”Det är fake news!” deklarerade president Kais Saied. Hundratals flyktingar som deporterats ut i öknen av tunisisk militär har inte hänt.
Nu stod den autokratiske presidenten sida vid sida med tre EU-ledare och lovade stoppa och ta emot återsända migranter i utbyte mot mångmiljardstöd. Då ville ingen av dem prata om hur flyktingarna behandlas. För avtalet med Tunisien ska också bli en modell för att få grannländernas regimer att stoppa flyktingvågen.
-Det här avtalet gör det lättare att skicka tillbaka asylsökande, sade premiärminister Mark Rutte nöjt.
-Det här avtalet kan bli en modell för en ny relation med länderna i Nordafrika, sade en glädjestrålande premiärminister Giorgia Meloni, som står värd för ett internationellt toppmöte om migration kommande helg i Rom.
President Saieds och EU-topparnas deklarationer möttes med applåder. Några möjligheter till frågor från journalister gavs inte.
Det är EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen som i all hast fått fram avtalsförslaget och ”modellen” för att locka de afrikanska diktatorerna till förhandlingsbordet.
När Sveriges migrationsminister Maria Malmer Stenergard och migrationskommissionär Ylva Johansson i början av juni hyllade varandra för att EU-regeringarna hade nått en uppgörelse om en ”migrationspakt” undrade alla varför Italien röstat för den. I ”pakten” fanns inga bindande krav om gemensamt ansvar mellan länderna för de tusentals flyktingar som tar sig över Medelhavet.
Men det stod klart bara några timmar senare. Premiärminister Giorgia Meloni hade fått löfte från Tyskland och flera andra stora medlemsländer om stora insatser för att få Tunisien att stoppa migrantbåtarna och acceptera att ta tillbaka flyktingar som tagit sig över Medelhavet. Kommissionens ordförande Ursula von der Leyen var redan på väg till Tunis med ett förhandlingsbud.
I sällskap med Meloni och Nederländernas Mark Rutte kom med von der Leyen med en lång lista med erbjudande om 1,5 miljarder euro i presenter om president Saied går med på deras krav om att hejda migrantströmmarna.
En dryg månad senare kunde ”EU-trojkan” komma tillbaka till Tunis för att underteckna ett ”Memorandum of Understanding” enligt kommissionens förslag.
När von der Leyen presenterade uppgörelsen nämnde hon migration först som sista punkt:
+ EU lovar att rädda Tunisien från statsbankrutt med direkt budgetbidrag i år på 150 miljoner euro. Resten av ett finansiellt stöd på 900 miljoner ska diskuteras under hösten.
+ Tunisiska studenter ska få möjlighet att studera i EU:s Erasmusprogram. EU lovar yrkesutbildning för tunisier, underlätta visumreglerna och även öppna för legal invandring från Tunisien utan att nämna något om antal.
+ EU lovar också att underlätta exportmöjligheterna för tunisiska företag, genomföra dragningen av en elkabel till Europa, locka investerare till Tunisien för gröna satsningar på solenergi och vätgas som även kan gynna Europa.
+ Till sist tog Ursula von der Leyen upp den mest akuta frågan för EU. Drygt 100 miljoner euro ska gå till insatser för att försöka stoppa flyktingbåtarna över Medelhavet. EU:s myndigheter ska arbeta tillsammans med Tunisien.
-Återsändande av migranter från EU till Tunisien ska ske i ”full respect för mänskliga rättigheter”, försäkrade von der Leyen.
Men EU-kommissionen har redan gått längre och har räknat fram priset för den migrationspolitik som EU-regeringarna kräver – att försöka helt stänga gränserna för flyktingar: Det kommer att kosta 15 miljarder euro (170 miljarder kr) och kommissionen begär därför höjda budgetanslag från medlemsländerna.
+ Ska avtalet med Tunisien bli en modell för migrationsuppgörelser och ekonomiska avtal med övriga länder i Nordafrika krävs 10,5 miljarder euro i nya anslag.
+ Avtalet med Turkiet och grannländerna för att hjälpa syriska flyktingar beräknas kosta 2,5 miljarder euro.
+ Den skärpta gränsövervakningen och lägren för att ta emot flyktingar enligt EU:s migrationspakt beräknas till 2 miljarder.
Det är långt ifrån klart att det här avtalet med Tunisien blir verklighet. President Kais Saied vägrar fortsatt att gå med kraven från Internationella valutafonden, IMF, i förhandlingarna om ett lån på nära 2 miljarder euro. IMF:s vill se bantning av den stora administrativa statsapparaten och av bränsle- och mjölsubventioner. Men Saied är orolig för ett folkligt uppror mot att hans auktoritära regim inte kunnat genomföra de ekonomiska förbättringar som han lovade när parlamentet upplöstes och presidentmakten stärktes.
President Saied efterlyste ett ”samarbete utanför det globala finansiella systemetet” och verkade hoppas att EU-länderna ska pynta in i stället för IMF och hålla landets ekonomi under armarna utan en massa ekonomiska krav.
Men uppgörelsen ska också godkännas av EU-regeringarna och samarbetet mellan EU och grannländerna runt Medelhavet har en lång historia av proklamationer och misslyckanden.
”Barcelonaprocessen” eklaterades redan 1995 med storstilade ambitioner om fördjupat ekonomiskt och politiskt samarbete. Men den havererade när EU försökte dra in Israel-Palestina-konflikten i samarbetet.
Nästa försök att få fart på samarbetet kallades Medelhavsunionen när den drogs igång på ett toppmöte i Paris 2008. Den har lett till begränsade framgångar som handelsavtal mellan EU och Algeriet, Egypten och Tunisien, men inte det frihandelsområde som utlovades.
EU-avtalet om att skicka tillbaka asylsökande till Tunisien kommer också att möta protester för att det bryter mot internationella regler.
President Saied säger att det är ”fake news” av Röda korset när organisationen slagit larm om att flyktingar gripits och transporterats till öknen vid gränsen till Libyen.
Ibrahim, a Congolese migrant who used to live in the Tunisian city of Zarzis, told AFP he was stopped on the street on his way back from work. “They dropped us in the desert,” he said. “We’ve been in the desert for many days.”
Tunisian rights groups said on Friday that between 100 and 150 migrants, including women and children, were still stuck on the border with Libya.
Det blir en brutal kollision när EU-regeringarnas krav på stängda gränser för flyktingar ska genomföras med ett avtal med Tunisien och leva upp till illusionen om att ”återvändandet av flyktingar ska ske i full respekt för mänskliga rättigheter”.
Den tunisiske professorn Sofien Jaballah förutspår i en analys att EU:s krav på Tunisien inte kommer att lyckas stoppa migrantbåtarna över Medelhavet:
”A genuine solution requires recognizing the right to a decent life and freedom of movement as a means to improving living standards. The North must acknowledge that its economic dominance over the South comes at a cost: a massive migration of people who have been impoverished by laws and policies set by powerful groups.”