EU har äntligen fått till ett hederligt gammalt handelsavtal, att reta Trump med.
Fast med Mercosur ska man kanske inte trumpeta framgång än.
En pigg tweet ”låt oss hoppa över den här bäcken!” och så var hon uppe i luften. På bara tredje dagen av sin nya EU-kommission flög Ursula von der Leyen till Uruguay för att förhandla färdigt Mercosur-avtalet.
Banbrytande!, ropade hon dagen efter från andra sidan jorden och rekordsnabba 24 timmar senare lyfte hon pennan för att underteckna avtalet.
Just den här delen är nog det enda som gått snabbt med Mercosur-avtalet. EU och fyra sydamerikanska länder (Argentina, Brasilien, Paraguay, Uruguay) började förhandla det för 25 år sedan.
Den gången (liksom nu) hade kvartetten Mercosur var sin skyddad marknad som de var rätt ovilliga att öppna. EU var för sin del en hett eftertraktad handelspartner i övriga världen och med båda parters ljumma intresse för kompromisser gick förhandlingarna i stå.
Men nu, år 2024, känns det otroligt RÄTT att få till ett brett handelsavtal.
EU mest, men även Mercosur, vill så gärna bevisa att den multilaterala världsordningen fortfarande fungerar.
Detta är ett hallå där!, till Donald Trump som vapenskramlar i bakgrunden med hot om strafftullar på allt och alla.
”Det här avtalet bevisar vad vi fria demokratier fortfarande kan,” sa Von der Leyen med darr på rösten.
Osvuret är bäst, det är många fler bäckar att hoppa över innan Von der Leyen kan ropa hej.
Mercosur-avtalet är verkligen ett avtal av den gamla, hederliga sorten, det slags avtal som svenska politiker längtansfullt ropat efter så länge:
Motparten lovar sänka tullar och ta bort handelshinder för europeiska industrivaror. EU lovar att öppna sin marknad för sydamerikanska jordbruksvaror.
Och här kommer då de första protesterna från europeiska lantbrukare.
”Vem får betala notan?!” löd den spetsiga frågan som jordbruksorganisationer mötte Von der Leyen med, när hon kom flygande hem igen.
”Vi tvingas konkurrera på vår egen marknad med billiga importvaror som inte håller lika hög standard.”
Det är inte helt sant för visst använder dessa länder hormoner, antibiotika, GMO, osv, men livsmedel som inte håller EU-standard ska inte få släppas in i EU.
Fast det där med billig konkurrens är sant – i den meningen får jordbrukarna än en gång betala notan för att industrin ska få bättre marknadstillträde.
Jublar industrin? 91 procent av tullarna ska enligt avtalet bort på industrivaror på de traditionellt protektionistiska sydamerikanska marknaderna.
Bara inte meddetsamma.
Först om 15 år för de fyra länderna i Sydamerika.
Ännu senare för el- och hybridbilar – först om 18 år. Och skulle européerna då sälja så många bilar att det ”skadar” den lokala marknaden ska den delen av avtalet frysas.
Svenske handelsministern Benjamin Dousa förklarar ändå att detta avtal en stor seger för Sverige (?) och säger att svensk handel med Mercosur kommer öka med 70-90 procent.
Sveriges import kommer idag till 0,3 procent från Mercosur och på export går 0,8 procent dit så det blir inte så svårt.
Småpotatis, alltså. Och inte nu men om 15 år.
Så ser de flesta handelsavtal egentligen ut. De är lite av ett lapptäcke, fulla av undantag.
Ett av de senare som EU slutit var t ex med Sydkorea, år 2011. Tullar och handelshinder i det avtalet är ännu inte borttagna tretton år senare. Och först i år har man enats om att digitalisera jordbruksstatistik.
2015 kraschade spektakulärt ett brett handelsavtal med USA (TTIP) efter att bönder, fackföreningar, konsumentorganisationer och många andra protesterat och demonstrerat.
Protesterna gällde inte så mycket handeln som att tjänstemän från bägge sidor tänkte avtala normer för livsmedel, arbetsrätt och annat med varandra.
Misstroendet djupnade och spreds mot det som kallas ”handelsavtal” men som ofta innehåller mycket mer.
Det drabbade EUs avtal med Kanada, i princip klart 2014 men utsatt för samma starka misstro. Det blev klart 2017 men har fortfarande inte kunna träda i kraft helt och hållet. Bara 17 av EUs 27 nationella parlament har godkänt det.
Så när Mercosur nu slutförhandlats i största hast av Ursula von der Leyen – ett ännu bredare avtal – så vet man att protester kommer.
Hittills vädras misstankar inte bara av lantbrukarnas organisationer men även av EU-regeringar.
