För USA är fienden Kina, för oss andra finns en närmare fiende.
Läser vi världen utifrån var och ens nationella intresse så blir de tvära kasten i politiken lättare att tyda.
Kina är USAs fiende och rival, det enda land som ekonomiskt och militärt hotar USAs globala dominans.
USAs nationella intresse anses ligga i att möta det hotet. Det ger en förklaring till Vita Husets brutala politik de senaste veckorna.
Amerikanerna har sagt det länge, Obama lanserade ju USAs ”pivot to Asia” redan 2011 och såväl som för president Biden som för Donald Trump känns hotet högst akut.
I Washington har därför idén redan omhuldats länge att det är farligt för USA, om Ryssland blir för beroende av Kina, blir en alltför nära partner till Kina. Därför oroar man sig för att Europas isolering av Vladimir Putin föser honom i armarna på Kina.
Joe Biden var alltför anständig för att fullständigt ta avstånd från Ukrainas desperata kamp mot Ryssland men han var alltid väldigt noga med att begränsa hjälpen till ukrainarna.
Aldrig så mycket att Ukraina fick ett övertag i kriget.
Donald Trump har ingen anständighet alls. Han begär att Ukraina ska lägga ned vapnen, acceptera att 20 procent av landet nu övergått till Ryssland och betala USA i naturresurser den helt påhittade summan av 350 miljarder dollar.
Målet för USAs ledning är att bli partner med Ryssland, för att landet inte ska vara Kinas vapendragare i den amerikanska kampen om att dominera världen.
Trumps ministrar har därför redan inlett samtal om att återupprätta diplomatisk förbindelser med Ryssland, har öppnat för handel och investeringar och självklart ska sanktionerna bort.
Trump är helt skamlös här, lägger fram ett utpressningsavtal där Ukraina inte får något i retur och gör sedan allt han kan med hån och falska argument för att rycka av Ukrainas envise ledare Zelenskyj helgonglorian.
Europa är förstås inte ens tillfrågat utan förväntas lyda amerikanska instruktioner.
”Såklart Europa lite senare kommer få vara med vid bordet,” sa utrikesminister Marco Rubio, ”de måste ju ta bort sina sanktioner mot Ryssland också.”
Steg 1 gav dock en oväntad första motgång för Trump-administrationen vilket kan förklara Donald Trumps aggression mot Volodmyr Zelenskyj häromkvällen.
Zelenskyj skrev helt om mineral-avtalet och vägrade lägga ner vapnen inför ryssarna om inte USA lovar garantera Ukrainas säkerhet, om Putin skulle bryta sitt ord.
Zelenskyj vägrar överge Ukrainas nationella intresse – att överleva som en självständig stat.
Steg 2, att få ryske ledaren Putin med ombord, går överraskande segt. Vladimir Putin hoppar inte högt och tjuter ett lyckligt jaaaaaa!, som Trump-gänget tycker att han borde.
Den ryske presidenten nickar istället vagt medhåll och avvaktar alla detaljer innan han låter sig släpas med i ett amerikanskt äventyr.
Rysslands nationella intresse är att bli ett mindre imperium, att dominera sin del av världen. Kanske hjälper Trump till med det, kanske leder hans politiska irrfärder någon annanstans, Putin väntar och ser.
Steg 3, att européerna ska göra som de blir tillsagda, har påbörjats. Trump-administrationen är övertygade om att det kommer gå bra.
Här är det egentliga målet att splittra européerna, dvs att skada EU så hårt det går.
Charmoffensiven mot Keir Starmer ingår i detta, Storbritannien ska utlovas amerikanska fördelar om de hjälper till att splittra EU.
I Vita Huset erbjöds Starmer ett handelsavtal (”we´ll see, maybe, you have a tough negotiatior in Starmer, we´ll see if he can get that” from us) och Trump nickade sedan medhåll till ett AI-samarbete i utbyte mot att Starmer höll med honom om att inga regler för AI som det där jäkla EU håller på med.
I försöken att splittra EU ingår att stötta europeisk extremhöger (tyska Afd, Orban och Meloni tackar) som brukar ha ryss-vänliga tendenser. Vice presidenten JD Vance infann sig ju i Munchens säkerhetskonferens med ett långt tal om att Ryssland och Kina är inte Europas fiender, utan den verkliga fienden är Europas värderingar.
