Här är ännu en italienare som det ställs enormt höga förväntningar på just nu. Globala förväntningar.
Centralt placerad mitt i en rad geopolitiska skeenden finns just nu Italien och premiärminister Mario Draghi.
Det starka förtroende som Draghi åtnjuter är rätt unikt.
I Italien som annars ständigt vacklar mellan – och välter – politiker och partier har han bredast tänkbara uppbackning. Till och med populisten Matteo Salvini stöder Draghis planer.
I övriga världen kommer han för alltid vara känd som mannen som behöll sin iskyla under eurokrisen – då chef för EUs centralbank – och med ett spontant beslut vände en skenande katastrof:
”Vi kommer att göra vad som än krävs.”
För övriga EU kunde det inte ha blivit en bättre italienare som fick premiärministerposten i denna period.
Trots nordeuropeisk motsträvighet har ju EU bestämt sig för att solidariskt finansiera den ekonomiska återhämtningen gemensamt.
Det är ett kontroversiellt beslut som kan röra upp mycket otrevligheter om det slår fel.
Absolut störst mottagare av EUs återhämtningsfond blir Italien (över 200 miljarder euro av 750 mdr-fonden).
Om inte detta stora kliv i EU-policy för alltid ska ångras av alla inblandade, måste alltså just Mario Draghi, mer än någon annan i Europa, få framgång med sitt lands återhämtning.
Många håller andan men för tillfället säger prognoser från de flesta håll att tillväxten nästa år blir kring 5 procent. Italiens genomsnittliga tillväxt sedan år 1960 är 0,55 procent per år.
Återhämtningsplanen från Italien som genom sina många investeringar skall åstadkomma dessa 5 procents tillväxt (infrastruktur, infrastruktur, infrastruktur) är fyllig.
Den innehåller 40 procent klimatrelaterat. Betydligt mer än de 20 procent som avkrävs, går till digitalisering och en riktigt stor del uppfyller även EU-villkoret att använda stödet till att reformera de inhemska strukturerna.
Premiärminister Draghi känner sitt hemland väl – han väljer att inleda arbetet med att genomdriva de strukturreformer som Italien så länge skjutit framför sig.
Förvaltningen ska digitaliseras, domstolarna få resurser att höja på tempot, kompetenshöjning bland vuxna samt rejält med dagisplatser och så ska konkurrenspolitiken bli betydligt vassare.
Och i detta land som byter regering en gång om året, har Draghi kompletterat den italienska återhämtningsplanen med en kommitté teknokrater som ska följa och utvärdera att Italien genomför vad man åtagit sig under fem år framåt.
Om Italien har en stabilare ekonomi om några år, kommer det att ses som beviset på att EUs gemensamma satsning lönat sig… och att den gamla politiken att tvinga skuldsatta länder att spara sig ur kriser, definitivt var feltänkt.
Mario Draghi spelar samtidigt en viktig roll internationellt.
Italien är detta halvår ordförande i G20, ekonomiskt samarbete mellan världens största ekonomier där man just lyckats få finansministrar samt centralbankschefer att stötta G7s överenskommelse om att införa en global lägsta bolagsskatt.
Förarbetet har gjorts av andra och på annat håll (av OECD inte minst och förslaget var faktiskt Joe Bidens) men man ska inte underskatta behovet eller svårigheten av att samla brett stöd för en ny och kontroversiell global reform.
Mario Draghi är inte unik bland italienare att ha den förmågan men att hans person väcker så stort förtroende hjälper onekligen.
Vi kan ju jämföra hur det gick vid G7-mötet för någon månad sedan där slumpen placerat brittiske premiärministern Boris Johnson som ordförande. Johnson fick därför äran att presentera nyheten om internationell enighet om global skatt.
Dagen efter höll hans finansminister Rishi Sunak en presskonferens där han berättade att Storbritannien kommer att begära undantag från den globala skatten för hela den finansiella sektorn.
Det är så man INTE väcker förtroende globalt.
Att Draghi och italienarna som G20-ordförande också är intensivt engagerade i det nya globala samarbetet för att möta covid-19-pandemin och för att få ut vaccin till utvecklingsländer, ger ett försiktigt hopp.
FNs generalsekreterare Antonio Guterres uppmanade i våras västvärlden att ta itu med frågan gemensamt globalt.
Nu har man under italienskt ordförandeskap i G20 satt ihop just en sådan global task force med bland annat WHO, Världsbanken och WTO.
Nästa globala ämne som Mario Draghi är med och hanterar är klimatet. Det ingår i G20-arbetet men Italien är med-ordförande för FNs kommande klimattoppmöte i december i år.
Ett smärre problem med det FN-mötet är att det är Storbritanniens tur att sitta ordförande och därmed Boris Johnson.
President Joe Biden anser att Boris Johnson är en pajas (”en klon av Donald Trump”)
Joe Biden tar klimatfrågorna på stort allvar och lanserade bland annat ett för-toppmöte i ämnet i april.
Hans klimatminister John Kerry har både besökt och tagit emot i Washington sin italienske motpart, just eftersom Italien är med-ordförande och därför kanske kan bidra.
Amerikanerna misstänker nämligen att det brittiska ledarskapet för klimatttoppmötet inte blir vad som behövs. President Joe Biden anser att Boris Johnson är en pajas (”en klon av Donald Trump”).
Johnson har visserligen ställt ut åtskilliga ambitiösa klimatlöften för Storbritanniens räkning, men på sitt obeständiga sätt har han samtidigt genomfört ett antal beslut som talar för motsatsen, till exempel att öppna en ny kolgruva.
Draghi däremot, har amerikanernas fulla förtroende. Hans åtta år som stabiliserande chef för EUs centralbank är bara en del av detta. Ekonomen Draghi fick större delen av sin utbildning vid ett amerikanskt universitet (MIT), har jobbat för Värlsbanken i Washington liksom för Goldman Sachs på Wall Street.
Just i sommar åtminstone, har Italien nog fler supporters än England. På fotbollsplan och utanför.