EUs klimatpolitik spiller över alla gränser

Plötsligt kom ett fotbyte i EU och denna gång till fördel för en stramare klimatpolitik.
EUs nya klimattullar ser verkligen ut som smart konkurrenspolitik med global effekt.

På fredagen beslöt EUs regeringar att skärpa CBAM, det vill säga de kommande importavgifterna för industrigods som vållat växthusgas-utsläpp vid tillverkningen.
Är det klimatpolitik?, handelspolitik? industripolitik?
CBAM verkar få skärpta klimatregler att sammanfalla med EU-politikernas prioritet, att hjälpa sin egen industri samtidigt som det får omvärlden att följa efter.

CBAM trädde ikraft i januari i år för järn, stål, cement, aluminium, konstgödsel och vätgas men under detta första år avkrävs importörerna ”bara” dokumentation och rapportering till EU. Från februari nästa år ska avgifterna börja betalas in. I princip ska det kosta lika mycket som EUs tunga industri betalar via utsläppshandeln ETS (just nu drygt 75 euro per ton).

En trevlig sak med ETS och snart även med CBAM är nämligen att det drar in pengar till EU-regeringarna och till EU-kassan när företag köper utsläppsrätter. 43 miljarder euro år 2025, till exempel.

Det drar inte in lika mycket från alla, dock.
EUs tunga industri har i stort sett sluppit undan (annars skulle de ”tvingas” flytta utomlands för att överleva i global konkurrens). Nu måste den avvänjas stegvis från gåvan om gratis utsläppsrätter som man dessutom kunnat sälja till god vinst. Om europeisk industri inte faktiskt betalar några klimatavgifter, kan man nämligen inte (enligt WTOs regler) ta betalt av importörerna.

Den avvänjningen har europeisk tung industri lobbyat vildsint mot. Så vildsint att Tysklands förbundskansler Friedrich Merz lovade dem att det skulle han ordna, han hade förberett att avskaffa ETS, lita på honom…
… bara för att bli attackerad av övrig industri som ilsket hojtade att `hallå, vi har lagt ned massor på att minska våra utsläpp och har bara väntat på CBAM för att få räkna hem den segern i konkurrensen mot våra utländska rivaler som äntligen också ska få betala för sig, tänker du ta ifrån oss det?!
Friedrich Merz backade snabbt.

Hans trogna vapendragare i EU-kommissionen, Ursula von der Leyen, sympatiserade dock och har nu föreslagit att europeisk, tung industri får behålla 75 procent av sina gratis-utsläpp. Plus tröstas med förslaget om en helt ny ”Decarbonisation Fund” som ska kompensera en industri klämd i konkurrensen.

En nackdel med att förlänga avvänjningen är förstås att då skulle EU och regeringarna inte dra in lika mycket pengar, varken på ETS eller på CBAM som måste motsvara ETS-nivån.
Men europeisk industri kom med ett annat önskemål som kunde väga upp bortfallet.
De påpekade risken med CBAM, att företag väljer tillverka varor med innehåll av järn, stål, aluminium, osv utanför EU, i länder där deras största råvara inte belagts med utsläppsavgifter. Och att dessa företag sedan importerar sina varor in i EU till lägre pris än europeisk industri kan erbjuda.

EUs nya skärpning av CBAM består därför i att EU lägger till betalkrav på flera hundra varor med ett stort innehåll av järn, stål, aluminium, osv. EU-kommissionen föreslog 180 produkter, EU-regeringarna la till ännu fler. (Aktuell Hållbarhet ger oss listan över 30 berörda sektorer här.)
Resultat:
Europeisk industri skyddad, extra avgifter rinner in till kassan, klimatinsatser krävs av ännu många fler importörer.

Nästa stora fajt kring CBAM handlade om en kris-paragraf.
EU-kommissionen föreslog att om en sektor av europeisk industri for illa, skulle kommissionen hastigt och lustigt kunna lägga till deras varugrupp till listan så att deras rivaler gavs en extra avgift att betala.
En rad regeringar har slagits just för att det ska vara enkelt att bevilja det när en industrisektor har det besvärligt.
Frankrike har för sin del pressat för att konstgödsel genast borde undantas eftersom Trumps Iran-krig gjort konstgödsel extremt dyrt.

