Vinnare på DÖ:s död: Anna Kinberg Batra – Vilsen M-ledning överlevde

På ettårsdagen av Decemberöverenskommelsens födelse kan vinnare och förlorare utses.

På kort sikt är den tydligaste vinnaren Moderatledaren Anna Kinberg Batra. Förlorare är KD:s Ebba Busch Thor och statsminister Stefan Löfven.

Uppgörelsen om att det största politiska blocket skulle få bilda regering och få igenom sina budgetar var den förre moderatledaren Fredrik Reinfeldts stora strategiska mål. Det var hans sätt att se till att Moderaterna kunde hålla ihop den borgerliga alliansen och se till att inget av partierna gick över blockgränsen och gav huvudmotståndaren Socialdemokraterna möjlighet till ett nytt långt regeringsstyre i Sverige. Han drev strategin även som ett sätt att på nytt pressa in Socialdemokraterna i ett block med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Om S lyckas locka över något av de andra borgerliga partierna riskerar M en lång ökenvandring i opposition.

Den maktstrategin var betydligt viktigare för Fredrik Reinfeldt än den flyktingpolitiska uppgörelsen med Miljöpartiet som var mer av en taktisk manöver för att markera avstånd mot Sverigedemokraterna. Flera av de borgerliga partierna riskerade att förlora mittenväljare, som gett dem valsegrarna 2006 och 2010, om de lät sig bli beroende av ett främlingsfientligt parti som Carl Bildt-regeringen 1991-94.

Därför såg de borgerliga strategerna det som en seger när Stefan Löfven till slut gick med på Decemberöverenskommelsen. Den borgerliga sammanhållningen, som tog så lång tid att få till stånd inför valet 2006, kunde vidmakthållas.

Men i de borgerliga partileden var många inte intresserade av det maktstrategiska tänkandet. De var upprörda över att de skulle släppa fram en socialdemokratisk statsminister och en vänsterbudget trots att det fanns en majoritet emot i riksdagen. Den tidigare moderate försvarsministern Anders Björck räknade öppet in Sverigedemokraterna på den borgerliga sidan: ”Sanningen är att Sverige har en borgerlig majoritet i dag.”

När Stefan Löfven framställdes som en segrare på DÖ i medierna och Fredrik Reinfeldt som dominerande partiledare var borta blev motståndet alltmer öppet i partileden. Anna Kinberg Batra och den nya partiledningen riskerade ett nederlag eller att hennes parti skulle framstå som djupt splittrat på partistämman den 16 oktober.

Men M-ledningen räddades av KD:s riksting veckan innan. Den nyvalda Ebba Busch Thor stod inte fast vid partiets långsiktiga uppgörelse med de andra borgerliga partierna och tog inte strid mot kraven att hoppa av DÖ. Bilden av KDU-ordföranden Sara Skyttedal som mitt i kongresshallen sprutar dyr champagne för att fira uppbrottet från den borgerliga sammanhållningen kommer troligen för evigt att manifestera Ebba Busch Thors politiska ledarskap.

KD-politikerna som drivit fram avhoppet, som Anders Andersson, Lars Adaktusson, Charlie Weimers och KDU-ledningen, hoppades på stigande opinionssiffror när de kunde framstå som det enda rumsrena oppositionspartiet. Men när Anna Kinberg Batra tätt följd av Folkpartiet och Centern förklarade att DÖ var död eftersom ett parti hoppat av stod KD där enbart med rollen av att ha ökat den politiska kris som råder i landet.

Anna Kinberg Batra undgick därmed risken för ett förnedrande nederlag på partistämman. DÖ-motståndarna med Finn Bengtsson i spetsen hade bara väderkvarnar att slåss emot.

I förvirringen efter upplösningen av DÖ och den snabbt tilltagande flyktingkrisen flyttades fokus från M-ledningen och över på S-MP-regeringen.

M-ledningen har gjort ett flertal vilsekörningar.

+ Anna Kinberg Batra föreslog lagstiftning om minoritetsstyre – ett slags lagstiftad DÖ – men fick snabbt backa sedan Stefan Löfven kallt avvisat inviten.

+ Partisekreteraren Tomas Tobé hotade fälla regeringens budget om den inte gjorde upp med Vänsterpartiet.

+ M-ledaren talade vagt om att eventuellt ändra i regeringens budget i riksdagen. Men fick backa även från det när Folkpartiet meddelade sig inte vilja delta.

+ M-ledningen kastade fram rader av nya förslag om skärpt flyktingpolitik. En del förslag var så framhastade att partiet inte ens kunde försvara sig mot anklagelser om att de stred mot internationell lagstiftning.

Men M-ledningens svajiga agerande doldes när regeringen framstod som ännu mer förvirrad inför flyktingkrisen och inte längre kunde skylla på oppositionen för sin hantering.

Därför blir förlorarna på DÖ:s död Stefan Löfven och Ebba Busch Thor. Det syns också i opinionssiffrorna, där förtroendet sjunkit för dem båda och deras partier ligger på historiskt låga nivåer.

Vem som blir de långsiktiga vinnarna och förlorarna på DÖ:s död är svårt att sia om. Inget av de borgerliga parterna är intresserade av att kliva över blockgränsen, samtidigt som M-ledningen förlorat sin auktoritet över de andra borgerliga partierna.

De flesta partier, utom Sverigedemokraterna, har uppenbara problem att veta hur svensk politik ska möta en snabbt förändrad verklighet och en uppenbart missnöjd väljarkår.