Finansminister Magdalena Andersson missade ett upplagt tillfälle att bättra på Sverigebilden i Le Monde.
Tvärtom sköt hon den nog ännu lite mer i sank.
Utrikesminister Ann Linde är så bekymrad över Sverigebilden utomlands pga våra dödstal i Covid19, att hon uppfordrat svenska diplomater utomlands att försöka förbättra bilden av oss.
I Europa hjälps verkligen inte Sverigebilden av att svenska regeringen ser ut att vägra solidaritet med Sydeuropa efter pandemin genom att säga nej till stöd ur en återhämtningsfond.
Vi lämnar därhän för tillfället skälen för eller emot fonden.
Vi vet att regeringen vill ha en bättre Sverigebild.
Vi vet att regeringen vill bli hörd i EU-förhandlingarna om en återhämtningsfond.
Då kan man inte göra som Magdalena Andersson.
Hon erbjuds en fantastisk plattform för svensk del genom en intervju i den franska tidningen Le Monde.
Här är Sveriges chans att argumentera mot fonden inför medborgarna på en europeisk arena, att förklara vad som är fel med förslaget, lansera ett bättre initiativ – och på samma gång göra PR för en smart, modern finansminister i en smart, modern regering.
Le Monde läses brett i Italien och Spanien också.
Och Bryssel.
Samtidigt har hon chansen att underminera initiativtagaren till fonden, franske presidenten Macron, genom att leverera ett antal starka argument till en väldigt högljudd opposition mot honom i Frankrike.
Tillfället är guld värt.
Så hur utnyttjar Magdalena Andersson det?
I inledningen meddelar hon att den föreslagna fonden är för stor – det finns redan andra kassor att låna ur.
Strax därefter framför hon åsikten att fonden är ändå för liten – den kan aldrig ge den återhämtningseffekt som behövs.
I Frankrike är retorik ett skolämne. Fransmän lär sig att argumentera, så i fransk politisk debatt, i samhällsdebatt, alla intellektuella, kulturarbetare… ja, de excellerar i att argumentera för sin sak.
Att klara att vara logisk i sin argumentation är en så basal övning i retorik att det kräver inte långa lektioner.
Genom sin bristande logik tappar den svenska finansministern chansen att övertyga någon om att Sverige skulle ha ett starkt case.
Hon skämmer rentav ut sig inför sin franska publik.
Nå, Andersson får frågan varför hon bara kan tänka sig lån till coronadrabbade länder, inte stöd.
Hennes svar är att ”det blir lättare att förklara för svenska skattebetalare.”
Så hennes oförmåga att förklara för svenska väljare ställs mot akuta behov i hårt drabbade europeiska grannländer… och väger tyngre.
Det ger en förskräckande bild av prioriteringar i svensk politik.
Magdalena Andersson utvecklar sedan sitt argument med att förklara att svenskar har betalat höga skatter medan ”andra” inte har gjort det.
Det säger hon till en fransk publik som har EUs största skattetryck enligt OECD.
Eller menade hon kanske specifikt Italien som ju hela lån/stöd-debatten handlar om?
Italien har EUs sjätte högsta skattetryck – bara Frankrike, Belgien och de nordiska länderna ligger över.
Hon är alltså oförskämd och demonstrerar okunnighet – och därmed bristande intresse för sina samarbetspartners – i samma mening.
Nå, hon utvecklar sedan argumentet om att återhämtningsfonden ändå vore för liten för att ge önskad effekt, med att förklara att bara de nationella budgetarna kan göra vad som krävs i form av investeringar.
Det skulle många nationalekonomer ge henne rätt i.
Men sedan skulle de mycket förvånat fråga henne hur hon inte, av samma anledning, kan eftersträva en samordnad europeisk satsning.
För alla statliga satsningar som görs i en öppen ekonomi, tenderar att spilla ut till andra länder.
Staten får därför aldrig vad den betalar för.
Ett klassiskt exempel är när svenska skattehöjningar på alkohol inte alls ökar skatteintäkterna, därför att svenska kunder ändrar beteende – väljer att handla mer på Finlandsbåten eller i Köpenhamn.
Svenska statens satsningar på svensk återhämtning, skulle med andra ord, få så mycket större effekt om hela vår marknad – EU – samtidigt gör satsningar. Koordinerat.
Inget spill.
Full valuta för pengarna.
Detta vet förstås Magdalena Andersson. Hon låtsas bara inte om det inför intervjuaren.
Men okej, politiker kan vara svävande och valsa runt när de talar med media. Det är mer regel än undantag.
Fast när Magdalena Andersson väljer den ena halvan av ett ganska känt argument och struntar i den andra halvan, försitter hon möjligheten att vinna respekt för Sveriges hållning i debatten om återhämtningsfonden.
Där sköt hon också i sank ett tillfälle att övertyga läsarna att Sverige har en modern och kunnig regering.
Att låtsas okunnig om de enklaste ekonomiska begrepp får henne mer att låta som om hon desperat letar svepskäl och ursäkter.
Andersson viftar sedan bort frågan om hon inte riskerar öka på populismen i Sydeuropa med sin vägran att ge stöd. Även Sverige har starka populistiska krafter, säger hon, och de skulle öka om hon ger bort pengar utan motkrav.
Hennes bedömning att den svenska regeringen är lika hotad av populistiska krafter som Italiens regering är häpnadsväckande i sig men vi låter det passera.
Men ge bort svenska skattepengar utan motkrav?
Det är inte ens sant.
Först och främst ställer förslaget om återhämtningsfond en lång rad krav på den som blir mottagare av stöd.
Sedan skulle förslaget om återhämtningsfond inte kosta svenska skattebetalare en krona före 2028.
Och för det tredje debatteras just nu att återbetalningen av fonden mellan 2028 och 2058 aldrig ska behöva finansieras av EU-länderna utan genom tullar och avgifter på CO2 eller andra miljöfaror.
Slutsatsen hos Le Mondes läsare måste bli att Magdalena Andersson verkligen saknar intelligenta argument mot återhämtningsfonden
Hon väljer ju att låtsas att fonden är något som den inte är.
Den intellektuella nivån i argumentationen är förfärande.
Har ingen i finansministerns närhet lyckats plocka fram starkare skäl än detta till det svenska motståndet mot en europeisk stödfond?
Magdalena Andersson byter för övrigt raskt samtalsämne när samtalet kommer in på populism. Hon hoppar istället in på hur ”det gör henne provocerad av att höra länder tala med henne om solidaritet som själva brutit reglerna för inre marknaden, t ex genom att blockera skyddsmasker.”
Efter att ha visat upp en total brist på argument genom hela intervjun väljer hon alltså att avsluta med en attack mot den franska regeringen i bästa sociala media-debatters stil ”jamen du rå!”
Om någon trodde att Sverige kunde ha rimliga skäl att säga nej till återhämtningsstöd så lär de inte tro det när de läst klart denna intervju.
Kvar dröjer sig istället artikelns inledande ord om att Sverige identifierar sig självt som ”radin,” snål.
Det är allt vi har?
Den Sverigebilden, Ann Linde. Du har skäl att vara bekymrad.