Ett förnyat EU-medlemskap – inget mindre än det, tror Mario Draghi krävs om Europa ska klara de största existentiella utmaningar vi mött sedan kalla krigets dagar.
Den svenska regeringen har pratat sig varm för att EU ska ägna sig åt konkurrenskraft – men det var kanske inte riktigt så här man tänkte att det skulle ta sig ut.
EU-samarbetet har under senaste året tuggat sig fram till en hyggligt delad syn på vilka risker Europa står inför och vad som bör göras.
Alla relevanta minister-konstellationer i EU har det senaste året hållit långa överläggningar om konkurrenskraften.
EUs stats- och regeringschefer klubbade i juni en strategisk agenda om frågorna.
Fd italienske premiärministern Enrico Letta bidrog med en analys och förslag om framtidens inre marknad.
Ursula von der Leyen la ut sina tankar i ämnet inför parlamentet när hon skulle omväljas på fem år.
Och nu kröns det hela med en detaljerad, välargumenterad plan från Mario Draghi.
Mycket är gemensamt och likalydande.
Alla vet att det står illa till. Denna ”den mest riskabla tiden för Europa sedan kalla kriget” krymper europeisk handel och tillväxt kraftigt just när vi behöver steppa upp teknologiskt och när vår säkerhet på samma gång utmanas av Ryssland utan att vi längre har en militär garanti från USA att lita på.
Och så klimatet på det.
Analysen av problemen delas därför av de flesta europeiska regeringar vid det här laget. Bara ett litet fåtal tror fortfarande på fler handelsavtal eller att mer konkurrens på den inre marknaden ska lösa problemen.
Nej, nu slår EU in på en ny väg.
Frågan är hur långt regeringarna vill gå i ändrad politik.
Vissa saker är dock i princip avgjorda:
EU får en industripolitik där den gamla konkurrenspolitiken skrivits om i grunden. Glöm det generella förbudet mot statsstöd.
Ursula von der Leyen håller i detta nu på att utse en industrikommissionär som ska peka på vilka sektorer EU ska satsa pengar och resurser på.
Draghi utgår i sin rapport från att detta är nödvändigt om inte europeisk industri ska krossas mellan statsunderstödda (amerikanska och kinesiska) jättar på en öppen europeisk marknad.
Men han anser inte att det därför ska bli fritt fram med statsstöd – då riskerar de gamla hegemonerna suga upp allt utrymme – utan EU ska stödja de sektorer som är nödvändiga för att minska vår sårbarhet och eventuella riskabla beroenden.
AI till exempel, för om vi inte utvecklar egen teknologi kommer även vår läkemedelsindustri, energisektor och försvarsproduktion mfl, bli beroende av andra för att överleva.
Utmaningen här för regeringen Kristersson, liksom de andra, är att beslutet om vilka sektorer som ska stödjas måste tas i Bryssel och inte nationellt, om politiken ska ge någon slagkraft.
Handelspolitiken kan inte heller fortsätta vara bred och ofokuserat inriktat på fler och fler avtal utan utvärderas och avgöras fall från fall.
Avtal med mineralrika Chile i utbyte för handelstillträde till den europeiska marknaden? Ja.
Öppna famnen för amerikansk digital teknologi? En del men inte allt. Europa behöver t ex egna datamoln, kan inte kosta på sig att lagra all vår info i USA.
Ungefär så här ser också EU-politiken redan ut. Von der Leyen förhandlar sedan något år tillbaka personligen med resursrika länder (Angola, Chile, Azerbadjan) medan de bredare avtalen (Australien, Mercosur) samlar damm.
Energipolitiken har fyra – smått existentiella – utmaningar:
Att få ner höga energipriser som både kostar vanligt folk och sänker näringslivets konkurrenskraft, att ställa om till klimatvänligt och att göra oss mindre beroende av riskabla länder i omvärlden.
Svaret på dessa tre heter fossilfritt och det heter gemensam handling.
(Att svenska regeringen satte krokben för Vattenfalls femton-åriga satsning på havsvindkraft i Östersjön är raka motsatsen till gemensamt.)
EUs omställning till klimatvänligt ska ges allt stöd så att den kan ta sig an även den fjärde utmaningen, att europeisk industri återtar täten i klimatteknologi.
Detta är också redan Von der Leyens politik, liksom EU-toppmötets. Det väntar inget stopp för klimatpolitik i EU även om valkampanjerna inför EU-valet kanske kunde lura någon att tro det.
Klimatpolitiken förblir central, en framtidssektor för EU.
Draghi vill att EUs fokus på vad man gör, ska bli tydligare och mer inriktat på de stora utmaningarna. Gärna mindre regleringar men samtidigt måste EU-länderna sluta tänka nationell industripolitik, nationell investeringspolitik eller nationell export. Spelplanen är europeisk, EU ska dra full nytta av sin storlek.
EU bör därför börja föra en ekonomisk utrikespolitik, där EU kan samordna insatser som t ex handelshinder för att skydda en sektor med ena handen samtidigt som man bevilja investeringar, skatterabatter och regellättnader med den andra.
Ta breda grepp, så som USA gör och Kina gör.
Men inte för att stödja vem och vad som helst – konkurrens i näringslivet är av godo -utan där det ger ökad europeisk produktivitet och/eller strategisk autonomi.
Enskilda EU-länder kan då inte längre tillåtas att nationellt bjuda in och rentav göra eftergifter till geopolitiska riskländer – Kina och Ryssland.
Detta gäller i första hand Ungern.
Men det gäller väl rimligen också Tyskland som nyligen sålde en av sina största hamnanläggningar i Hamburg till Kina. Kanske gäller det Sverige som gett ett kinesiskt statligt företag (svartlistat i USA) kontrakt att sköta säkerheten på Arlanda?
Så var ska alla pengar komma ifrån till EU-satsningar?
Privat kapital enbart kommer inte att räcka. Offentliga investeringar blir nödvändiga och dessa måste EU kunna tillåta.
Ursula von der Leyen talar om skatt eller höjda EU-avgifter för medlemsländerna men lovar också att upprätta en ”sparmedels-union” för att förmedla de många miljarder som vi européer tycks ha stående på sparkonton, till nya, innovativa företag.
Draghi tror på att EU gemensamt ger ut säkra värdepapper.
Det skulle kunna suga upp dessa många sparade miljarder.
Och det skulle kunna ge en europeisk kapitalunion till slut.
Alltså, mer centralstyrning av politiken och mer pengar till EU för att finansiera gemensamma satsningar.
Därför behöver vi också ändra hur EU styrs, blir Draghis slutsats, eftersom världen har ändrats. EU har många fler länder vilket gett många fler vetorätt över EU-besluten. EUs utmaningar idag kommer utifrån, de handlar inte längre enbart om interna regler.
Mario Draghi föreslår ett ”förnyat” EU-medlemskap för de länder som vill gå framåt gemensamt.
De andra kan slippa.