EU väntar sig inom kort från Trump strafftullar och avgifter för oklara brott som EU ska ha begått, där det värsta tycks vara att framgångsrikt sälja varor och tjänster till USA. En konflikt kommer förmodligen att handla om att amerikanska tech-bolag inte har lust att respektera EUs regler men ändå vill fortsätta göra business med Europas 460 miljoner invånare.
Därefter ska de europeiska länderna hållas i Nato-kopplet.
Trump-gängets lösa hot och anklagelser om att Europa inte betalar för sitt skydd saknar visserligen rätt mycket grund eftersom alla länder betalar för sitt eget nationella försvar och inget europeiskt land har ännu bett USAs militär rycka ut för att skydda det.
Men en flod av vaga och brutala ord har främst avsikten att skrämmas så att de europeiska länderna självmant gör insatser i hopp om att få nådigt godkännande av Trump-administrationen.
USA vill inte att européerna lämnar Nato.
Detta gäller inte bara Trump men också tidigare amerikanska administrationer som tillämpat ”De Tre D-doktrinen” åtminstone sedan utrikesminister Albright formulerade den 1998: Europa fick inte Dubblera, Diskriminera (mot USA) eller De-couple från Nato.
Med stöd i den doktrinen har alla initiativ att diskutera europeiska försvarsalternativ under senare decennier skjutits ner från amerikansk sida.
Trumps skäl att hålla européerna kvar i Nato – trots att han har meddelat världen liksom Europas aktuella fiende Ryssland att artikel 5 inte gäller amerikanskt stöd för anfall i Europa längre – är att få stöd mot Kina.
USA behöver allierade i kampen mot Kina.
Européerna kostar bokstavligen inget att hålla kvar för amerikanerna. Man måste bara skrämma dem ibland och det gör Trump så gärna.
Européernas nationella intressen är att fortsätta dra nytta av EU för sitt välstånd och att kunna försvara sig mot det verkliga hotet, Ryssland. Och då måste Ukraina vinna sitt krig.
Här krockar alltså Europas intresse direkt med USAs intresse – ett splittrat Europa och Ryssland som vänskaplig partner.
Men Storbritanniens Keir Starmer hoppas kunna överbrygga den konflikten.
Starmer hade för ett par veckor sedan bjudit ett tiotal europeiska ledare för att tala försvar i London imorgon söndag. Nu har gästlistan vuxit, ju rörigare dagspolitiken blivit.
Starmers regering anser att Storbritanniens nationella intresse gynnas av att vara en mellanhand mellan USA och EU – att få ut vad man kan av bägge, i form av så fri handel som möjligt och assistans till brittiskt försvar i form av militär allians.
Starmers ursprungliga idé med söndagsmötet var att följa upp hans besök i Vita Huset med erbjudande till övriga europeiska ledare att hjälpa dem med den fientlige Trump.
Den brittiske premiärministern tycks ha trott att han kunde vara den som leder Europa militärt.
Inom Nato. Genom att mäkla med den argsinte Trump.
Därför berömde han Donald Trump under sitt besök för amerikanens obehagliga ”fredsplan” och han lovade Trump att fixa åt honom 30 000 europeiska soldater som skickas ut mot Ryssland utan Nato-skydd som fredsbevarande trupper… när Ukraina väl gått med på att lägga ned vapnen.
Till mötet på söndag kommer denne mäklande brittiske värd nu få ta emot både Volodmyr Zelenskyj – direkt från grälet i Vita Huset – och ett antal europeiska ledare som ser USAs avhopp från artikel 5 som en betydligt viktigare fråga att diskutera än den brittiska idén att de ska ställa upp sina egna värnpliktiga mot ryska soldater.
Ett problem med de brittiska ambitionerna är ju att de rimmar med vad USA har planerat för Europa… med som slutmål ett splittrat EU.
Här är dock Ukrainas öde en joker. Britterna kan inte både göra Trump nöjd och leva upp till sina egna – säkert allvarligt menade – ord om att stödja Ukraina.
Hur EU/Europa kommer att hantera USAs plan om att dumpa Ukraina, göra Ryssland till partner och Kina till största hotet, det har vi inte sett i praktiken än även om de i ord förklarar sin absoluta vägran.
Men Donald Trump, JD Vance och Marco Rubio är självsäkert övertygade om att européerna kommer falla in i ledet.