Sveriges roll i det nya EU efter coronakrisen – Fortsatt Nej, Nej, Nej och sen Ja

EU har tagit ett historiskt “steg över Rubicon” den här sommaren med uppgörelsen om en gemensam upplåning på 750 miljarder euro som ska bidra till att lyfta medlemsländerna efter coronakrisen. Nya dramatiska förändringar med ett fördjupat samarbete förbereds när EU ska stärkas emot inre och yttre hot.

Vilken roll kommer Sverige att spela? Det mesta talar för att det blir fortsatt: “Nej, Nej, Nej, och sen till slut Ja”.

Sveriges “EU-strategi” blev extra tydig de avgörande dagarna i juli då EU-ledarna förhandlade om långtidsbudgeten och återhämtningsfonden.

Dagen före EU-toppmötet, den 16 juli, får statsminister Stefan Löfven närmast unisont stöd av alla partier i riksdagens EU-nämnd för att säga Nej till budgetförslaget, Nej till bidrag från återhämtningsfonden och Nej till nya EU-avgifter/skatter. Endast Liberalerna var för förslagen om återhämtningsfonden.

På kvällen den 20 juli, när toppmötets förhandlingar var i ett avgörande läge hade Stefan Löfven och de flesta partier bytt fot framgår av de stenografiska anteckningarna från mötet. Nu sa de i EU-nämnden Ja till långtidsbudgeten, Ja till bidrag från återhämtningsfonden och Ja till att EU ska förhandla om EU-avgifter/skatter. Endast SD och V sa fortsatt nej.

De övriga partiernas Nej var inte på allvar. Sverige är inte berett att lägga in veto.

Stefan Löfven varnade för att säga Nej:

Det skulle alltså innebära att om Sverige nu skulle säga nej skulle vi stå
ensamma
“.

Moderaternas Jessika Roswall gav samma argument för sitt fotbyte:

“Moderaterna kommer inte att blockera en helhet och störta EU-samarbetet in i en djup kris med oöverstigliga konsekvenser. Det är viktigt. Vi anser inte att Sverige ensamt ska blockera en hel överenskommelse.”

Kristdemokraternas Désirée Pethreus instämde:

“Vi inser att det skulle vara problematiskt om 26 länder kom till en
kompromiss och Sverige skulle lämna den frugala fyran, ensamt ställa sig
utanför och på så sätt helt stoppa en överenskommelse. Vi kan därför,
precis som Moderaterna, stödja att regeringen får mandat att göra en
uppgörelse.”

Det är inte första gången Sverige tillämpar den här “strategin”, även om fotbytet oftast inte skett så snabbt. För att ta några exempel:

+ Nej, nej, sedan Ja, till EU-gränsskyddsmyndighet.

+ Nej, nej, sedan Ja, till EU-åklagare för att bekämpa korruption och terrorism.

+ Nej, nej, sedan Ja, till EU-krisberedskap mot bl a skogsbränder.

Coronapandemins dramatiska följder ökar kraven på EU:s ledare att stärka samarbetet för att hålla ihop unionen och kunna möta dagens och framtida hot. Tysklands omsvängning till att ställa upp på gemensam upplåning som offentliggjordes den 18 maj innebar också en ny inriktning på flera andra områden. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen radade upp en rad förslag som är på väg i sitt State of the Union-tal i veckan:

+ Ökade EU-befogenheter inom hälsopolitiken.

+ EU-lagstiftning om minimilöner.

+ EU:s konkurrensregler ändras för att europeiska företag ska kunna möta globala konkurrensen.

+ Avskaffa vetorätten inom utrikespolitiken och inför majoritetsomröstningen “åtminstone i frågor om mänskliga rättigheter och införandet av sanktioner”

+ EU måste vara berett att införa “digitala skatter” av IT-jättar om det inte blir någon världsomfattande uppgörelse.

+ Total omläggning av EU:s migrationspolitik.

+ EU-bidrag ska kunna dras in för länder som bryter mot EU:s rättsstatsregler.

+ En hårdare linje mot Kina, som som pekas ut som en “rival”. Förhandlingarna om ett investeringsavtal kan avslutas vid årsskiftet.

