Israel har en deI att göra med att den efterlyste krigsförbrytaren Vladimir Putin i lugn och ro kunde ta emot 36 regeringschefer och FNs generalsekreterare i veckan.
Två gånger har Iran attackerat Israel efter terrorattacken i oktober 2023. Båda gånger utgjorde hämnd för att Israel dödat högt uppsatta iranska ledare. Båda gånger valde Iran att inrikta sig mot militära mål.
Vid det första tillfället i april, skickades flera hundra missiler och en israelisk beduin skadades lindrigt. Den andra gången i oktober med ännu fler missiler dog en palestinier och en israel ”indirekt.”
Iran tycks hålla tillbaka, ovilligt att provoceras in i ett öppet krig – kanske för att man inte anser sig stark nog för tillfället.
Men viktigt var att kring en tredjedel av de iranska missilerna tycks träffat sina mål (militära baser).
President Biden reagerade med att sända till Israel USAs mest avancerade missilskydd Thaad tillsammans med ett hundratal amerikanska soldater.
Regeringen Netanyahu, nu tryggt gömd bakom det bästa missilskydd som finns, gick i natt till flygattack mot Iran och bombade bland annat huvudstaden Teheran.
Israel har därmed nu i oktober bombat huvudstäderna i tre grannländer: Iran, Libanon och Syrien.
Med USAs benägna hjälp och under EUs tystnad.
Det här är ett av de tyngre skälen till att den efterlyste Vladimir Putin kunde få så många regeringschefer att besöka honom i den ryska staden Kazan i veckan som gick.
Det var Brics som höll möte i Kazan och Putin är tillfällig ordförande. Brics var först bara ett namn på fem snabbt växande länder (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) men gruppen fann snart värde i att ses ibland. De visade sig ha en del gemensamma intressen.
30 länder till från Latinamerika, Asien, Afrika och Europa tror sig också ha delade intressen med Brics varför de skickade sina ledare till mötet.
Här fanns Iran bredvid Ryssland, Saudiarabien och Bolivia, Natolandet Turkiet bredvid kommunistiska Kuba liksom de ekonomiska miraklen Vietnam, Malaysia, Indonesien och Thailand.
De diskuterar internationella alternativ till dollarn, ett internationellt skatteavtal och tillträde för dem till internationella organ – vad de kallar en verkligt multilateral världsordning.
Först och sist delar dessa länder nämligen en frustration över USA och väst. Denna växer till öppen ilska över kriget som väst medvetet stöder – eller blundar för – i Mellanöstern.
Israels krig mot palestinierna har förklarats i riskzonen för att utgöra ett folkmord av den Internationella domstolen. Netanyahu och flera av hans ministrar har begärts förklarade krigsförbrytare.
FNs generalsekreterare har vädjat, varnat och fördömt Israels handlande som riskerar explodera i ett storkrig i Mellanöstern.
Men väst gör ingenting.
Redan nu utgör Israels krig en pågående förlust för många länder eftersom vältrafikerade handelsvägar passerar utanför dessa fönster. Numera under stor risk för beskjutning.
Hittills har USA varit den yttersta garanten globalt för att kommersiella transporter kan löpa på – här har USA abdikerat.
Så när USA och Europa istället vill att världen ska behandla Putin som en krigsförbrytare och vägra handla med Ryssland – då finns inte många i den här gruppen som är villiga att lyssna.
Och grejen med Brics är att dessa länder nu representerar minst en tredjedel av världsekonomin liksom halva världens befolkning.
Brics rymmer all ekonomisk kapacitet som behövs för att tvärtom tillåta Ryssland, Iran och alla andra länder som väst vill straffa ut, att fortsätta köpa och sälja både energi, livsmedel och viktig teknologi.
Så det är precis vad Brics-länderna gör.
Den regelbaserade världsordning som USA etablerade efter andra världskriget vilken framgångsrikt säkrat handel och ökat välstånd globalt, den förmår inte längre att isolera och straffa ut skurkar.
Att USA länge tilldelat sig själv rätten att avvika från reglerna och starta krig i andra världsdelar, avrätta motståndare i andra länder eller fängsla människor utan rättegång i decennier, det har övriga världen tolererat… retat sig på, men underkastat sig.
USAs roll för att skydda handelsförbindelser och garantera ett betalningssystem genom dollarn är så avgörande för internationell handel, att man tagit det onda med det goda.
Inför valet i USA kan alla se, att hur valet än slutar, väntar inrikespolitiskt kaos den nye presidenten. Det känns osannolikt att landet skulle förmå börja bidra mer till internationell stabilitet även om de skulle få en president som inte är lika utrikespolitiskt oskicklig som Joe Biden.
Brics kommer inte att samla sig till att bli det nya USA. Medlemmarna är internt splittrade i många frågor.
Kina är inte heller nära att vara kapabelt ersätta USA.
Men genom att mötas, hitta gemensamma punkter och vilja hjälpa varandra när deras intressen sammanfaller, så som de hjälper Iran och Ryssland, är de redan starka nog att omintetgöra västs idéer om att kunna få skurkstater att ändra kurs.
Enbart Kina och Indien tillsammans med de andra framgångsrika asiatiska länderna kan bygga egna leveranskedjor som räcker väldigt långt.
De kan knyta ihop sig med sina ryska grannar och utan att behöva sträcka sig alltför mycket, nå ner till Mellanöstern.
Kina bygger järnväg, ledningar och nätverk för fullt. Gasledningar från Kina går till Turkmenistan och möter där gasledningar från Iran.
Mitt i smeten sitter då EU som inte kan räkna med hjälp från USA. Inte för handeln genom Suezkanalen och Medelhavet, inte i Ukraina och verkligen inte med hjälp inför en ny flyktingström som Mellanöstern-kriget lär leda upp mot Europa.
EUs starkaste kort är den inre marknaden, dess attraktion som handelsplats.
Men handel kräver regler och aktörer som följer reglerna.
Detta vet också många av de länder från Asien, Afrika och Latinamerika vars regeringschefer reste till Brics-mötet.
Här delar de ett vitalt intresse med EU.
Hög tid därför för EU att bygga allianser för att rädda vad som räddas kan av världshandeln.
Och om EU ska kunna rädda någon trovärdighet inför omvärlden, är det hög tid att droppa följsamheten inför USAs utrikespolitik.
Att stödja Israel kommer med ett högt pris för Europa i en värld där USA inte längre är allenarådande.