfond diskuteras för att hjälpa dem som inte har råd att själva bära kostnaden för klimatproblemen.
Energikrisen leder rakt in i övertygelsen att det också behövs en social (europeisk) fond för låginkomsttagare som inte klarar höga energipriser.

Allt pekar just nu på Magdalena Andersson som en kronisk nejsägare i EU-samarbetet.
Men många politiker har förändrats av sina ämbeten när de fått en ny roll att spela.

Vad ska man tro om detta lilla stycke kring Kina – mästerligt i sin luddighet – vilket blir en helt ny utmaning för den före detta finansministern:
“Sverige och EU ska bedriva en aktiv politik i relation till Kina, med utgångspunkt i våra intressen och våra värderingar.”

Med “intressen” menas vår lönsamma handel med Kina, med “värderingar” att landet är en diktatur.
Här vill alltså Andersson för en gångs skull gå i hand i hand med EU, kring en “aktiv politik”?
Hennes första hundra dagar på jobbet lär säga oss mer.