Brics är nog inget som EU behöver ligga vaken om nätterna för.
Bricsländer och alla andra i The Global South däremot, där krävs nog annat ljud i skällan från Europa.
Brics höll ett toppmöte i Sydafrika i slutet av augusti och det såg onekligen ut som som de starke männens ljuva revansch på den förkättrade västvärlden.
Kinas president Xi stod för huvudtalet (fast lät en underhuggare läsa upp det) och det handlade om inget mindre än en ny världsordning. Västvärldens G7 månde darra, de snabbväxande Brics-länderna närmar sig snabbt en lika stor andel av global BNP.
Brics står som bekant för Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika. Där strålade sålunda triumfatoriskt sida vid sida president Xi, premiärminister Modi, president Lula, president Ramaphosa – fast ingen president Putin.
Retligt nog har krigstribunalen i Haag utlyst en efterlysning på Putin för krigsbrott och Sydafrikas Ramaphosa hade varnat ryssarna att man nog inte kunde strunta i den trots allt.
Det säger något om att det kanske inte riktigt räcker med att vilja ha global makt, för att få den.
Brics-länderna är eniga i sin kritik om det malliga väst men det är ungefär det. Sydafrikas ledare gjorde tydligt före mötet att det här mötet skulle inte vara anti-väst.
Indiens Narendra Modi från Indien har ingen som helst avsikt att ingå i en klubb där Kina bestämmer.
President Lulas tal hyllade multilateralism och då inte alls vad Kina tänker sig utan FN för fred, Parisavtalet om klimat och Bretton Woods-institutionerna för valutor.
Skillnaden mellan Brics och till exempel EU, är att EU-länderna ser att det kan utgöra en vinst för dem i kompromisser och de lyckas därför enas.
Kan någon se Kina underkasta sig en omröstning och förlora? Kan någon se Modi göra det?
Brics-länderna har inget gemensamt syfte (vilket föralldel kan sägas om G7 också som får kämpa för att framstå som annat än en pratklubb) .
Ett talande exempel är Brics försök att slippa från det starka grepp som dollarn håller om världshandeln. Ingen i Brics har minsta lust att ersätta dollarn med Kinas renminbi vilket vore att underkasta sig Kinas dominans.
Istället går Brics plan ut på att ta fram en digital valuta av brics-mynt. Vem ska garantera den valutans värde? En pinsam idé, säger ekonomen som för 20 år sedan döpte de här fem till Brics.
Initiativet att bjuda in fler länder till Brics-klubben – Iran, Algeriet, Saudiarabien och tre till – lär inte göra samlingen mer sammansvuren. Ju fler envåldshärskare som ogillar att låta sig röstas ned, desto större oenighet.
Ändå visar de triumferande minerna från Sydafrika-mötet något som västvärlden och EU behöver ta på största allvar, nämligen att vad man kallar The Global South måste börja räknas på riktigt.
Och då verkligen inte bara dessa fem.
Ett banalt skäl är att västvärlden behöver deras råvaror mer än någonsin. Det pågår en jakt på kritiska mineraler och därför kan man ena dagen notera att USA har skrivit kontrakt med Kongo och nästa dag att EU tecknat avtal med Chile.
Det handlar om arbetskraft också. Sedan pandemin bristen på arbetare blivit mer och mer akut i Europa, i USA, i Kanada, i Japan…
EUs kommissionsordförande Ursula von der Leyen besökte Filippinerna strax efter sin resa till Chile. Polen flyger sedan några år tillbaka in filippiner i stora lass för att fylla deras industrier och lastbilshytter. Tyskland har skrivit avtal om att ta in fler indier.
Från Afrika tar sig arbetskraften alldeles frivilligt men där gör européerna allt för att få dem att stanna hemma.
Von der Leyen har hedrat Tunisiens nye diktator med leende besök och utlovat miljarder om han får stopp på överfarten till Sydeuropa.
Hon slöt ett avtal med Namibia för ett halvår sedan om vätgas och besöker i oktober Sydafrikas Cape Town för att delta i ”Afrikas toppmöte om kritiska mineraler.”
Tiden kanske verkligen är kommen när västvärlden inte längre kan diktera villkoren för The Global South.