EU skaffar sig nya lekkamrater för att hantera delade intressen – första toppmötet med Gulfstaterna.
Kontakterna med Mellanöstern skruvades upp ett rejält snäpp när EUs alla stats- och regeringschefer tog emot i Bryssel på onsdagen för ett toppmöte.
Hans höghet Sheikh Tamim bin Hamad Al Thani från Quatar och Saudiarabiens kronprins Mohammed bin Salman bin Abdulaziz Al Saud blandade sig med Ulf Kristersson och Olaf Scholz, för att nämna bara några.
EU har plötsligt gemensamma intressen med Gulfstaterna vilket kräver varmare relationer.
Först och mest akut är Israels krig i Gaza och nu även i Libanon. Krig i regionen spiller över på grannarna i syd (Gulfstaterna) liksom grannarna i norr (Europa).
Om vi bortser från det oerhörda mänskliga lidandet blir handel ett problem, transportvägen genom Suezkanalen har blivit livsfarlig, att resa överhuvudtaget utgör stor risk och till det kommer flyktingströmmar som skapar oro.
Innan Israel anföll, huserade Libanons kring 2,3 miljoner flyktingar. Dessa och hundratusentals libaneser söker nu desperat en säker plats undan bomber och krypskyttar.
Varken Gulfstaterna eller EU kan påverka kriget, det kan bara USA som inte vill.
Där finns en hel del att samtala om.
Gulfstaterna har ett intresse i handel med EU, deras näst största handelspartner. Inte minst vill man gärna ha tillgång till europeisk klimatteknologi vilket blir av allt större betydelse i Mellanöstern.
EU för sin del har ett helt förnyat och växande akut intresse i handel med Gulfstaterna. I försöken att avvänja sig från rysk gas, har EU förhandlat viktiga gaskontrakt med Quatar och vill gärna fortsätta de affärerna.
Gulfstaterna har sin andel av kritiska mineraler som européerna också behöver.
Noga taget har EU faktiskt diskuterat med GCC i femton års tid om ett brett handelsavtal. Det har framförallt stupat på att EU krävt paragrafer om mänskliga rättigheter och på senare tid, även klimatarbete av Gulfländerna vilket de vägrat.
Nu är det tydligt att EU är på väg att flytta sig. För att inte se ut som att man ger upp dyrbara principer, överväger européerna att istället varianten att göra ”tekniska överenskommelser” vilka kunde gälla för enskilda produkter eller sektorer.
En tredje ambition från EU är att vinna Gulfstaternas stöd mot Ryssland och för Ukraina.
Det får man dock inte.
Gulfstaterna accepterar nämligen inte att EU stödjer Israel och mer eller mindre struntar i palestinierna.
De har visserligen egna gäss att plocka med Ryssland (fuskar med oljepriset, snor asiatiska marknadsandelar från Gulfländerna, säljer vapen till huthi-rebellernas egna lilla krig i transportlederna) men de köper inte därför EUs försök att få dem välja sida mellan Ryssland och Ukraina.
Inte utan att EU tar avstånd från Israels krig.
Ännu ett ämne att diskutera (i korridorerna) är Iran. USA har arbetat intensivt i ett antal år på att få de arabiska staterna (och Europa) att isolera Iran.
De ambitionerna faller nu ihop i hög fart. Saudiarabien har öppnat för täta samtal på regeringsnivå med Iran liksom Bahrain.
Iran har Kina på sin sida och Gulfstaterna har egna, täta relationer med Kina.
Det är inte uteslutet att det blir EU som i framtiden flyttar sig i Iran-frågan, snarare än Gulfstaterna. För EU är stabilitet i regionen viktigare, än det är för USA.
Toppmötet i onsdags gav inga genombrott alls, utan med något vagt ställda förhoppningar om nära samarbete på en rad områden. Med andra ord, det gav ingenting konkret.
Just nu.
Men framförallt var detta ett tillfälle för EU att pröva på att arbeta som geopolitisk aktör utifrån sina egna intressen, finna allierade, undersöka möjligheter – när USA flyttar sitt fokus bort från regionen och över till Asien.