Fredagens utfall blev ett annat. EU-kommissionen får visserligen överväga undantag men regeringarna avlövar kommissionens makt att utnyttja det rejält.
För en extra varugrupp att sättas upp i efterhand, måste det handla om grava och oförutsägbara omständigheter vilka skadar den inre marknaden, ett fall som svarar mot tydligt definierade kriterier. Prispåslaget måste sedan ha pågått i minst sex månader och vara högre än 50 procent av genomsnittspriset de senaste tio åren och det får inte heller finnas andra åtgärder att ta till. Dessutom blir detta nya undantag tidsbegränsat (ett år), inte permanent.

Den europeiska debatten om att urvattna, skärpa eller bygga ut CBAM, missar som regel att EUs CBAM inte längre bara är en europeisk fråga, det har blivit globalt redan innan det ens fullt ut trätt i kraft.
CBAM har gett effekt på klimatarbetet samtidigt som det skrämt upp affärsvärlden som betraktar CBAM enbart som ett sätt för EU att jäklas med importörer.
Vissa såg nämligen förslaget om varulistan som ett nytt handelsinstrument vilket kommissionen skulle kunna använda mot globala konkurrenter. Sköt er, eller era varor hamnar på listan!
Men den möjligheten sköts alltså ner av EU-regeringarna.

Men kommer CBAM leda till en ny global ordning, ”The New Carbon Order”, ett handelsblock där EU och Kina, EUs största importör ingår men USA utestängs?
Den risken ser amerikanska tankesmedjan CSIS (Center for International Strategic Studies) som varnar för att Kinas pågående mycket intensiva arbete på att anpassa sig till CBAM, öppnar för det:

”Kinas institutionella utveckling inom koldioxidregleringen tyder på att man måste ägna betydligt större uppmärksamhet åt hur handelspolitiska skyddsåtgärder, såsom CBAM, kan påverka andra länders agerande.
I Kinas fall verkar CBAM ha påskyndat delar av en befintlig agenda för koldioxidreglering och kan fungera som en drivkraft för att säkerställa efterlevnad.
När USA väljer att åter engagera sig i det globala utsläppsarbetet kan man komma att upptäcka att reglerna har skrivits om under dess frånvaro.”

Vad Kina sett sedan länge och andra länder likaså (CBAM-förslaget kom redan år 2019) är att bästa sättet undvika EUs nya avgifter, är ett eget nationellt system för klimatavgifter. Den som redan har betalat klimatavgift för sin vara hemma, slipper som sagt betala EUs avgift.
CBAM gör på så vis ett rejält bidrag till globalt klimatarbete.

Eftersom EU är en av världens största marknader där man gärna vill sälja, har många länder gjort just så. Indien, Kina, Turkiet, Vietnam och Australien har satt upp egna system liksom Storbritannien, Norge, Kalifornien, Kanada, Japan, Ukraina…
CBAM gör ett rejält bidrag till globalt klimatarbete och EU får sitta som domare över om andra länders system för klimat-avgifter håller måttet.

CBAM är därmed bevisligen en grej – om det kan skrämma amerikanska bedömare och få Kina mfl att bedriva klimatinsatser.
Farhågor från industrilobbyister att systemet var så otympligt att det skulle skada handeln för EU och minska importen har i alla fall under detta första halvår kommit på skam. Ingen sådan effekt syns. Istället inrapporterade importörer över 1,6 miljarder ton gods, precis som begärt.

Och på fredagen godkände alltså den överväldigande majoriteten av EU-regeringar ett nytt, utvidgat CBAM. EU-regeringarnas version går nu till förhandling med den andra lagstiftaren Europaparlamentet vars idéer ligger nära, men med några extra skärpningar att föreslå.

CBAM har fått eget liv utanför EUs gränser.
CBAM börjar snart dra in miljarder till EU.
Klimatpolitik kan tydligen vara bra politik, det är inte bara något som EU-politiker tvingas berömma i högtidstalen för att det är politiskt korrekt.