Blir det Turkiet som tvingar EU att lära sig bli en geopolitisk maktspelare?
Ett nytt läge stärker Turkiets ambitioner om att expandera.
När en världsordning rasar och stormakter lämnar walk-over, uppstår luckor av makt-vaacum. Det saknas sällan aktörer som gärna fyller dessa.
Putins beslut att överfalla Ukraina, kan ha avgjorts slutgiltigt när president Biden reagerade på Putins ultimatum i december 2021, med att han behövde inte frukta USA i så fall.
Det kommer bli ekonomiska konsekvenser, hotade Biden visserligen, men det blir ingen amerikansk militär respons, inga amerikanska ”boots on the ground.”
Assad-regimen föll när oppositionsrebeller grep ett tillfälle i flykten. Israels attacker på sina grannländer och Rysslands utdragna, kostsamma krig i Ukraina gjorde att diktatorn Bashar al-Assad plötsligt stod ensam, utan uppbackning från sina allierade Ryssland, Iran och Hezbollah.
Att Rysslands allierade i Syrien föll utan något motstånd att tala om, får beskyddaren, ryske presidenten Putin, att verka svag.
Skulle Azerbajdzjans president Ilham Aliyev vågat utmana sin allierade Ryssland om inte Putin såg så svag ut?
Alijev ville inte godta den ryska versionen av hur ett av hans lands passagerarflyg kraschade i helgen (olyckshändelse vållad av fåglar). Trots att Putin överraskande nog bett om ursäkt (efter att fem länder stoppat allt flyg till Ryssland) trampar Alijev vidare i såret på en numera försvagad Putin och kräver förutom ursäkten också att Putin erkänner rysk skuld.
En som tvärtom stärkts av al-Assads fall är Turkiets president Recep Tayyid Erdogan.
Erdogan betraktas som det närmaste HTS har av allierad (grupperingen som tagit över makten i Syrien) även om de två inte alltid varit såta vänner.
Erdogan går inte så långt i vänskap med HTS att han låter turkisk militär sluta strida att i Syrien. Den turkiske presidenten utnyttjar tvärtom läget för att nå så långt han kan mot målet att åstadkomma en permanent turkisk ”säkerhetszon” på syrisk mark.
Erdogan betraktar ju kurderna i nordöstra Syrien, längs de två ländernas 900 km långa gräns, som sina främsta fiender.
För USA utgör Erdogans fortsatta bombande och stridande en huvudvärk.
USA har cirka 900 soldater kvar i nordöstra Syrien som samarbetar med kurdiska SDF, en allians som är solid eftersom det är kurderna som håller ISIS-fångarna.
Siffran varierar över hur många fd ISIS-anhängare som finns här men 10 000 är den lägsta siffran som nämns medan Human Rights Watch talar om nära 55 000.
USA vill för liv och pina inte att de släpps fria.
Många av dem är medborgare i västländer – inklusive Sverige – men ingen vill ha dem tillbaka (utom ISIS då, som genomförde en fritagningsattack mot ett av de större fånglägren 2022 men misslyckades.)
Biden-administrationen skickade tidigt utrikesminister Anthony Blinken som förhandlade en vapenvila mellan Turkiet och kurderna i SDF för att säkra fånglägren.
Säger Biden-administrationen i alla fall.
Turkiet säger att det stämmer inte, amerikanerna måste ha ”uttryckt sig fel” och för att bevisa det så bombar turkarna på. Erdogan vet att Biden-administrationen är maktlös. Vad Trump-administrationen tänker göra vet ingen, så Turkiet roffar just nu åt sig vad man kan.
Den besvärliga frågan om fångarna riskerar att snart hamna i EUs knä. Utrikesminister Hakan Fidan meddelade nämligen i december att Turkiet vill att europeiska regeringar ska ta emot ”sina” ISIS-fångar.
Det skulle lösa Turkiets problem med USA.
EU har mer trubbel att vänta från Turkiet.
Turkiet drar just nu upp ett maritimt avtal med Syriens nye härskare,
Turkiet vill återigen utöka sina havs-rättigheter för att öka möjligheterna att borra efter olja och gas.
Erdogan har förut tecknat avtal och påstått att det ger Turkiet utökad rätt till vatten.
2019 skrev Erdogan ett sådant avtal med Libyens regering vilket skulle inkräkta på grekiska vatten eftersom gränsen dragits helt utanför ön Kreta.
2023 skrev Turkiet ett avtal med Israel om att börja borra efter olja tillsammans i östra Medelhavet.
Grekland och Cypern har protesterat skarpt så även den frågan lär hamna i EUs knä.
Bland de märkligare Turkiet-frågorna i EUs knä, är att Erdogan fortfarande vill att Turkiet ska bli EU-medlem.
Turkiet medgavs ju år 2004 rätten att börja förhandla om EU-medlemskap när Turkiet under en yngre Erdogan såg ut att utvecklas till en demokrati. Samtalen har varit frusna i många år eftersom utvecklingen som bekant vände åt andra hållet.
Turkiets utrikesminister Fiden hade hög svansföring och skarp ton när han i september var inbjuden att möta EUs utrikesministrar:
”EU kommer aldrig bli en global spelare utan Turkiet,” meddelade Fiden. ”Det är avgörande att vi röjer väg för Turkiets EU-medlemskap och vitaliserar vår relation.”
Före jul, tog Erdogan själv upp frågan om EU-medlemskap när Ursula von der Leyen besökte honom i Ankara.
”Vi är beslutna att nå det målet,” sa den turkiske presidenten då.
Turkiets chanser att bli EU-medlem är naturligtvis så nära noll det bara går, men landet är en alldeles för aktiv och expansiv geopolitisk spelare för att kunna ignoreras.
Turkiet har militär i 14 länder och tränar t ex för tillfället trupper i Kosovo.
Erdogan bedriver en aktiv diplomati i alla geografiska riktningar och har rentav högtflygande afrikanska ambitioner.
Turkiet är också en stark energi-aktör med bl a sju gasledningar och planer på fler, vilket kan göra landet till en mycket viktigare länk än idag för det energi-fattiga Europa.
Inte minst har Turkiet en president som vill utnyttja läget till att expandera.
I Erdogans vision är Turkiet större än sina gränser, han ser ett stor-Turkiet framför sig. Det framgick av hans tal i december:
”Turkiet är mycket större än sitt territorium om 782 000 kvm. Turkiet som nation kan inte undgå sitt öde. Folk som frågar vad Turkiet sysslar med i Syrien, i Libyen eller Somalia förstår inte detta uppdrag och vision.”
Hur Erdogans maktspel utvecklar sig i en värld där USA inte finns tillhanda för att hålla Turkiet tillbaka, blir en fråga för EU att fundera över.