Innan han ens tillträtt som president har Donald Trump lyckats med sin affärsmetod – att skrämmas.
Se bara hur Kanada just nu snubblar över sina egna fötter.
Fotot är i sig genant, med den smilande Trudeau.
Donald Trump hade hotat under sin presidentkampanj att straffa sin närmaste granne Kanada för att de säljer ”för mycket” varor till USA. Så premiärminister Justin Trudeau störtade i november till Trumps golf-residens för att vädja snällt för sitt land.
Donald Trump hade som vanligt blandat sanning med påhitt och påstod att det var Kanadas fel att det finns så många migranter och så mycket narkotika i USA.
Justin Trudeau accepterade Trumps verklighetsbeskrivning och lovade att lägga massiva resurser på gränsen för att skydda USA.
Som tack för Trudeaus underkastelse, la Trump ut på sociala media att han haft en fin middag med kanadensaren och såg fram emot att ”möta guvernören igen…” vilket alltså är titeln på amerikanska delstaters ledare.
Trump uppskattade själv sitt ”skämt” så mycket, alltså att Kanada inte är annat än en delstat till USA (den 51a i ordningen) vilket gör Trudeau – inte till en premiärminister utan – till en guvernör och därför underkastad president Trump, att han inte har slutat upprepa det sedan.
Några veckor senare avgår Kanadas vice premiärminister och finansminister Chrystia Freeland med buller och bång.
När den budget läckte, som Trudeau ville tvinga på sin finansminister, fanns det bl a 1,3 miljarder canada-dollar till gränsvakter i den, vilket rejält ökar underskottet.
Freeland var en tung politiker i Trudeaus koalition. Hon lyckades rädda handelsavtalet med USA när Trump förra gången som president var ute efter Kanada, genom sina skickliga förhandlingar med Trumps gäng.
Att hon avgår över hans eftergifter till Trump, skadar den impopuläre premiärministern som har val senare under året.
Men Trump blev glad och tweetade belåtet att ”hon var giftig” så det var bara bra att ”guvernör Trudeau” sparkade henne.
I dagarna har nu Kanadas nye finansminister Dominic Leblanc tillsammans med utrikesminister Melanie Joly rest till Mar-al-Lago för att få godkänt för sin nya gränsvakts-plan.
De fick ett möte med två medarbetare till Donald Trump vilket, i förbigående, utgör en diss för de två tyngsta ministrarna i Trudeaus regering.
Kanadensarna meddelar att de två underhuggarna lyssnade noga på dem och lovade visa deras plan för Trump.
(Nej, talet om att annektera Kanada och göra landet till USAs 51a delstat, kom inte upp.)
Trumps pojkar var dock inte helt nöjda. De ville också se mer eftergifter på handel. Kanada har ett handelsöverskott med USA och det tycker Trump inte om.
De behöver sälja lite mindre.
Ministrarna fick resa hem till Kanada med en ny hemläxa att göra.
Och Trump kan än en gång konstatera att om man bara hotar och skramlar högt och argt, så ger omvärlden efter och gör som man vill.
Helt frivilligt.
I EU diskuteras samma lösning på problemet Trump. Av alla, så var EUs centralbankschef tidigt ute med förslaget att ge efter för Trumps hot om ett handelskrig och börja köpa mer amerikanska varor.
”Jag är ingen handelsperson, sa Christine Lagarde ödmjukt (som tillbringat en stor del av sin karriär i USA), men vi kunde köpa mer gas och soja? Ett handelskrig vore så mycket värre för hela världen.”
Ursula von der Leyen är inne på samma spår – först ta kontakt med Trump, sedan förhandla och under tiden – varför inte köpa mer gas (LNG) ?
Donald Trump nappade lyckligt och gick före jul ut med att EU måste köpa mer gas och olja av USA, annars!!!
Exakt hur det ska gå till att få europeiskt näringsliv att göra inköp byggt på vad Europas konservativa och borgerliga politiker önskar blidka amerikanska konservativa politiker med, förblir oklart.
Kanske får skattebetalarna stå för notan.
Men idén att Trump vore nöjd med att EU-ledarna kommer troppande upp med löften om att handla mer amerikanskt är (artigt uttryckt) optimistisk.
Donald Trump älskar att förödmjuka sina motparter.
Han vill uppvaktas, smickras, krusas för och erbjudas gåvor… sedan kräver han ändå mer.
Inget unikt med det, så uppför sig översittare.
Tänk om Kanadas exempel kunde bli en varningsflagga för EU.