EU:s ordförande Charles Michel talar om en ny EU-strategi: “European strategic autonomy”:

När vi talar om Europas strategiska oberoende är det inte bara tomma ord, utan Europas strategiska självständighet är vårt nya gemensamma projekt för detta sekel. Det ligger i allas vårt intresse.

EU ska bli mer oberoende av Kina, Indien och USA när det gäller såväl produktion av läkemedel och medicinsk utrustning som av bildelar.

Tysklands finansminister Olaf Scholz(S), som fått en kraftigt stärkt roll i koalitionsregeringen under coronakrisen, talar redan om att EU:s gemensamma upplåning av 750 miljarder euro inte kommer att bli någon engångsföretelse, utan bli ett permanent instrument.

“We need to have qualified majority voting in foreign and budgetary policy, rather than enforced unanimity.”

Svåra beslut väntar svenska politiker, som ända sedan Sverige kom med har ägnat sig åt att bromsa alla försök till fördjupat EU-samarbete. Först tillsammans med Storbritannen. Och efter Brexit famlande efter nya samarbetspartners hamnat i knät på Hollands premiärminister Mark Rutte.

Efter Brexit och valet av Emmanuel Macron till Frankrikes president har Rutte söka stödtrupper för att stå emot en snabb fördjupning av eurosamarbetet och därmed högre krav på samordnad skattepolitik. Rutte gick brett med håven och tog även med icke-euroländer som Danmark och Sverige i vad han benämnde Hansaalliansen, men som också kallades “Rutte och de sju dvärgarna”.

När budgetdiskussionerna hårdnade och coronapandemin slog till hoppade flera regeringar av och Rutte fick byta namn på sitt gäng till “Frugal Four”. Fyra länder med helt olika politiska traditioner. Två euroländer, Holland och Österrike, medan Danmark även står utanför delar av EU:s rättspolitik. Danmark vill ha stora anslag till jordbruk och fiske i EU:s budget, medan Sverige vill ha drastiska nedskärningar.

Den minsta gemensamma nämnaren för de fyra är att oron för att förlora väljare till högerpopulistiska nationalistpartier överskuggar EU-politiken. De fyra kunde därför stå enade i kravet på att säga Nej till allt som kunde framstå som utökade satsningar på EU.

Frugala fyrans ledare var därför nöjda när de fick igenom rabatter på sina länders EU-avgifter. Även om priset för svensk del blev nedskärningar i EU-budgeten just på områden där Sverige velat ha stora satsningar, som forskning.

Vilken väg kommer Sverige att välja inför de nya förslagen om förstärkt EU-samarbete?

Frankrikes Emmanuel Macron har talat om att de länder som säger nej ska ställa sig vid sidan och släppa fram ett “Kärn-EU”. Men de svenska partiernas agerande om det historiska stödpaketet i juli visar att de vill hänga kvar som fullvärdiga EU-medlemmar.

Stefan Löfvens regeringsförklaring i förra veckan gav samma besked:

”Sverige ska fullt ut delta i och forma EU-samarbetet på ett sätt som värnar både svenska och europeiska intressen.”

Moderaternas EU-parlamentariker Tomas Tobé manar i ett debattinlägg svenska politiker att “ta EU på allvar”

“Det räcker inte för svenska politiker att åka till Bryssel några gånger per år och säga nej.”

Han har upptäckt det som de flesta andra svenska politiker som blir invalda i EU-parlamentet inser. Om man ska få något inflytande duger det inte att bara säga Nej, man måste också ha någon politik att komma med.

Tobé pekar på att det var oklokt av finansminister Magdalena Andersson att deklarera att “Sverige ska vara snålast i EU” inför budgetförhandlingarna. Men han “glömmer” påpeka att Moderaternas EU-politiker – Ulrika Karlsson och Karin Enström – haft samma linje: “EU:s måste i första hand skära ner sin kostym”.

Problemet som Tomas Tobé troligen snart kommer att upptäcka är, det som hans företrädare tvingats inse, att partiledningarna inte bryr sig om vad deras EU-parlamentariker tycker. Det är inrikespolitiken och opinionsmätningarna som styr deras syn EU-politiken.

Med SD:s opinionssiffror runt 20 procent kommer Stefan Löfven och Ulf Kristersson inte att börja agera “proaktivt i EU”, som Tobé förordar.

Den svenska EU-linjen lär fortsatt bli “Nej, Nej, Nej, och sen Ja”.