Mitt i EU-smeten, på två av de mest eftertraktade ”sido-möten” på EUs toppmöte före jul, fanns den danska statsministern.
Det beror bl a på en helt ny, dansk EU-politik.
Inför EUs oktober-toppmöte ordnade Italiens Giorgia Meloni, Danmarks Mette Frederiksen och Hollands Dirk Schoof det sido-möte som allra flest EU-ledare ville vara på. Ett möte om att få bort migranter, kryddat med en ny italiensk lösning hur det skulle gå till (som sedan dess kraschat stenhårt).
Andra premiärministrar flockade vid telefonerna för att få en inbjudan.
Trion ordnade ett nytt sido-möte inför december-toppmötet och än en gång glödde telefonerna av inkommande samtal: Får vi vara med?
Den här gången fanns ingen mirakellösning att tala om, så istället fick det handla om att ”hålla trycket uppe” på EU-kommissionen och Ursula von der Leyen infann sig lydigt för att talas med.
Medan svenske statsministern vackert fick be sin danska, socialdemokratiska kollega om att få sitta med på dessa migrationsmöten, fungerade inte ens en vädjan för att få Ulf Kristersson in på det riktigt spännande sido-mötet i december:
Natochefen Mark Rutte bjöd in till en privat middag med Zelenskyj, Olaf Scholz, Emmanuel Macron (förhinder*), Von der Leyen, Polens Andrzej Duda och så Meloni, Dirk Schoof och… ja, Mette Frederiksen.
”Key European countries,” kallar Le Monde gästerna.
I London höll den brittiske premiärministern Keir Starmer ett intimare möte efter att ha träffat ledare för 10 nordisk-baltiska länder om det brittiska initiativet JEF. Extramötet var med Finlands president Alexander Stubb och danska Mette Frederiksen.
Förresten, googla på ”Mette Frederiksen meet…” och ni hittar rader av stats- och regeringschefer. Hon vill ha en aktiv roll i storpolitiken.
Mette Frederiksen var en EU-skeptiker när hon blev statsminister 2019. När EUs budgetförhandlingar inleddes året efter, kallade hon det för ”fullständigt trams” att EU skulle behöva en större budget trots att EU befann sig mitt i covid-pandemin.
Hon misstrodde EUs vaccin-initiativ och lanserade en separat lösning med Israel och Österrike (vilken snabbt kraschade och tystades ner).
Idag är hon varm förespråkare för motsatsen, mer EU-samarbete och mer pengar till EU-samarbetet.
Varför?
För att världen har förändrats, säger hon.
”Vår attityd, hur vi ser på världen, bygger på fredstider,” förklarade hon i Financial Times i september och utvecklar sedan hur annorlunda världen blivit idag.
Tidigare gick handel först för Frederiksen.
Idag är hon en Kina-hök.
Tidigare skulle EU hållas tillbaka och inte inkräkta på danska, nationella beslut. Idag är EUs enighet en större prioritet.
Tidigare var försvaret inte en populär budgetpost men sedan Frederiksen tänkt om, har danska försvarsutgifter redan nått över 2 procent och planen ligger på 4 procent av BNP.
Tidigare var Ukraina viktigt, nu är Frederiksen en hök på allt Ukraina, ser Ryssland som ett akut hot mot Danmark och Europa och hon följer upp sin vässade ståndpunkt med pengar – efter Estland ger Danmark mer pengar och vapen relativt BNP än något annat land.
Mette Frederiksen har landat i att Danmark behöver att EU skyddar sig och då får det kosta.
I en intervju sa hon nyligen att Danmark har lämnat sparebande (och kvartetten länder som säger nej till högre EU-utgifter blev en trio).
Först måste man se till Europas behov, sedan avgöra budgetens storlek.
Eller som Mette Frederiksen själv förklarar inför det nya året i Danmarks Radios podcast:
– Danmark och Europa befinner sig i en ny värld och det kräver en ny politik.
– När jag radar upp alla utgifter så blir det omöjligt att finansiera inom ramen för den välkända ekonomiska regimen.
– Jag har bestämt mig. Jag kommer inte som Danmarks statsminister att rekommendera något som försvagar Danmark och Europa. Det kan jag helt enkelt inte. Det vill jag inte.
– Och när man liksom nått den slutsatsen så får man ju anstränga sig att göra det som ska göras för att göra vårt samhälle starkare.
Danmark kallades förr i Bryssel för ”fotnots-landet” för sin iver att alltid lägga till en fotnot om att ”vi är emot även om vi är nedröstade.”
Men dansk europapolitik, känd för alla sina undantag och sina ständiga krav på att få ”opta-ut” när EU agerar, är sig inte lik.
Och Mette Frederiksens roll i europapolitiken är det inte heller.
* Macrons förhinder bestod i en inrikespolitisk röra som gjorde att det blev han som måste ta resan till den hårt utsatta ögruppen Mayotte för att övertyga invånarna om att Frankrike bryr sig om dem.