EUs utsläppshandel skruvas för att rädda gammelindustrin

EU-kommissionens reform av utsläppshandeln påstods rädda både europeisk konkurrenskraft och klimatet.
Men det är den gamla, bortdöende industrin som den räddar.

I princip all pressrapportering om EUs reformförslag av utsläppshandeln (ETS) säger detsamma: Det här är hur EU-kommissionen avlastar industrin rejält från att behöva minska utsläppen.
Gammelindustrin.

En reform av EUs största succé i klimatarbetet, utsläppshandeln, är nödvändig. EU tog förra året ett extra ett klimatmål – 90 procent lägre växthusgasutsläpp år 2040 – vilket innebär att ETS måste kalkyleras om lite eftersom det hittills varit inriktat på år 2050.

ETS som funnits sedan 2005, har fungerat så väl genom att sätta ett pris på utsläpp. Politikerna sätter ett tak för tillåtna utsläpp, fördelat mellan länder och industrisektorer. De industriföretag som överskrider taket får betala genom att köpa utsläppsrätter på marknaden.

Detta har blivit en kassako för EUs medlemsländer som fått behålla 75 procent av pengarna (vilket de skulle ha använt till att minska andra utsläpp men för det mesta inte gjort).
Sverige fick t ex 3,7 miljarder kronor år 2023
Ännu större kassako har det varit för tung industri som givits gratis utsläppsrätter (för annars måste de flytta sin verksamhet utomlands, säger de) vilka de har kunnat sälja på marknaden till miljardvinster (vilket de skulle ha använt till att minska sina utsläpp men inte gjort i någon högre grad.)

Resultatet av systemet är att europeisk industri minskat de totala utsläppen med 40 procent och att smart klimatteknologi har vuxit fram i Europa. Jovisst, Kina dominerar på vindkraft och solpaneler men det finns oändligt mycket mer och Europa är enormt starkt globalt på clean tech.

Vad EU-kommissionen säger sig vilja åstadkomma med sin översyn av ETS, är att stärka europeisk konkurrenskraft utan att ge efter på klimatmålen.
Men vad man istället gör, är att gynna lat och eftersläpande gammelindustri och straffa innovativ, snabbfotad industri.

Till exempel behöver antal utsläppsrätter (alltså utsläpp) enligt förslaget inte minskas lika fort utan förskjuts till efter 2040.
Sett ur industrins synvinkel betyder fler utsläppsrätter på marknaden att priset sjunker. Det blir billigare att släppa ut och inte lika bråttom längre att investera i utsläppsfri teknologi, alltså.
För de innovativa företag som har clean tech att sälja, eller den industri som redan har betalat för att få den installerad, sjunker lönsamheten i ett slag.

EUs riktigt tunga industri har som sagt fått särbehandling hittills (se ovan) men skulle från i år skulle gradvis fått se sina gratisrätter krympa.
Istället förlängs deras gratis tilldelning.
Det gynnar t ex Heidelberg Materials vars svenska cementbolag på Gotland just pausat sina planer på klimatinvesteringar. De har lovat sedan 2018 att åstadkomma klimatvänlig cement. Men varför lägga pengar på det?

För EU kan det löftet bli lite lurigt. EU hade redan infört kompensation för just denna tunga industri genom att sjösatta utsläppskrav på deras utländska konkurrenter – på allt som dessa importerar till EU.
EU tillåts detta i världshandelsreglerna men bara så länge man tar lika betalt av både egen industri och importerat. Tar EU istället enbart betalt för utsläpp av det importerade, så är det ett brott som EU snart blir anmält till WTO för.

Är det värt det för EU, att bryta mot världshandelsreglerna för att skydda en gammelindustri som vägrar anpassa sig till nya tider?

Gammelindustrin kan också glädja sig åt att EU-kommissionen hittat flera sätt att förse dem med offentliga pengar att investera i ny teknologi så de själva slipper lägga sin intjänade vinst på det.
En ny investeringsbank ska erbjuda kapital till investeringar.
Den nyligen uppfunna Innovationsfonden ska fortsätta att finansiera innovativa idéer.
Medlemsländerna ska övertalas att lägga mer av de intjänade extra-inkomsterna på klimatinvesteringar.
Tillsammans ska näringslivet kunna räkna med 100 miljarder euro i investeringskapital de närmaste åren, lovar EU-kommissionen rundhänt.

Det finns annars ett levande och väldigt avskräckande exempel på hur det kan gå när politiker gynnar gammelindustri på samhällets och innovatörers bekostnad:
Den starka bilindustrins lobbying i EU startade redan på 1990-talet och har fortgått envist sedan dess, för att slippa behöva minska bilutsläppen. Kunderna krävde stora motorer, förklarade tysk bilindustri, och politikerna som ändå sett franska och italienska mindre bilar klara att sänka utsläppen, lät tysk bilindustri slippa undan.
Bilindustrin tackade med att fuska. Då sänkte EU-regeringarna kraven ännu mer, så att bilindustrin skulle slippa böter.

Idag är det amerikanska Tesla och kinesiska BYD som tar kunderna medan tyska Volkswagen kraschar långsamt, aldrig tvungen att anpassa sig till nya tider eftersom EU och rader av tyska regeringar har skyddat dem i det längsta.

Klimat- och ren tillväxt-kommissionären Wopke Hoekstra tycks döv för detta industridilemma. Tvärsäkert och mångordigt förklarar han att 2040-målet kvarstår oförändrat och europeisk konkurrenskraft är räddad.
Ur Hoekstras planlösa babbel på frågor av konsekvenser, växer intrycket att han inte heller förstår ETS-systemet:

Fråga: ”Kommer dessa ändringar leda till att samhällssektorerna utanför ETS måste dra ett tyngre lass?”
Svar: ”Hör här. Om vi tar det matematiskt, om du tar ETS-sektorerna totalt så är det 40 procent så det ger dig 2 procent, upp till 2 procent inom ramen och de andra 3 procenten är flexibiliteter utanför ramen. Så, i de andra sektorerna.”

Fråga: ”Missgynnar ni inte de företag som gjort investeringar för att få ner utsläppen när de som inte gjort något, nu får det lättare?”:
Svar: ”Raka motsatsen. Det var ju aldrig kommissionens avsikt att fortsätta med 4,4 procent LRF. Målet var alltid att bli mer ambitiös nästa decennium, 2040 till 2050 och det är därför vi når 90 procent.”

I själva verket undergräver EU-kommissionens förslag europeisk konkurrenskraft genom att rädda föråldrade industriprocesser medan man skjuter över klimatproblemet till framtida generationer.

Men detta är nog precis den lösning som tyske förbundskansler Friedrich Merz och EPP-gruppen i Europaparlamentet hade beställt av Hoekstras chef, EU-kommissionens ordförande von der Leyen.