Just nu är allas ögon på Frankrike – utan regering för stunden visserligen men alla franska partier är emot Mercosur, liksom på Polen – premiärminister Tusk säger nej pga att böndernas väl och ve måste gå först och på Österrike – som envist varit emot från start pga jordbruket samt slutligen på Italien… vars premiärminister Giorgia Meloni är kritisk men utan att säga direkt nej. Hon vill först se ”tillräckliga skydd för bönderna” och dessutom ha kompensation.
Det är EU-sidan det men Brasilien (president Lula) och Argentina (president Milai) har för sin del inga särskilt stabila politiska styren och Uruguay har en pågående konflikt med de andra i Mercosur om rätten att sluta ett eget handelsavtal med Kina.
Klimatvännerna är också på benen. De har länge varit lika kritiska pga mesiga klimatskrivningar om att Mercosur borde respektera sina egna åtaganden i Parisavtalet men skulle slippa straff om de inte gjorde det.
Nu kan EU-kommissionen berätta att de har fått in en paragraf om att ett land som grovt bryter mot Parisavtalet kan kastas ut ur Mercosur-avtalet.
Ett straff som heter duga.
Eller så blir det en helt meningslös paragraf för när blir ett brott mot klimatet grovt, och vem avgör det?
Eller för den delen, vem ska avgöra när europeisk bilimport skadar den lokala marknaden?
Det ser ut som att en skiljedomstol ska slita tvister. Risken är i så fall hög att EU-domstolen vill pröva avtalet.
EU-domstolens uppdrag är att via konfliktlösning slå fast var gränserna går för EU-samarbetet internt och externt. Detta tar man på stort allvar, det är inte en sido-syssla som domstolen varit intresserad av att leja ut till någon partssammansatt grupp advokater.
Det finns fler juridiska tvister. Mercosur är ett ”blandat” avtal eftersom det ingår mer än bara handel i det.
Här finns t ex ett samarbete om tekniska normer och om EU-investeringar i Sydamerikas sällsynta mineraler.
Ett blandat avtal måste EU-regeringarna vara eniga om, även deras nationella parlament liksom Europaparlamentet.
Men det verkar som att EU-kommissionen tänker fixa detta hinder genom att bryta upp och paketera vissa delar separat (investeringar och tvistlösning). I så fall räcker det med en majoritet av EU-regeringar och Europaparlamentets ja.
För Ursula von der Leyen tycks Mercosur-avtalet mest av allt vara en politisk seger som hon vill vinna.
Hon säger sig vilja ”…sända en stark signal till världen om att stödja regelbaserad handel och förkasta protektionism” och om att ”skydda våra värderingar.”
Ge fingret åt Donald Trump, alltså.
Och så vill hon att EU knappar in på Kina som redan etablerat starka kommersiella intressen i Sydamerika.
Handelsavtal är i längden en bra sak även om de inte direkt åstadkommer så väldigt stor skillnad. De lägger ändå en grund för att fortsätta bygga ett förtroendefullt samarbete.
Men det finns alltid någon sektor, några grupper som får ta notan.
Handelsavtal bygger ju på att EU ger bort marknadstillträde i utbyte för att vinna marknadstillträde hos motparten.
Vill Von der Leyen på riktigt att Mercosur-avtalet ska bli en politisk seger så har hon inte råd att låta det försvaga förtroendet för henne och för EU-kommissionen.
Hon kan inte i sin stora brådska bortse från att i Europa finns just nu en bred misstro mot handelsavtal, långt bortom lantbrukarna.
Den misstron riktar sig väldigt mycket mot EU-kommissionen som förhandlar avtalen för EUs räkning.
Vad säljer de ut? Vad berättar de inte?
När inkommande handelskommissionär Maros Sefcovic grillades i EU-parlamentet för några veckor sedan, vägrade han berätta något om hur förhandlingarna gick med Mercosur, trots många frågor.
Hans svar var att förhandlingarna fortfarande bara var på den tekniska nivån, inte en politisk. Strax därefter hade det alltså skuttat fram till planet ”avslutat.”
Det stärker inte förtroendet för EU-kommissionen i Mercosur-frågan.
Om EU-kommissionen sedan igen bryter upp ett avtal för att slippa kravet om enhälligt stöd från alla EU-länder, så försvagar också det förtroendet.
Kommissionen borde ha modet att ta diskussionen om handelsavtal. Om deras innehåll, om deras effekt.
Visa respekt för de grupper som får ta notan.
Knep och undanflykter underminerar tron på att handelsavtal skulle vara bra för samhället och gör att de mest misstänksamma uppfinner egna knep för att stoppa avtalen.